Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor. Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Läs mer

Immanuel.se uses cookies to provide the best possible browsing experience. By using the website you approve the usage. Read more about cookies and how you de-activate them

En ny hemsida tas fram och denna webbplats fungerar inte fullt ut just nu. Tack för ditt tålamod!
Immanuel Church

Immanuelskyrkans blogg

Immanuelskyrkans blogg

Upplevelser, tankar och åsikter från människor i Immanuelskyrkan. Mitt i Stockholm.

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Kategorier
    Kategorier Visar en lista på kategorier från denna blogg.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar från denna blogg.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favorit bloggare på sidan.
  • Logga in
    Login Login form
Senaste inlägg

Första dagen tillbaka på jobbet och rubrikerna jag möter den här morgonen handlar om att det vi fått att leva av 2016 är slut i dag. Den gryta som skulle föse oss med det vi behöver för 2016 är tom. Rubrikerna är braskande! "I dag tar jordens resurser slut och mänskligheten har redan konsumerat det som avses vara ekologiskt hållbart för hela 2016". På femton år har den här punkten förflyttats bakåt - från slutet av september till början av augusti. "Jämfört med ifjol inträffar Overshoot Day fem dagar tidigare i augusti. På ett år - fem dagar!!!!! Det är detta vi ibland talar om som att såga på den gren vi sitter på. Hur intelligent är detta? 

Den "enkla" och uppriktiga sanningen är just den - vi konsumerar jordens resurser snabbare än den levererar. Inga mer komplicerade sammanhang än detta. Inte krångligt alls. 

Så funderar jag på vad vi gör med en nyhet som denna. Hur tänker vi? Vad gör vi? Hur blir det till slut? Hur länge låter vi det hållas förrän vi på allvar inser att nu måste nå´t hända? 

Har idag planerat för gudstjänsten på söndag. Vi har läst en av texterna för söndag om hur skapelsen ropar "som i födslovåndor". Det gör helt enkelt ont när vi närmast våldför oss på jorden. Som om jorden kippar efter andan då vi i vår iver efter utveckling tar ett allt hårdare tag om naturens resurser. Det är uppenbart nå´t som inte är som det ska. Vi har kommit ur rytmen. Utmaningen är att komma i takt igen. När det vi tar ut inte är mer än det naturen kan återskapa. 

Enligt Världsnaturfonden handlar det nu om att bl.a. "satsa på elbilar, kollektivtrafik, cykling och bilpooler, minska vårt köttätande och slänga mindre mat, välja förnybar el till våra hus och placera våra sparpengar i verksamheter som sysslar med förny- och hållbar energi".

Buskapet är att det trots allt inte är ute med oss. Men nå´t behöver till. Att det inte är OK att fortsätta som nu. Inte en dag till. 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_2883.jpg

 

Träffar: 2526

Postad av den i Pastorsbloggen

Har sedan Equmeniakyrkans kyrkokonferens i maj läst och levt med den amerikanske teologen William T Cavanaughs bok "Som om allt förvandlas". Boken är utgångspunkten för det föredrag som Cavanaugh höll en eftermiddag i kyrkokonferensen. Så angeläget! Tankegångar jag kommer att leva med länge.

I ett avslutande kapitel i boken skriver Jonas Ideström, forskare vid Svenska Kyrkans forskningsenhet, om "Cavanaugh på svenska". Ett försök att förstå Cavanaughs teologi i det svenska sammanhanget.

En bärande tanke i Cavanaughs teologi är att "varje kristen församling är ett sammanhang där tro och teologi framträder i ett samspel mellan ord, relationer, sociala praktiker, byggnader och gemensamma berättelser". I en mening inte så orginellt, men bra att det blir sagt igen.

Så knyter Jonas Ideström an till ett besök i byn Moskosel i Arvidsjaurs kommun. Så skriver han: "En kvinna som levt stora delar av sitt vuxna liv i Moskosel berättar med vrede i rösten vad hon känner inför att se de fallfärdiga husen, när hon är ute och promenerar:"Det är en styggese". När jag talar med henne och andra människor i Moskosel blir det tydligt att de tomma husen som förfaller och den stängda skolan med neddragna persienner i lärarrummet förkroppsligar budskapet: Den här platsen är inte värd att bo på. Underlåtenheten att ta hand om husen och beslutet att stänga skolan blir vittnesbörd om att det inte är värt att satsa på livet som levs i byn".

