Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor. Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Läs mer

Immanuel.se uses cookies to provide the best possible browsing experience. By using the website you approve the usage. Read more about cookies and how you de-activate them

En ny hemsida tas fram och denna webbplats fungerar inte fullt ut just nu. Tack för ditt tålamod!
Immanuel Church

Immanuelskyrkans blogg

Immanuelskyrkans blogg

Upplevelser, tankar och åsikter från människor i Immanuelskyrkan. Mitt i Stockholm.

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Kategorier
    Kategorier Visar en lista på kategorier från denna blogg.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar från denna blogg.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favorit bloggare på sidan.
  • Logga in
    Login Login form
Senaste inlägg

I torsdags kväll var jag på ett årsmöte. Hur upphetsande låter det? Men det var en av den gångna veckans höjdpunkter. Vi var där - knappt trettio personer - som representerade drygt tio församlingar i Stockholm. Vi kunde gott ha varit flera. Sammanhanget var Stockholms Frikyrkoråd. Hur många vet om att detta lilla sammanhang finns? Grejen med hela kvällen, i en av föreläsningssalarna på Södersjukhuset, var att det handlade om Sjukhuskyrkans arbete. Stockholms Frikyrkoråd är huvudman för det frikyrkliga arbetet på de fyra stora sjukhusen i Stockholm. Och arbetsgivare för fyra sjukhuspastorer. Det är en ytterst angelägen uppgift. 

I torsdags kväll ägnade vi det mesta av tiden åt att berätta om vad som sker i Sjukhuskyrkan via bl.a våra fyra sjukhuspastorer. När vi lyssnat till allt detta så var det lätt att tänka att det är med tacksamhet vi genom Sjkhuskyrkans arbete är representerde i det som på många sätt är en avgörande miljö. En av sjukhuspastorerna sammanfattade det hela med att säga att Sjukhuskyrkan rör sig i såväl fastan som påsken - på en och samma gång. Så mycket väntan, så mycket lidande och död men också så mycket liv och glädje. Gillar det sättet att sammanfatta vad som sker inom ramen för Sjukhuskyrkan. 

I torsdags kväll fattade vi ett beslut om en budget och det med stor frimodighet. Hur många gånger får man vara med att utöka tjäster? Under året har vi fått besked om att den nu nedlagda S:t Paulskyrkan vid Mariatorget sålts och att 10 miljoner från den försäljningen skänkts till Sjukhuskyrkans arbete. På samma sätt har Kungsholms Baptistförsamling beslutat ge Sjukhuskyrkan 200 000 kr i samband med att församlingen läggs ner. Och från en stiftelse nära knuten till S:t Peters kyrka i Vasastan har vi fått ta emot stora summor. Så härligt att sitta i en styrelse när så många tänker så gott om Sjukhuskyrkans arbete och realiserar detta i stora gåvor. Med dessa gåvor i "ryggen" har vi resolut kunnat utöka tjänsterna för de fyra sjukhuspastorerna. Och på det sättet kunnat möta de stora behoven på dessa sjukhus. Behov som närmast är utan gräns. Behov som bl.a. handlar om stöd till all den personal som lever på marginalen av vad man orkar. Ett stöd till patienter som inte sällan håller på att gå sönder av all oro. Också ett stöd till anhöriga i svåra situationer.

Så mycket viktigt som blev sagt den här kvällen. I ett årsmöte. En kväll mitt i veckan. Tacksam för att vi som församlingar får vara med om detta. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3444_20170325-105202_1.JPG

Träffar: 1488

Postad av den i Pastorsbloggen

Den 26 mars kl.18.00 möts vi för att fira gudstjänst i en nyskriven mässa. Den som skrivit texterna är Liselott Björk, som under våren vikarierar som diakon i Immanuelskyrkan. Mässan är resultatet av en uppgift i Liselotts diakonutbildning på Bromma folkhögskola. Så här beskriver Liselottt hur hon tänkt!

Guds rike är ett bord - en bild för hur mötet med Gud, det gudomliga, det heliga kan vara. Ett bord dukat för måltid dit alla är välkomna, oavsett vem en är, hur ens "då" har varit eller hur ens "nu" är.

En måltid där mötet och gemenskapen är det viktigaste och där vi tillsammans upptäcker nya smaker. Där vi får insikter om hur Guds rike fungerar; i delande och tjänande som är mänsklighetens näring för växt och blomstring.

 

Bordet är också en passande bild för gudstjänsten. Gudstjänsten och samlingen i vår kyrka handlar om människor som söker meningsfullhet och gemenskap. Mötet med Gud och med varandra.

Under en lång tid har jag funderat kring detta med gudstjänsten, sakramenten och vad kyrkan har för betydelse.

Sakrament (=mysterium, hemlighet) kallas även i en del kyrkliga traditioner för "nådemedel", d v s en mänsklig handling genom vilken Gud förmedlar nåd. Ordet nåd är mångfacetterat och tolkas på olika sätt, men utifrån alla tänkta betydelser framträder ändå en positiv slutsats som innebär kärlek, godhet och inre frid för oss människor.
Jag förundras över att historiska gudstjänstordningar och sakramentala handlingar fungerar än idag och kan vara ögonöppnare för hur det himmelska och jordiska hör ihop.