Så tänker jag att vår satsning på att renovera Immanuelskyrkans kyrktorg är ett sätt att säga att kyrktorget är en så viktig del av kyrkan att här vill vi satsa. Att vittnesbörder kring det som nu sker är att här satsar församlngen. Det här rummet vill vi ta hand om. Här vill vi skapa bättre förutsättningar för goda möten och samtal. Hit vill vi att människor ska hitta. Att hit bestämmer männisor träff. För att ta en kopp kaffe och prata en stund. Att från kyrktorget finns många vägar som bär vidare in i församlingslivet. Att här möts vi för att ta oss vidare. Samma sak som gäller för alla torg. En plats att mötas på och ta sig vidare från. En plats att stanna upp på för att ta ut ny riktning. En plats som ger mig överbick. 

Jag vill att vi ska tänka som församlingen i Moskosel som satsade på sin kyrka att "det finns en förkunnelse i det materiella och i de beslut och prioriteringar som har gjorts av församlingen".

Borton skylten som nu håller oss borta från kyrktorget väntar nå´t nytt som talar om att församlingen satsar. Att här byggs ett delvis nytt rum för oss att mötas i. Att hit har alla tillträde. Så bort med skylten när kyrktoget är färdigt i början av september. Vi ser fram mot det!  

b2ap3_thumbnail_IMG_3928.jpg

Träffar: 2159

Den här sommaren har vi som anställda medarbetare i Immanuelskyrkan fått en uppgift. Vi har alla fått Sofia Camnerins bok "NÄR LIVET STRAMAS ÅT SKÄRPS BLICKEN" (Verbums förlag). Den ska vi läsa inför ett gemensamt samtal när vi möts i slutet av augusti. Jag gillar idéen att en grupp - som vi - läser en och samma bok och utifrån en gemensam läsupplevelse möts i ett samtal.

Soifia Camnerin är kollega i Equmeiakyrkan och biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Sofia berättar i sin bok om att vara föräldrer till ett barn med neuropsykiatriska diagnoser. Det är en bok att bli berörd av. En bok som ställer viktiga frågor - frågor om vilka samhället egentligen är till för. Om hur skolan formulerar mål utifrån vissa färdigheter och hur andra med andra färdigheter inte får plats i skolans sätt att se och bedöma. 

I boken återkommer temat om hur vi förhåller oss till det annorlunda. Våra olikheter. Om vad som är normen när vi talar om vem som exempelvis är handikappad eller inte. 

Sofia skriver i bokens "ord efter": "Mest av allt hoppas jag att den (boken) kan ge ökad förståelse för olikheter. Kanske den till och med, i något sammanhang, kan bidra till att vi blir bättre på att ge rum och förutsättningar åt varandras olikheter". 

Jag gillar formuleringen att "ge rum åt varandras olikheter". Det är politikskt korrekt att hylla mångfald och olikhet, men inte alla gånger så enkelt då tanken ska omsättas i praktiken. Då jag vågar släppa in en annan, som ser på saker och ting på ett annat sätt, i mitt "rum" - såväl verkligt som bildligt. Att våga ompröva. Byta perspektiv. Gå i en annans "skor" en bit för att se hur det känns. Att inse att mycket har förändrats och så våga tanken - hur påverkar det mig och mitt "rum"? Att "rum" blir gamla och behöver förnyas.  

Nog får det mig att fundera, när Sofia Camnerin refererar till ett samtal med en vän om just det olika och hur det olika inte så sällan betraktas som något fel. Så skriver hon: "Tänk om det inte är något fel alls på barnet, utan felet sitter hos oss andra...Tänk om problemet finns hos oss runt omkring...Tänk om det är så att alla människor inte ska vara likadana?" Ja, tänk om! Tänk! Hur blir det och hur vill vi att det ska vara då vi låter alla orden om mångfald och olikhet få ta utrymme i en gemenskap som exempelvis en församling är? "Tänk om det är så att alla människor inte ska vara likadana?" Tänk om det faktiskt är så...! 

Läs boken! Så blir vi fler i gruppen med en gemensam läsupplevelse att samtala om! 

 

b2ap3_thumbnail_BNar-livet-stramas-at.jpg

 

Träffar: 2292

I en av tidningen Dagens ledare i veckan skriver Joel Halldorf om bristen på teologisk reflektion i samband med nya vägval som gjorts inom Pingströreslen -http://www.dagen.se/ledare/tyst-kursandring-har-blivit-pingsts-metod-1.743513. Halldorfs poäng är att så mycket skett kring synen på idrott, skilsmässa, bruket av alkohol, samboskap och homosexualitet utan att det föregåtts av någon egentlig diskussion - i det tysta. Att det närmast ligger principlöshet bakom.  

Jag funderar över hur vi hanterar förändringar - också då det kommer till teologin. För förändring är det som gäller - också i trons och kyrkans värd. Återkommer till det den amerikanske teologen Rob Bell skriver i en av sina böcker: "Det är vår tur att kliva fram och ta ansvar för hur kyrkan kommer att uppfattas av en ny generation. Det är vår tur att på nytt definiera, omforma och drömma vidare". Det är vårt ansvar för hur vi tar nya steg. Vi kan inte nöja oss med Luther, Waldenström, Petrus eller andra profiler i kyrkans historia.

Halldorf efterlyser uppgörelser och förklaringar. Som om han letar efter de tydliga brotten och dramatiska uppgörelserna. Som om det vore möjligt att hitta ett porotokoll där förändringen är förmulerad. Det är oftast inte så det går till. Det gäller oss själva. Det gäller i trons och kyrkans värld och det gäller i de flesta sammanhang. Inte ofta sker det som då Berlinmuren föll eller som då engelsmännen häromdagen folkomröstade om sitt utträde ur EU. Nästan all förändring sker i små steg. Det finns inget egenvärde i de stora uppgörelserna. Jag avundas inte engelsmännen som med 52% för och 48% mot nu står inför jättelika förändringar. 

Jag håller inte med Halldorf när han gör en "affär" av att "helt plötsligt har en förändring skett". Jag tror inte det är sant. Förändringen har skett över tid. Självklart kan vi ha att "vakta" över en sådan förändring. Jag vill ändå tro att samtal vi för, predikningar som predikas, studeicirklar och temakvällar, böcker som skrivs och publiceras, ledarartiklar i såväl fromma som mindre fromma tidningar bidrar till att förändra positioner. Att det finns nå´t gott i det mer öppna mötet och samtalet. Att dessa möten och samtal också bidrar till att korrigera rena tokigheter. Så tar vi teologin och kyrkan ett steg vidare. Jag vill tro att det sker genom att vi förstår såväl Gud som samhället på ett mer moget sätt. 

b2ap3_thumbnail_IMG_1674.JPG

Träffar: 2285
När kyrkan står för vård och utbildning

Barmhärtighet och omsorg om den som är utsatt finns liksom i hjärtat av den kristna tron. Evangelierna skildrar en Jesus som låter barnen ta plats, utmanar till förändring och som ser den som kanske ingen annan ser, bortom första intrycket. Vad vill du jag skall göra för dig, frågar han ibland.

Vad vill Jesus att vi ska göra? Sverige har under många år sett en välfärd byggas upp som inneburit bra skyddsnät för olika behov. Jag vill inte säga att den tiden är förbi. Vi har fantastiska skyddsnät, jämfört med många andra länder. I kyrkorna ser vi ändå att människor faller emellan och just nu kan människor känna sig hotade av andra som kommer till oss på flykt.

Det här här egentligen en sista blogg knuten till mitt besök i N´djliförsamlingen i Kongo-Kinshasa.

Träffar: 2360
I varje trumma är ett hjärta!

I varje trumma är ett hjärta! Ja, så sa han, prästen och guiden Anders Åkerlund, på resa i Dalarna med en grupp från Immanuel senior. Det var mycket Dalarna - men det knöts också samman med hans eget liv, av att också varit präst i Sydafrika.

Jag förflyttades genast till vänförsamlingen i Kongo-Kinshasa och alla dess körer och musikgrupper. Visst fanns där el-piano, gitarr och modernt trumset. Också en liten blåsorkester men nog var trummorna de viktigaste instrumenten.

Träffar: 2662

Bläddrar i en bok jag fick för länge sedan, men som legat oläst. Boken - "Härifrån till framtiden" - tar sin utgångspunkt i Betaniastiftelsens 115-åriga historia. Intressant läsning! Och utmanande!