 

Domprost Hans Ulfvebrand hörde jag en gång säga ungefär så här; ”Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, vi samlas kring sakramenten”.

En "sakramental världsbild" innebär bl a att se hur Gud kommer till oss genom det skapade – i naturen, genom andra människor, kärlekshandlingar, konst osv.

Vi blir till i varandra, genom att se varandra och genom kärleken till varandra. Gemenskapen, ett heligt ”vi”.

Marcus J Borg, författare, talar om "tunna platser" där våra hjärtan öppnas. Det kan vara fysiska platser; ett högt berg, skogen, gläntan, ett pilgrimsmål, ett musikstycke eller konstverk, men även i gemenskaper och relationer. Kyrkan och gudstjänsten kan vara en sådan plats.

 

Kanske innebär gudstjänsten, gemenskapen och sakramenten att vi får syn på hur Gud kommer till oss och möter oss - i det ”naturliga”? Bröd som någon bakat. Vin från druvor som någon plockat. Sånger som någon ”plinkat” fram - på ett piano som någon annan byggt. Texter, tänkta och skrivna av någon i ett pågående flöde som innefattar både tusenåriga traditioner, studier, bön och en sinnrikt komponerad hjärna som lyckas koppla ihop alla dessa komponenter. Undren finns överallt. Vi behöver få syn på dem. Förundras och fyllas av tacksamhet.

Guds rike är ett bord är namnet på den enkla sångmässa jag skrivit. Jag hoppas att några vill vara med, lära sig sångerna och fundera vidare tillsammans med mig. Vi träffas tre måndagar – med start 6/3 - en lördag och en söndag – 26/3 kl 18.00 - då mässan framförs. Välkommen med!

b2ap3_thumbnail_Sangmassa.jpg

Träffar: 2130

Vid ett par tillfällen den sista tiden har vi i Immanuelskyrkan uppmärksammat Dag Hammarsköld. Senast nu i veckan i en kväll tillsammans med S:ta Katharinastiftelsen. Bl.a. tillsammans med Henrik Berggren och Mats Svegfors som båda skrivt böcker om Hammarsköld och hans liv. Det utspann sig ett intressant samtal i onsdags kväll. Ett försök att förstå Hammarsköld och hans val i livet. Om relationen till hans stränge far. Om hans egna ambitioner. Hans ensamhet. Och hans karriär. För dom flesta är han kanske bara känd som den svenske ämbetsmannen som - lite otippat - blev generalsekreterare i FN. Och den som många hänvisar till som satt starkast avtryck i FN.

För åter många är Dag Hammarsköld förknippad med boken "VÄGMÄRKEN". Denna så märkliga bok. Som när den gavs ut efter hans död kom som en överraskning för alla. Hammarsköld beskriver själv sin bok "som en sorts 'vitbok' rörande mina fölrhandlingar med mig själv - och Gud". En bok som kommit till då Hammarsköld suttit själv på sin kammare. Boken gavs ut 1963 - ett par år efrer hans död. Vi är många som kan säga att den boken tillhör den lilla hög av böcker vi ofta återvänder till. 

Så skriver Dag Hammarsköld bl.a. detta:

"Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt".

"Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Och blott den som hör kan tala".

"Nuet är meningsfullt genom sitt innehåll, ej såsom bryggan till en framtid".

"Hur död kan inte en man vara bakom en fasad av stor duglighet, plikttrohet - och ambition! Prisa oron som tecknet på att där ännu finns liv". 

Dag Hammarskölds liv präglades av just pliktrrohet och stor ambition. Han var inte minst sträng mot sig själv. Upptagen av att det var här och nu som gällde. Så skriver han en dag i oktober 1957: "Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgågna eller tillfredställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning - ditt öde - är här och nu".

På Pingstdagen 1961 - året då Hammarsköld omkom i en flygolycka - så skrev han: "Jag vet ej vem - eller vad - som ställde frågan. Jag vet en när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarde jag ja till någon - eller något".

I kväll sitter jag i Uppsala Domkyrka i inedningen till Teologifestivalen. I den kyrka där begravningsgudstjänsten för Dag Hammarsköld hölls 1961. Skänker Dag Hammarsköld en tacksamhetens tanke. För erfarenheher han bl.a. sammanfattat i sin bok. Som en typ av vägmärken för mig och för många andra i det som är vår tid.

b2ap3_thumbnail_IMG_5495.JPG

 

Träffar: 2388

It was only mid-morning and she was already dragging her feet in her small blue boots, a ragged doll under her arm. Her words muffled by the pacifier in her mouth, she made it clear that she did not intend to walk any further. We were on our way home from the grocery store and I was pulling a heavy grocery trolley with one hand and carrying a large shopping bag with the other. Against all knowledge, I tried rational arguments. “Remember, I carried you to the store, but told you that you had to walk home, because I am carrying groceries now.” “This is all the walking you have to do today, it is not so bad, is it?” “We are almost there...” I should have known better. In her beautiful little head, emotions precede logic. “I want you to carry me, NOW!”

Then, something almost magical happened. Her older brother, who had been listening in to our conversation, just took off like a bolt of lightning. “Come Livia, let´s run!” Her eyes lit up. Impatiently, she passed me her doll and there she went, running after her brother. Screams of delight echoed through the street.

IMG 3959Let us run with endurance, fixing our eyes on Jesus...

A fragment of the text from Hebrews 12 came to me in that moment. What a beautiful image! All she needed to endure the way home, was to fix her eyes on something that gave her joy - her brother challenging her to race him. It gave her purpose and new strength. I was perplexed by the sudden transformation.

Later, as I reflected more on this, I realized how relevant this text is for our everyday lives.

“Therefore, since we are surrounded by such a huge crowd of witnesses to the life of faith, let us strip off every weight that slows us down, especially the sin that so easily trips us up. And let us run with endurance the race God has set before us. We do this by keeping our eyes on Jesus, the champion who initiates and perfects our faith. Because of the joy awaiting him, he endured the cross, disregarding its shame.” (Hebrews 12: 1 - 2)

Imagine what we can do if we keep our eyes on Jesus. Every day. Every moment of the day. If we do not allow our minds to get bogged down by all the little problems we encounter. If we bring every thought into captivity to the obedience of Christ (2 Cor 10: 5) and allow him to transform our mind. We will gain new perspective and see what really matters. We receive strength to navigate the challenges that day. We find contentment in focusing in on the essential, the life-giving. We fix our eyes on that which gives joy, true joy.

 

Photo cred: Geri Lindberg 

Taggad i: glädje jesus
Träffar: 1485

Postad av den i Pastorsbloggen
Stolt feminist!

Periodvis har mitt engagemang för kvinnofrågor eller feminism eller jämställdhet varit mycket tydligt och starkt. Jag har läst, tagit högskolepoäng, brottats med andra, predikat om Gud som kvinna och själv varit symbol för att kvinnor kan. Nu känner jag att det är dags igen. Jag är ju en stolt feministisk pastor som gärna arbetar sida vid sida med både män och kvinnor och som de flesta dagar inte behöver verbalisera det som för mig är självklart: kvinnor och män har lika värde och ska behandlas lika respektfullt. Samma sak gäller ålder, etnicitet, sexuell läggning. Att mötas i ömsesidig respekt det är det jag vill utgå ifrån.

Träffar: 2994

Ibland blir jag kvar i en text jag läst. Känner du igen dig? Ibland för att man inte riktigt fattar. Ibland för att det jag läst sätter ord på det som är viktigt i livet.

Så läste jag häromdagen det Erik Helmerson skrev i DN (2017-02-09) om minoriteter och hur vi ska förstå hur vi själva och andra minoriteter förhåller sig till varandra. Låter det krångligt? Kan man så där självklart skapa en majoritet av en tillräckligt stor grupp minoriteter? Fastän man som minoriteter förfäktar helt olika ståndpunkter. Frågan Helmerson ställer sig är vad som händer om man sätter en same, en muslim, en vänsterhänt kvinna och en enbent man i ett rum - "vilken politik skulle de automatiskt enas om?" Det är uppenbart att bara för att man tar sin utgångspunkt i att vara en minoritet och aldrig tycker sig få gehör för det man står för, så har man inte självklart så mycket annat gemensamt. Inte mer än att man just känner sig förfördelad.

Hur ska vi då tänka om oss som församling? Jag vill vända på resonemanget - och det är just vad Helmerson gör - när han säger att "Den som tror att människan blott är sin grupp kommer att få svårt att skapa politik. Idéer däremot, de förenar folk av de mest skilda ursprung, fysiska förutsättningar, religioner och sexuell läggning". Det är ju precis så det är. Och det är så det måste få vara. När vi beskriver Immanuelskyrkan som en församling, tre språkgrupper och fyra gudstjänstgrupper, så ser det ju ut som just en samling grupper som skulle kunna tänka om sig som minoriteter, och som lever av att stå upp för sina behov och intressen. Vore det så, så hade vi bara problem och svårt att enas om något. Sanningen är att tron på Jesus Krstus och tron på församlingen/helheten som en viktig kraft och resurs i vår tid är själva utgångspunkten. Att det är detta centrum som håller oss samman. Att det är från detta centrum vi utgår, inte från beskrivningen om oss som grupper. När vi möts i alla våra olika grupper och det är olika språk som talas, så sker det just utifrån det gemensamma - tron på Jesus Kristus och tilltron till församlinen/helheten. Det är bara så vi kan vara kyrka. Bara så vi kan ta fatt i frågan om det som är vår kallelse att vara kyrka och församling mtt i Stockholms city. 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_5468.jpg

 

Träffar: 1536

Postad av den i Pastorsbloggen

It is the end of November and the days are getting shorter. This morning when the children woke up, we were still enveloped by darkness. They asked us with big eyes: “Is it morning time?” and I hesitated in my response. The clock showed that it was past 7 a.m. but my body wanted to turn over and have another snooze. I thought of the bear at Skansen that got to retire to their caves and sleep the winter away only to wake up by the end of March.

When we got to preschool, I noticed the sign that said: “Nu går vinterkräksjukan runt på våning 3”. Great, the annual stomach flu is going around. I am already frantic about washing hands all day long. Yesterday, I stocked up on mandarins, kale and pomegranate. But there is only so much one can do.