Olle Carlsson, kyrkoherde i Katrina församling, skriver om "Kyrkan som en upprättande gemenskap": "Kyrkan behövs, men kan den förändras så att den blir ett hem för vår tids hemlösa andliga längtan? Det verkar inte så...Det är en avgrund mellan den ängsliga och rytmlösa tillställning för de redan välanpassade som en svensk högmässa bjuder på - och Jesu blodsfulla förkunnelse och verksamhet bland sin tids föraktade...Om vi bara vågade återvända till vårt ursprungliga ärende och öppna dörrarna på riktigt skulle människor få tillgång till livsviktiga andliga fristäder, miljöer för helande och upprättelse".

Så blev jag i ett annat sammanhang påmind om det syster Sofie skrev i ett nummer av tidskriften Pilgrim om den ensamhet som präglar Stockholm - "världens ensammaste stad". Så berättar hon om hur den franske prästen Pierre-Marie Delfieux lämnade sin plats i öknen för att grunda ett kloster mitt i Paris. "Hans intiution var att munkar och nunnur inte längre behöver dra ut i öknen för att finna ensamheten med Gud. Så föddes 1975 en ny klosterrörelse som varje dag drar hudratals stressade och isolerde stadsbor till kyrkan...Där finner de en källa i öknen". 

Jag funderar - som pastor i Immanuelskyrkan - hur tänker vi? Hur formulerar vi de livsviktiga frågorna om vilka vi vill vara mitt i Stockholms centrum? Hur sätter vi ord på det vi uppfattar som vårt uppdrag? Hur blir vi mer av en upprättande gemenskap? Hur kan vi som känner oss henma i Immanuelskyrkan och med kyrkans gudstjänstliv göra så att fler käner sig hemma i kyrkan?

Eller med det som sades i en ledardag för en tid sedan: hur kan vi återupptäcka de krafter som tidigare gett liv i församlingen för att förstå hur vi kan förkroppsliga Jesus Krstus på ett nytt sätt? I en ny tid? Vad är det nu som gäller? Hur sätter vi ord på det? Jag tänker att det finns något skapande i detta att just sätta ord på det. För oss och för andra. 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_2500.JPG

 

 

Träffar: 2038

Jag tillhör dom som gillar att få plocka igenom mina högar med papper och ordna upp "tillvaron" innan jag går på semester. Det är dax för det nu! 

När jag plockat med mina papper så blir det så tydligt hur mycket viktigt vi hunnit med under det gågna läsåret. Hur intensivt det varit! Vi har i bl.a.medarbetargrupen funderat mycket på vilka våra nästa steg är. Hur går vi vidare - för vidare ska vi! 

Så mycket som hänt i församlingens diakonala arbete - höstens arbete med flyktingar. EU-migranter som sov några nätter då det var kallt ute. Som mest hade vi 175 personer som sov i kyrkan en natt. Nu funderar vi över hur det blir när vi öppnar upp dörrarna för ett ombyggt kyrktorg. Hur tar vi detta nya kyrktorg i bruk? Torget är till för att användas. Vi behöver bli fler som hjälps åt på torget för att skapa goda möten. Vi pratar om stickgrupp, musik, bibelstudiegrupp, att vara fikakompis mm. Vi skulle behöva upp mot 10 personer som hjälper till några eftermiddagar i veckan.

Så har vi beslutat om att gå vidare med ett tredje konfirmandår. De som nu deltar i år 2 åker i sommar till Taizé. I höst möter vi den grupen i ett tredje år som mycket handlar om att hjälpa dessa ungdomar att finna sin plats i församlingen. Det finns en stor glädje i att få samverka kring konfirmanarbetet med fyra andra församlingar i Equmeniakyrkan i Stockholm. Vi vill fortsätta så! 

Till hösten utvecklar vi Mässan - en söndagseftermiddag i månaden - till att bli mer tydligt en mötesplats för gudstjänst och andakt för hela den svenska verksamheten.Vi planerar så att Mässan - med mer tid för egen tid och reflektion - ska bli en självklar plats för bl.a. våra konfirmand- och ungdomsgrupper. 

Utifrån den nya handbok som Equemiakyrkan tagit emot vill vi bl.a.se över våra nattvardsordningar. 

Mycket av det som nu sker präglas av att vi mer tydligt ser ihop församlingens alla resurser som just resurser för bl.a. alla våra gudstjänstgrupper. Att det bl.a. gäller för musiken och diakonin. Det är ju det som redan sker i bl.a. konfirmandarbetet. Och det sker när vi nu möts till gemensamt kyrkkaffe. Tack gode Gud för dessa gemensamma kyrkkaffen! 