Picking up a package, I scanned the headlines of today´s newspapers. Shortage of freshwater classified as the greatest global threat by the World Economic Forum. Sex trade more common than believed in the north of Sweden - cases involving refugee children reported. CIA director warns Trump about scrapping the Iran-deal and increasing the chance of new war in the region. I am tempted to buy a copy, but I don´t. Not today.

I decide to go for a brisk walk. As I come to the top of the hill, I step into the frail sunbeams that managed to climb over the apartment buildings around me. For a moment, I stand still and do a “Swede”. I turn my face into the sunlight and enjoy the brightness and warmth of the moment. As I walk on, I think about perspective. There are so many troublesome things in this world to mourn over, to worry about and to work on. But then there are so many beautiful things to be noticed, to be thankful for, to celebrate.

 

15698320 1558078470874837 5290689663412059878 n

 

Is there room in our minds and in our hearts for the good, the beautiful? And do we disrespect the issues we face in this world when we choose to spend time seeing and enjoying beauty? Perhaps those moments when we seek to soak in beauty are necessary for us to gain a new perspective. To understand that there is hope, that there is a creative force at work, both in the heavenly realms and through our very own hands.

Perhaps those moments can flow over, into the situations where we do need to see and respond to that which is not well in our world. Perhaps this is when we operate from our core, our soul which is longing and working toward a new heaven and a new earth.

Taggad i: create faith light
Träffar: 1768

Postad av den i Pastorsbloggen

Läser Amanda Björkmans krönika i DN på självaste luciadagen: "Gör inte 'godheten' till ett skällsord". Björkman refererar till bl.a. Ann Heberlein som tänker om godhet som en handlig vi gör för att känna oss moraliskt överlägsna. Den moderate partisekreteraren raljerar över godheten som en typ av utanverk som egentligen inget betyder annat än tala om hur bra man är. 

"Godheten görs till ett skällsord och ses som ett utrryck för hyckleri" eller med Heberleins ord "ett gottande i den egna självrättfärdigheten".

Håller med Björkman när hon kokar ner det till en fråga om vad det spelar för roll varför vi gör gott? Tänker att det är så typiskt att så här kan vi hålla på som har nästan allt. Som en typ av rikemansresonemang som är så långt från den som tigger och nästan inte har nå´t alls. Det är som Björman slutar sin krönika: "Det är bättre att människor vill göra gott än att de är likgiltiga inför sin omgivning". Precis så! Det stora problemet är inte ett överskott på godhet utan just en gigantisk likgiltighet. 

Tänker om det som självklart att allt det vi kan göra för att göra gott - med allt det kan vara - det måste vara just gott. Kan det inte få vara bra med det? Måste vi prompt misstänkliggöra det och skapa en typ av dålig smak kring att göra gott? Vi har inte råd med det när det är så uppenbart att vi i vår välfärd har så mycket och så många andra i andra delar av världen nästan inget har. Som om överlevnad blir till en akademisk fråga. 

Jag tänker att det gör något med oss när vi bestämmer oss för att ge bort något. Och att det just är gott. Är det inte just så det är när det snart är jul och vi planerar för en och annan julklapp. Är inte den stora glädjen att få ge bort och just se glädjen hos den som får det vi tänkt ut? Ska vi ägna en del av julaftonssamvaron till att analysera vårt givande? Känns uppriktigt sagt inte särskilt meningsfullt. Som om det vi gett bort degraderas till nå´t annat än just en gåva. 

Det är för många som inte har något! Ska vi då inte ge? Det är klart vi ska ge! Gör det! Och känn att det är en meningsfull handling. Ge din gåva till mission, till nå´n av tiggarna du möter på stan, till Jul i gemenskap, till nå´n av de hjälporganisationer som nu gör vad man kan i det helvete som Aleppo utgör. Gör det! 

b2ap3_thumbnail_IMG_2634.jpg

 

 

Träffar: 1696

Varjer gång vi möts i Immanuelskyrkan till ett samtal tillsammans med S:ta Katharinastiftelsen så är det alltid en fråga som är utgångspunkten. I veckan var frågan "Har det existensiella samtalet betydelse för den psykiska hälsan?" Egentligen skulle det kunna vara: Har det nå´n betydlese för hur vi mår att vi pratar med varandra om det som är viktigt i livet? Vem kan svara annat än ja på den frågan. Det var också vad alla gjorde som deltog i samtalet. Surprise! 

Det är så sjäkvklart att vi behöver prata med varandra om det som är viktigt i livet. Också om det som kanske mest är småprat. Ibland för pratets egen skull. Därför att det knyter oss närmare varandra. Och vi mår bra av det. Det gör det lättare att leva. Någon formulerade det i samtalet att "när man möter en annan kan ett under ske!" Det finns väl ingen som inte har exempel på hur ett samtal utvecklade sig till något man inte trodde var möjligt. Att mötet med en annan gjorde det lättare att gå vidare i livet. Att det svåra blev lite mindre svårt. 

En av deltgarna i panelen formulerqde det som att "det mest smärtsamma är att inte ha någon att dela sin glädje med". Och så berättade Elin om hur hon hörde en man engagerat prata i telefon på bussen. När han lagt på vände han sig till Elin och berättade att han precis fått veta att han fått jobbet han sökt och han måste få berätta det för nå´n. Hemma hade han ingen att berätta det för och dela glädjen med. 

Låt oss ta tillvara på varje tillfälle som dyker upp för ett samtal med en annan. Låt det få ta tid! Just nu är jag närmast upprymd över att få delta i en av bokcirklarna i kyrkan. Tio personer som möts och Lovisa och jag får dela ansvaret i gruppen. Sex gånger möts vi i engagerade samtal om livet, tron och kyrkan. Vi möts där vi är i livet. Med olika erfarenheter. Med det som är självklart för en men inte lika självklart för en annan. Att tillsammans med några andra få provtänka. Och jag tänker att vi efter de här sex gångerna kommer ut klokare. Och en smula ödmjukare. Och att vi genon att ge detta tid lärt känna några fler. Häng på då vi efter jul inbjuder till nya bokcirklar! Gör det! 

Det är verkligen så att vi sitter i samma existensiella båt. Vi delar frågorna om varför vi finns till och vart vi är på väg. Frågor om mål och mening. Vad är då naturligare än att vi pratar gemensamt om det som är så avgörande i livet? Och vi mår bra av det! 

b2ap3_thumbnail_IMG_3953_20161118-124732_1.JPG

Träffar: 2938
Jag måste få prata lite med dig, Gud!

Gud, så vaknar jag med tacksamhet till en ny dag. Utanför fönstret är världen vit av snö. Det är så vackert. Men som med så många saker finns det en annan sida.

Träffar: 2720

Nästa år är det 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina teser på en kyrkdörr i Wittenberg. Luther argumenterade för en annan tingens ordning i kyrkan. Brytningen med den kyrka han varit en del av var ett faktum. Så bildade han "eget". Nästan 500 år har det tagit för de katolska och lutherska kyrkorna att komma till en punkt där man egentligen inte firar 500 år av reformation som att man kan man mötas för att tala om det som varit. Jag berördes av det jag såg då påven som företrädare för den Katolska kyrkan mötte företrädare för Lutherska Världsförbundet i Lunds domkyrka i går. Deras sätt att tala om det såriga som varit och det som fortfarande skiljer dessa två kyrkor åt och samtidigt sätta ord på det som förenar. En vilja att stå samman i det som i vår tid utmanar varje människa. Jag vill ändå tro att det vi såg igår inte var ett "spel för gallerierna" utan något som markerar en ny relation mellan två stora kyrkotraditioner. Mer dialog och möten än "trettioåriga krig". 

I lördags möttes medarbetare och lekfolk i Stockholms Stift för att markera reformationsjubileet. Och man möttes i Immanuelskyrkan. Vi har före detta möte mötts för att samtala om det som skulle ske. Från Stockholms Stift har vi mött ett intresse för att fortsatt pröva gemensamma tag. Vi hoppas att biskop Eva Brunne ska predika i Immanuelskyrkan nästa år. 

Visst har det hänt något kyrkor och församlingar emellan när Stoclholms Stift förlägger sin upptakt till reformationsåret till en kyrka med rötter i det som då - 1878 - var en typ av reformation. Då Waldenström, Ekman och andra gjorde revolt och bildade Svenska Missionsförbundet därför att man ville något annat än det som rymdes inom Svenska Kyrkan. Mycket har hänt sedan 1878. Också i vår relation till Svenska Kyrkan kan vi säga att mycket  skiljer oss åt, men att det som förenar oss är tillräckligt för att stå samman i det som är stora och alldeles avgörande frågor i vår tid. 

Det är vidare som gäller. Det kan inte vara på nå´t annat sätt. I Missionsförbundets tradition har vi tydligt talat om "vår" kyrka som ett provosorium. På väg mot något annat. Ett steg i detta är Equmeniakyrkan. Med Equmeniakyrkan visar vi att det visst går att bidra till något nytt. Också om Equmeniakyrkan måste vi få säga att det är ett provisorium. Just därför att vi är i rörelse. Allt liv handlar om att mycket måste dö för att nå´t nytt ska kunna uppstå. Att det också gäller vår egen församling. Om vi inte är beredda att ompröva mycket, så kan vi heller inte förvänta oss växt och utveckling. Ett och annat måste få dö bort, för att nå´t annat ska kunna gro och växa. Också vi befinner oss i en typ av reformation. Så måste det alltid få vara. 

b2ap3_thumbnail_IMG_5055.JPG

 

Träffar: 1842

Postad av den i Pastorsbloggen

Med den här veckan inleder vi höstens tre diakonala veckor. Egentligen är det inte sant, då vi i praktiken arbetar diakonalt årets alla veckor - årets alla dagar. Men med de här tre veckorna vill vi tydliggöra och synliggöra den diakoni som Immanuelskyrkans församling är indragen i. Så långt är det rätt! Det är svårt att berätta om diakonin då den så ofta handlar om mötet med enskilda människor och alla dessa människors behov och situation. Vad vi kan är att berätta om mötesplatser och det vi möter i en mer generell mening. Det är detta vi vill göra de här tre veckorna.