Nog är det spännande att få tänka om Immanuelskyrkan som ett hus och en församling med så mycket av möjligheter. Att vi vill spela en viktig roll i det som händer i centrala Stockholm. Och att vi gör det med gemensamma resurser! Att just få tänka ihop våra resurser och se allt gott som kommer ur ett sån´t sätt att tänka. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3629.JPG

 

 

Träffar: 2077

I lördags deltog vi några stycken i en demonstration som bl.a. Filadelfiakyrkan tagit initiativ till utanför Riksdagshuset. En demonstration för att sätta tryck på bl.a. den svenska regeringen att verka för en annan tingens ordning i den Demokratiska Republiken Kongo (Kongo/Kinshasa). Det är inte acceptabelt att ett land med så stora tillgångar samtidigt är ett av världens fattigaste länder. Att nästan 20 % av alla nyfödda barn dör. Eller att kvinnor lemlästas - inte sällan av soldater och rebellgrupper på drift.

I går berättade Ulla Marie Gunner från sin resa till Immanuelskyrkans vänförsamling i Kinshasa. Om hur kyrkan kämpar med små resurser för att hålla igång ett sjukhus, en skola med 1000 elever och så det nutritionsprojekt som Immanuelskyrkan stöder för att ge ett hundratal barn en god start i livet. Arbetet i Kinshasa har sin rötter tillbaka i det arbete som Svenska Missionsförbundet startade under 1880-talet.

Så idag hör jag ett inslag i Vetandets Värld i P1 med bl.a. en intervjuv av Joakim Wohlfeil från DIAKONIA. Det handlar om hur Kongo plundras på sina mineraltillgångar. Hur det som skulle kunna ha bidragit till rimliga levnadsvillkor för bl.a. barnen i Kinshasa smugglas ut ur landet och pengarna används av grillagrupper för att köpa vapen. Det som smugglas ut är värdefulla mineraler som bl.a. används i tillverkningen av våra mobiltelefoner och andra elektronikprylar. Hur all vettig utveckling blockeras av kriget om dessa värdefulla mineraler.

Så tänker jag att detta är sammanhanget vi finns i som kyrka och församling. Och har gjort i mer än hundra år. Att vi har anledning att se det. Hur bl.a. vår levnadsstandard påverkar levnadsvillkoren i Kongo. Hur våra behov av "mer" bl.a. bidrar till bristen på politiska förändringar i Kongo.

Vi ska fortsätta med det vi gör tillsammans med vår vänförsamling i Kinshasa! Vi ska fortsätta att se det meningsfulla i att hjälpa hundra barn till växt och skolgång! Samtidigt ska vi veta hur det hänger ihop. Att se hur mitt sätt att konsumera är en del i ett större sammnanhang. Och precis som vi gjorde i lördags, så vill vi bidra vi till att sätta press på våra svenska politiker att bl.a. agera i EU för en rättfärdig handel med mineraler från Kongo. Så gör vi samtidigt det vi kan i det lilla och låter det få bli som en modell för hur det borde vara i det stora. Att det som nu bidrar till att skapa vettiga förutsättningar för några barn, borde gälla för alla barn i Kongo. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3664.JPG

Träffar: 1975

Postad av den i Pastorsbloggen
Välling och starka ben

Mama Hélène Londa driver sedan snart femton år N'djiliförsamlingens nutritionsprojekt. Tre dagar i veckan, numera på sin egen tomt, samlar hon barn, men också några gamla, för att servera sin näringsrika välling. Genom åren har vällingen förbättrats och idag innehåller den majs, soja, mjölk, lite socker, linser.  Och så en växt som heter Moringa.  Tydligen väldigt nyttig - mirakelväxt när jag googlar på den. 

Träffar: 2559

Postad av den i Pastorsbloggen
Resa i kaos

Jo, precis så kändes det att åka med bil genom Kinshasa...Och så inser jag hur litet mitt problem är i sammanhanget jämfört med hur det är att leva med jättemånga bilar i en stor stad där vägar och gator skulle behöva se grävmaskiner och spadar.

Träffar: 2626

Länge. länge vill jag hålla kvar tankarna från William Cavanaughs föredrag i Equmeniakyrkans kykrokonferens. Cavanaugh är teolog från USA med sin hemvist i den katolska kyrkan. Cavanaugh gör det så tydligt att nu gäller det för oss som kyrka med ett individuellt fokus i vår historia och som lever i ett i hög grad individualistiskt samhälle att välja väg. Är det en spegel vi vill vara av vår tid eller är det nå´t annat vi vill bidra med? Hur tänker vi om hur vi är församling? 