För precis ett år sedsan befann vi oss mitt i den stora flykrtingströmmen till Sverige. Då öppnade vi våra lokaler vid tre tillfällen. Vi hade totalt ca 300 flyktingar boende i kyrkan de här nätterna. Det hände att porten stod öppen en hel natt då människor kom och gick och många hade svårt att komma till ro. En natt blev vi sittande några stycken och nå´n sa med eftertryck att "nu är vi kyrka på riktigt"! Det var som en insikt att nu handlar det om människors överlevnad. Nu är det på riktigt och det vi gör är på riktigt. Det är lätt att hålla med. Orden blir till handling och det är ibland närmast överväldigande att få vara med om det. Församlingslivet blir till verkstad. Och så är det ofta. 

Tidigare biskopen i Stockholm, Caroline Krook, har för länge sedan formulerat det i orden att "Evangelisation stavas d-i-a-k-o-n-i"! Vi behöver påminna oss det och vi gör det de här veckorna då vi fokucerar diakonin. Att tala tro är i hög grad att "förlora" sig i diakonin. Eller som Jacques Brel uttryckt det: "Kärleken gör sant, det vi sagt!" Det vi gör skapar mening åt det vi säger. 

Så är vi två söndagar upptagna av två av Jesu liknelser. I söndags liknelsen om den förlorade sonen och på söndag den om den barmhärtige samariern. Två liknelser som har det gemensamt - åtmindstone det - att de handlar om medlidande. Om att låta hjärtat slå hårdare i mötet med en annan. Att lägga allt annat åt sidan, därför att nu är det på riktigt. En människa som kommer i min väg och det handlar om liv och överlevnad. Då är det inte läge att kliva åt sidan. Mer om det på söndag! 

b2ap3_thumbnail_Skarmavbild-2016-10-03-kl.-12.37.56.png

 

Träffar: 1823

Postad av den i Pastorsbloggen
Att använda orden rätt

Det är med förfäran vi just nu ser på när Syrien smulas sönder. Vapenmakt är inte lösning. Vägarna till förhandlingsbord borde ständigt vara så tydliga att ingen längre skulle tro att militärt våld är lösningen. Men ord kan också bli vapen. Ord kan sägas på olika sätt - också gudsorden.

Träffar: 2129

Postad av den i Pastorsbloggen
Att ha en tolkningsram

Många av de åsikter och tankar som går genom våra huvuden och våra kroppar finns där för att vi gjort en mängd tidigare erfarenheter. I de tankarna ingår relationer i uppväxten, vilken skolgång vi fick, kanske lite vad som var på modet då pedagogiskt, glädje och smärta vi mött. Det blir en slags tolkningsram för vad som är möjligt att ta in.

I ramen finns en del som betraktas som sant, som är sant. Sanningsbegreppet är dock inte så enkelt - ifrågasatt inte minst i en postmodern tid. Men jag tror sanning och tolkning kan ändras genom ett människoliv oavsett trender.  Det finns sånt som vi höll för sant när vi var barn men som sen dess har visat sig inte vara så enkelt. Att förhålla sig till en resa mellan tvärsäkerhet om vad som är sant och att inse att allt inte var så enkelt, är en del av växandet och att mogna som människa.

När jag tänker tillbaka så tror jag också att det finns en annan process som går tvärtom. En del av det som verkade öppet när jag var ung har sen blivit mer tydligt och jag kan ha mer bestämda uppfattningar idag. En övertygelse har växt fram. Tolkningsramen har till vissa delar blivit tydligare.

Såhär tänker jag när jag sitter med mitt senaste bokinköp i min hand. Jag var på författarträff på en av de stora bokhandlarna i stan. Lennart Hagerfors samtalade om sin nya bok Mästaren med förläggaren Svante Weyler. Boken är Hagerfors lek eller kanske fundering (har inte kommit så längt än) kring Jesu liv från 12 års ålder (och mötet med lärarna i Jerusalems tempel). Och om jag förstått rätt så kommer den att sluta någonstans kring Jesu dop och det som sen tar vid i evangelierna i Bibelns nya testamente.

Jag samtalade lite med Svante Weyler efteråt och han berättade att de som varit mest entusiastiska hittills vid läsningen var yngre kvinnor. Om jag förstod det rätt kom de inte med någon färdig tolkningsram utan med öppna sinnen och nyfikenhet.

Så vill jag också läsa Hagerfors bok, med nyfikenhet och öppet sinne, inte för att söka fel eller det som inte stämmer eller avslöja en agenda som jag inte gillar. Jag vill läsa för att förstå hur en annan person kan tolka och fundera kring Jesus (eller något annat viktigt).

För jag har lärt mig genom åren att varje läsning alltid är en tolkning. Visst kan det finnas sånt som vi måste betrakta som fakta. Vi lever ju med en världsbild som vi behöver för att kunna existera. Men också naturvetare som väger och mäter och räknar måste alltid vara medvetna om att något nytt kan kasta om det de uppfattar som sant och fakta. Teorier har bytts ut mot nya, trots att de kanske i flera hundra år var helt bombsäkra.

Så nu ser jag fram mot fortsatt läsning med öppna sinnen och att lära av någon annan. När jag tittar tillbaka igen, bl a på min egen läsning av evangelierna och frågan kring vem Jesus är, så vet jag ju att det förändrats. Från en enkel bild av en väldigt snäll och mild herde till en Jesus med mycket större komplexitet, en Jesus som jag hittills inte tröttnat på att utforska.

Så,måtte lusten att utforska allt möjligt vara något för varje människa, må tolkningsramar vidgas och ibland smalnas av, må nyfikenheten på människors möten aldrig avta, må gudsbild och gudsrelation alltid vara öppen för nytt och djupare liv. 

Träffar: 2675

Vi har i flera bloggar skrivit om rum. Om rummens betydelse. Om avsaknaden av rum. Längtan efter hem. Om kyrkans rum. Om vilka vi vill ge rum för.

 

När vi i några sammanhang mötts för att samtala om Immanuelskyrkans arbete i ett lite längre perspektiv, så har vi påminnt oss orden i en dikt av Kerstin Gustafsson. Kerstin är född 1917 och medlem i församlingen. Kerstin måste ha haft den nybyggda Immanuelskyrkan i tanken. Och vi tänker om det nu nyrenoverade kyrktorget på samma sätt.

 

“Vad ska man önska en nyinvigd kyrka?

Ja, må den leva i hundrade år

eller:

Som vetekornet faller i jorden

för att livet skall gro,

som ljuset brinner ner

för att mörkret skall besegras,

så må det ske med detta rum,

där färgerna i dag lovar Gud,

och där nardusflaskan sjunger

-sönderbruten i kärlekens slöseri -

sin sång för Gud.

 

Så må det ske,

att detta blir

inte ett finrum att aktas för stötar

inte en salong för de utvalda

men ett Guds vardagsrum,

där den som kommer märkt av slit och jäkt

känner en hand stryka ro över pannan,

där den som gått vilse får torka tårarna

och lära sej ta ut marschriktningen

med kompass och karta,

där de som är unga får klampa in

med sin oförsiktiga glädje.

 

Som ljuset brinner ner,

som vetekornet faller i jorden,

ska detta rum

blekas och nötas, solkas och trampas

och slitas ut,

för att ljuset skall segra

och livet gro”.

 

b2ap3_thumbnail_IMG_4683.JPG

 
Träffar: 2217

Postad av den i Pastorsbloggen

Vi glömmer så fort. Så oerhört fort. När muren mellan Öst- och Västberlin revs 1989 var vi många som jublade och tänkte - inte en mur till. Nu har vi lärt oss hur fel det blir då vi bygger murar och skiljer människor åt. Att inget gott kommer ut ur att bygga murar. Ändå är det just murar som nu byggs för att hålla "andra" borta. Långa murar. Höga murar. Livsfarliga murar. Som för att skydda sig från just "andra". Norge bygger en mur på gränsen till Rysland för att hålla flyktingar undan. USA bygger en mur mot Mexico. Ungern och Bulgarien bygger murar för att "skydda sig" mot flyktingar. Israel har byggt en hög mur i betong mot Västbanken. Nu är man på väg att bygga en mur en bit ner i sanden på gräsnen mot Gaza. Och så här håller det på. Jag tänker att helvetet är en plats som omgärdas och genomkorsas av murar. För att hålla människor åtskilda. För att en inte ska kunna möta en annan. Då vi gör det svårt för en att tala med en annan. Det måste vara ett helvete. 

Jag tänker att en av vår tids stora utmaningar måste vara att riva murar. Såväl dom som vi rent fysiskt kan slå och banka på som den vi bygger upp av rädsla för varandra. Murar vi bygger då vi vänder oss bort från en annan. När vi i några bloggar skrivit om rum, så drömmer jag om stora rum där många får plats. Rum där vi snarare river väggar än bygger upp väggar. Då vi skapar större rum. 

Jag vill tro att vi är många som drömmer om hur vi fortsatt vill utveckla församlingslivet i Immanuelskyrkan. Vad är det för en kyrka vi vill att människor ska möta om fem år? Vad är det för en kyrka och församling jag själv vill vara en del av om bara några år? 

Den gågna helgen med bl.a. söndagens konfirmationsgudstjänst, då två av kyrkans gudstjänstgrupper möttes, är för mig som en vägskylt som pekar fram mot något spännande. Att om vi går i den riktningen så är vi på rätt väg. Vi har förmodligen en bit att gå, men bara att veta att vi är på rätt väg är för mig nu nog. Då vi möts i ett och samma rum med flera språk och alla våra bakgrunder. Då vi får lyssna till varandra och försöka förstå. Då vi kanske inte förstår allt men tillräckligt mycket. Det är då jag tänker att vi är med om att riva murar. Genom att riva murar är vi med om att bygga nånting nytt och större. Nya rum uppstår då vi river gamla väggar. Och nya förutsättningar skapas. Nog måste Gud le och nicka gillande åt det vi håller på med. 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_4729.JPG

 

 

 

Träffar: 2190

Postad av den i Pastorsbloggen
Hemma - var ligger det nånstans?

I helgen råkade jag på två olika tankespår om att vara hemma. (Faller på ett sätt in från Claes-Görans förra blogg på den här sidan) Det ena var temat “Vad är ett hem?” i filosofiska rummet, Sveriges Radio P1. Det andra var en artikel i Dagens Nyheter av idéhistorikern Karin Johannisson. Till saken hör att Immanuelskyrkans församlings vision knyter an. I kortversion lyder den: Det är här jag hör hemma, vem jag än är, var jag än kommer ifrån.