Cavanaugh formulerar det i frågan: "Det finns historiska orsaker till att frikyrkotraditionen i Sverige betonat personlig tro framför gemensam tillhörighet, eftersom den baptistiska rörelsen historiskt sett var en sorts "civil religion" genom vilken man blev medlem i en nationell kyrka. Men det kanske är dags nu att ompröva kyrkan som något mer än ett hjälpmedel för att uppnå individuell helighet". 

För att göra det tydligt: "Helighet är en verklighet på det gemensamma planet, det handlar inte om en individuell prestation". 

Så fortsätter Cavanaugh om kyrkans roll: "Världens frälsning sker inte genom tvång utan genom dragningskraft. Frälsningshistorien är en kosmisk kärlekshistoria, historien om den erotiska attraktionen mellan Gud och mänskligheten. Här innebär "erotisk" inte något bokstavligen fysiskt utan snarare en intensiv längtan att förenas med den andre, att övervinna splittring och forma en helhet. Denna sorts dragningskraft uppstår inte på ett allmänt, övergripande sätt, precis som man inte blir förälskad i män eller kvinnor i allmänhet. Dragningskraften till det kristna livet uppstår när man kan se en konkret gemenskap av människor som lever ut sin frälsning, som lever helighet i gemenskap, det vill säga försonade och hoppfulla liv mitt i en värld av våld. Det händer sällan att människor blir omvända genom välgrundade teorier. Människor omvänds vanligtvis till ett nytt sätt att leva genom att de lär känna människor som lever på det sättet och så kan de se sig själva leva på detta sätt. Det är så som Guds revolution fungerar. Kyrkan är avsedd att vara den gemenskap av människor som gör frälsningen synlig för resten av världen. Frälsningen är inte en "ägodel" som tillhör enskilda individer, den synliggörs enbart i ömsesidig kärlek och helighet".

Jag tror verkligen att det är precis så här! Det spelar roll hur vi som församling lever och tänker om vårt gemensamma liv. Det spelar roll hur det "ser ut"! 

Läs mer om hur Cavanaugh tänker i den alldeles nyutgivn boken "Som om allt förvandlas - ekologi, ekonomi och eukaristi", Tro och Livs skriftserie. 

Detta skulle kunna vara en bok för en studiecirkel med tre viktiga samtal. Vem vill hänga på? 

b2ap3_thumbnail_IMG_3636.jpg

Träffar: 2189

Postad av den i Pastorsbloggen
På besök i N´djili

Den 22 april begav vi oss av till vänförsamlingen i N´djili! Under tio dagar hade vi förmånen att vara församlingens gäster och uppleva gemenskap som man kan känna där relationer byggs och det finns ett gemensamt ärende. Jag kommer att dela berättelser och intryck från resan här på bloggen den närmsta tiden.

N´djiliförsamlingen är ungefär lika stor som Immanuelskyrkans församling. På samma sätt har den en bred verksamhet med körer, barnverksamhet och socialt arbete. Gudstjänsterna firas på flera språk och mångkultur är en del av vardagen.

Träffar: 2587

Nu är vi där som vi har pratat om så länge - nu stänger vi kyrktorget för att bygga om. Med Predikarens ord i Bibeln: "Allt har sin tid...en tid att riva ner, en tid att bygga upp". Precis så! Nu är det först en hel del som ska rivas ner för att vi ska kunna bygga nytt! Mycket som ska plockas undan. En del slängas. 

Det är mer än fyrtio år sedan Immanelskyrkan invigdes. Det är klart att mycket är slitet. Det syns när vi exv. plockar undan i köket. Behoven är delvis annorlunda. Precis som man för mer än fyrtio år sedan tog till för att göra något vackert och ändamålsenligt, så gör vi det nu. Men först ska vi igenom månaderna med rivning och det som ska byggas nytt. Spännande ska det bli! 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_3577.JPG

Träffar: 2353

Bara några dagar före det att Equmeniakyrkan möts till kyrkokonferens i Kista-mässan så hämtar jag ut 2 kilo bok från posten. Boken om "Missionsskolan Lidingö". Ett ambitiöst projekt som sammanfattar det som egentligen började i Vinslöv och Kristinehamn i slutet av 1800-talet och som fortsätter i en teologisk högskola. Gillar blandningen av berättelser från det mer vardagliga livet och det mer principiella om skolans utveckling. Det är verkligen en spännande läsning. Boken säljs under kyrkokonferensen för 200 kronor. Mycket bok för pengarna! 

Det är uppenbart att hur det var på Misionsskolan engagerade många. Det är en både spännande och plågsam läsning om det som närmast var teologiska strider om bl.a. bibelsynsfrågan. Frågan ställdes på sin spets i bl.a. generalkonferensen 1926 då diskussionerna pågick en hel natt utan avbrott. Halv fem på morgonen "vacklade"  de 600 ombuden hem från Valhallakyrkan - en av Immanuelskyrkanas grundarförsamlingar. 

Det är klart det var smärtsamma diskussioner. Som satte vänskap på prov. En och annan av de inblandade lämnade Missionsförbundet för andra samfund. Men det var viktiga diskussioner som bl.a. bidrog till det som sedan kom att prägla Missionsförbundet - ett sammanhang som betytt mycket under många år. Samtalen bidrog till viktiga vägval. De teologiska frågorna var viktiga. Det diskuterades bland pastorterna, i församlingar och stugor. Om hur man skulle förstå vem Gud är? Om hur man skulle läsa sin Bibel? Jag gillar det engagemanget! Att missionsförbundarna brydde sig om det som hände i samfundet. Att det också får "bränna till". Att det inte är farligt att saker och ting får ställas på sin spets. Att vi gör det gemensamt. 

Funderar på vad som nu är viktigt? I det som är vår tid. Med våra förutsättningar. Vad är det vi behöver stå upp för? Vad är det vi t.o.m behöver ta strid för? Vad är det vårt engagemang är upptaget av? Ytterst är det ju en fråga om hur vi vill vara kyrka. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3547.JPG

Träffar: 2077

DIAKONIA har startat en ny kampanj - "Ingen människa ska behöva fly". Ändå är det just det som sker. Så många människor i olika delar av världen som är på flykt. 

På DIAKONIAS hemsida finns nu ett material med bl.a. några teologiska texter som är tänkta att fördjupa temat. Ett av dom har jag skrivit. Kanske mer av ett fösök att ställa den grundläggande frågan om hur jag skulle ha tänkt om kriget hotade mitt och min familjs liv än en mer djuplodande teologisk betraktelse.

Min utgpngspunkt är den: "Hur svårt är det egentligen att förstå varför människor flyr? Jag tänker att det finns något friskt och rimligt i att fly. Att faktiskt förstå när det blir allt för farligt. Att då söka sig bort. Det är ju det vi säger till varenda unge. Blir det för farligt så spring! Spring! Sök dig i säkerhet!

Jag tänker att svårare än så är det inte. Att hur olika vi än är, så är vi lika i detta: att vi älskar livet och hatar det som hotar livet. Så flyr vi om vi måste – för livets skull. Inte för att göra det lätt för oss, men för att vi måste. När valet annars är att ge upp livet och dö med sina drömmar".

Läs mer på http://www.diakonia.se/Engagera/Kampanjer-och-aktiviteter/ingen-manniska-ska-behova-fly/teologiska-texter-pa-temat-flykt/ 

 

b2ap3_thumbnail_ingenmanniskaskabehovaflykampanjsidatopp.jpg

Träffar: 2078

Postad av den i Pastorsbloggen

Det går inte en dag, heller inte en politisk debatt där ordet "utanförskap" inte nämns. Jag läser det igen i veckans nummer av Sändaren. ""Medan politikerna sliter med frågan blir många kvar i utanförskap i en kall, nedsliten förort på norra halvklotet". Den här gången handlar det om migration och integration och var pengarna ska tas ifrån. 

Så tänker jag - vad gör det med oss och vad gör det med samhället när vi hela tiden talar om en del av oss som att vi lever i utanförskap? Om vi tänker att det finns ett utanförskap så måste det väl finnas ett innanförskap? Eller? Innanförskapet är det socialt väletablerade. Ordnade förhållanden. Säkra och trygga miljöer. Innanför är man när man har arbete. Saknar man mycket av detta är man en del av utanförskapet. Innanförskapet ser bekymrat på utanförskapet. Vi och dom. När senast kom något gott ur ett såndant sätt att tänka? 