Träffar: 2230

I Immanuelskyrkans alldeles nytrycka församlingstidning skriver jag om RUM. Att ha någonstans att bo. Att ha något att kalla hemmna. Om hur vi skapar rum för viktiga möten i kyrkan. Bstadsbristen är just nu en av våra stora frågor att lösa. 

Jesus föddes i bostadsbristens Betlehem. I brist på rum hänvisades Maria och Josef till ett stall. Där bland djuren föddes Jesus. I mörkret, kylan och smutsen. Med samma förutsättningar som så många barn i vår tid föds med. Det finns inte rum och en ordnad tillvaro för alla dessa barn. Som om vi med alla våra resurser saknar det som skulle kunna göra skillnad för alla dessa utsatta barn.

Det finns en bostadskris som gör många hemlösa. Också i Stockholm – år 2016. Det saknas rum för många. Visst är det märkligt att många av oss har alldeles för stora bostäder medan andra inte har någonstans att bo. Visst är det märkligt om man tänker efter. Bostadslös – fundera ett ögonblick över vad det innebär! Om det är möjligt. Hemlös! Att inte ha ett rum att längta hem till. Inte ett hem. Inte den fasta punkt kring vilket livet kretsar för dom flesta av oss. Rum som bidrar till att skapa ro i livet. Rum som gör att vi orkar.

I den politiska retoriken blir hemlöshet och annan utsatthet till ”utanförskap”. Är det inte lite av ”hjärnsläpp” att tänka om andra som lever de utanför? Hur tänker vi då om samhället? I stället för att ”tänka ut” andra borde vi mer ”tänka in” bland annat den som lever utan bostad.

En alldeles avgörande fråga för oss som kyrka och församling är den om vilka vi ger rum för? Hur kan våra rum bli till en plats för fler? Rum där vi ”tänker in” i stället för ”tänker ut” människor. En plats med så många fantastiska rum dit vi bjuder in och hälsar välkommen. För inte är vi trångbodda. I min barndoms landsbygdsmiljö hette det inte så sällan att vi hade ett ”finrum”. Där drog vi ner på värmen. Där lekte vi inte. Täckte ibland över möblerna med ett lakan. Det finaste rummet använde vi inte. Jag vill inte tänka så om alla de ”finrum” som är Immanuelskyrkan. Ett av Stockholms finaste ”finrum”. Låt oss tänka om att alla dessa rum som hem för många. Rum att mötas i. Rum att komma till ro i. Rum att komma till tro i. Rum att till och med övernatta i. Som det kan bli i vinter. Rum där vi möter en annan som vore det Jesus själv vi möter och välkomnar in. Rum för mig! Rum för dig!

b2ap3_thumbnail_IMG_4160.JPG

Träffar: 2496

Postad av den i Pastorsbloggen

Det pågår i Sverige en intensiv och på många håll infekterad debatt i efterdyningarna av mordet på den katolske prästen Jaques Hamel i Saint Etienne den 26 juli. Hetast är den i svenska kyrkan där en facebook kampanj satt sprätt på spänningar som inte är nya. Den här bloggen är inte ett inlägg i den debatten utan snarare en reflektion kring korset och vad det betyder att bära det.

Träffar: 3124
Den här veckan är det många barn och ungdomar som börjar skolan. För en del handlar det om att komma ny in i en klass. Kanske till en helt ny skola med nya klasskamrater. Nya lärare. För en del handlar det om att "Yes!" nu är det skolan som gäller. För andra är det inte särsilt lustfyllt.
Också många lärare och annan skolpersonal bävar inför skolstarten. "Hur ska jag räcka till?" "Hur ska jag få tiden att räcka till för att möta var och en i det som är hans eller hennes förutsättningar och utgångspunkter.?" Det som är skolans uppdrag. Det vi alla förväntar oss.
Skolan är samhällets allra största och viktigaste mötesplats. Tiden i skolan sammanfaller med den viktigaste tiden i våra liv. Då "tryggsäcken" ska packas med mycket av det vi behöver med oss vidare i livet. Då relationer ska knytas. Livet levas!
Låt oss tänka gott om skolan! Be till Gud för att det de här kommande veckorna ska få bli till en god start i skolan! Låt os också fundera över på vilket sätt vi som vuxna kan vara ett stöd till såväl barn och ungdomar och till alla dom vi har omkring oss för vilka skolan är en arbetsplats såväl som en livsuppgift. Det är så mycket som står på spel.
 
b2ap3_thumbnail_IMG_3953.JPG
 
 
Träffar: 2198

Bloggare

Born and raised in the Netherlands. Great interest...
Pastor i Immanuelskyrkan med ansvar för den svensk...
Pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan

Anmälan till musikskolan

Instrument(*)

Ange ett instrument

Elevens namn(*)
Invalid Input

Postadress(*)
Invalid Input

Postnummer(*)
Ogiltigt postnummer

Stad/Ort(*)
Invalid Input

Telefon(*)
Ogiltigt telefonnummer

Mobiltelefon
Ogiltigt mobiltelefonnnummer

E-post(*)
Ogiltig E-post adress

Födelsedatum(*)
Invalid Input

Ange ååååmmdd-xxxx

Målsman 1
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-post adress

Målsman 2
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-postadress

E-post för faktura(*)
Ogiltig E-postadress

Invalid Input

immanuelpasvenska

immanuelengelska

korean