Visst gör det något med oss och vår bild av samhället när vi matats med föreställningen att det finns ett utanförskap! Att en del av oss lever utanför det vi egentligt talar om som samhället. Vi borde lägga av med att prata om utanförskap. Kan vi vara överens om det? Att självklart är alla en del av samhället. Om vi tänker någon utanför så havererar allt det vi tänker som civilicerat, humant och solidariskt. Och vad gör det med mig själv? Vad gör det med min tro och vad gör det med mitt sätt att se på en annan? Om vi alla inte är en del av ett och samma samhälle. En och samma jord. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3494.jpg

 

 

Träffar: 1999

Postad av den i Pastorsbloggen
STHLM BRUTAL

Sthlm Brutal är en bok om Stockholms innerstads arkitektur under 60- och 70-tal. Många fina spännande bilder och en bit in i boken finns även Immanuelskyrkan med, på tre hela uppslag! Kvarteret lyfts fram som helhet men också t ex de fina facklorna på kyrkfasaden och stora kyrkorummet. 

Träffar: 2525

Hoppas att många läser församlingens verksamhetsberättelse! Så mycket och ändå inte allt. Berättelser om det som hänt. Dessa så avgörande berättelser. Berättelser att vara tacksam över. Berättelser att vara stolt över. Berättelser att ta avstamp ifrån in i ett nytt år. 

Verksamhetsberättelsen är på ett sätt berättelsen om en församling som vågar pröva sig fram. Pröva ett nytt sätt att tänka om ett och annat. Pröva nya sätt för våra möten. Nya steg. Oprövde steg. Ibland utan så mycket förberedelser. På "uppstuds". Jag tänker att ett förhållningssätt som detta är alldeles avgörande.

Hur kul hade det varit om verksamhetsberättelsen för 2015 i huvudsak hade varit en blåkopia på den från 2014?  Det är klart att vi måste få tillåta oss att förflytta våra positioner. Pröva nytt! Kanske inte allt altid blir så bra, men det får inte hindra oss från att fortsätta pröva oss fram. Så har det alltid varit och så måste det fortsatt få vara. Jag har inte lust att bli en förvaltare av ett församlingsarbete vi håller så hårt kring att knogarna vitnar. Vi måste få pröva oss fram och tänka nytt! Släppa taget och våga nya steg! 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_3489.jpg

Träffar: 2140

Om bara några dagar är det dax för årsmöte! Hela församlingens årsmöte. Inser att vi har mycket att göra för att det verkligen ska bli så. Svårt detta med demokrati och delaktighet. Kanske måste vi söka delvis nya former. 

Under två kvällar den här veckan har vi fördjupat oss i det som hänt under 2015 - i såväl församlingen som församlingens olika bolag. Jag kan inte annat än tycka att det är spännande och viktiga berättelser vi fått lyssna till. Berättelser som är en del av det som gör Immanuelskyrkan till ett viktigt sammanhang. 

Allra mest är jag tacksam och stolt över alla dom som vi valt eller kommer att välja till olika uppdrag och uppgifter i församlingen. 500 personer till 800 poster. Människor som kliver fram och ger av sin tid och sitt kunnande. Som vill församlingen väl och som med sitt engagemang bidrar till att Immanuelskyrkan kan få betyda så mycket för så många där vi finns i Stockholms centrum. Pengar i all ära, men det är ändå alla dessa människor som församlingen står och faller med. Så - all cred till alla er som finns med i valberedningens 32-sidiga förslag! På söndag ska vi säga vårt JA till alla er! Och be till Gud för er! 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_3469.jpg

Träffar: 2280

Bloggare

Born and raised in the Netherlands. Great interest...
Pastor i Immanuelskyrkan med ansvar för den svensk...
Pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan

Anmälan till musikskolan

Instrument(*)

Ange ett instrument

Elevens namn(*)
Invalid Input

Postadress(*)
Invalid Input

Postnummer(*)
Ogiltigt postnummer

Stad/Ort(*)
Invalid Input

Telefon(*)
Ogiltigt telefonnummer

Mobiltelefon
Ogiltigt mobiltelefonnnummer

E-post(*)
Ogiltig E-post adress

Födelsedatum(*)
Invalid Input

Ange ååååmmdd-xxxx

Målsman 1
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-post adress

Målsman 2
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-postadress

E-post för faktura(*)
Ogiltig E-postadress

Invalid Input

immanuelpasvenska

immanuelengelska

korean