Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor. Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Läs mer

Immanuel.se uses cookies to provide the best possible browsing experience. By using the website you approve the usage. Read more about cookies and how you de-activate them

Kyrkan är tillfälligt stängd

Information om Coronaviruset till Immanuelskyrkans församling och besökare
Immanuel Church

Immanuelskyrkans blogg

Immanuelskyrkans blogg

Upplevelser, tankar och åsikter från människor i Immanuelskyrkan. Mitt i Stockholm.

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Kategorier
    Kategorier Visar en lista på kategorier från denna blogg.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar från denna blogg.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favorit bloggare på sidan.
  • Logga in
    Login Login form

Ibland blir jag kvar i en text jag läst. Känner du igen dig? Ibland för att man inte riktigt fattar. Ibland för att det jag läst sätter ord på det som är viktigt i livet.

Så läste jag häromdagen det Erik Helmerson skrev i DN (2017-02-09) om minoriteter och hur vi ska förstå hur vi själva och andra minoriteter förhåller sig till varandra. Låter det krångligt? Kan man så där självklart skapa en majoritet av en tillräckligt stor grupp minoriteter? Fastän man som minoriteter förfäktar helt olika ståndpunkter. Frågan Helmerson ställer sig är vad som händer om man sätter en same, en muslim, en vänsterhänt kvinna och en enbent man i ett rum - "vilken politik skulle de automatiskt enas om?" Det är uppenbart att bara för att man tar sin utgångspunkt i att vara en minoritet och aldrig tycker sig få gehör för det man står för, så har man inte självklart så mycket annat gemensamt. Inte mer än att man just känner sig förfördelad.

Hur ska vi då tänka om oss som församling? Jag vill vända på resonemanget - och det är just vad Helmerson gör - när han säger att "Den som tror att människan blott är sin grupp kommer att få svårt att skapa politik. Idéer däremot, de förenar folk av de mest skilda ursprung, fysiska förutsättningar, religioner och sexuell läggning". Det är ju precis så det är. Och det är så det måste få vara. När vi beskriver Immanuelskyrkan som en församling, tre språkgrupper och fyra gudstjänstgrupper, så ser det ju ut som just en samling grupper som skulle kunna tänka om sig som minoriteter, och som lever av att stå upp för sina behov och intressen. Vore det så, så hade vi bara problem och svårt att enas om något. Sanningen är att tron på Jesus Krstus och tron på församlingen/helheten som en viktig kraft och resurs i vår tid är själva utgångspunkten. Att det är detta centrum som håller oss samman. Att det är från detta centrum vi utgår, inte från beskrivningen om oss som grupper. När vi möts i alla våra olika grupper och det är olika språk som talas, så sker det just utifrån det gemensamma - tron på Jesus Kristus och tilltron till församlinen/helheten. Det är bara så vi kan vara kyrka. Bara så vi kan ta fatt i frågan om det som är vår kallelse att vara kyrka och församling mtt i Stockholms city. 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_5468.jpg

 

Träffar: 1729

Postad av den i Pastorsbloggen

It is the end of November and the days are getting shorter. This morning when the children woke up, we were still enveloped by darkness. They asked us with big eyes: “Is it morning time?” and I hesitated in my response. The clock showed that it was past 7 a.m. but my body wanted to turn over and have another snooze. I thought of the bear at Skansen that got to retire to their caves and sleep the winter away only to wake up by the end of March.

When we got to preschool, I noticed the sign that said: “Nu går vinterkräksjukan runt på våning 3”. Great, the annual stomach flu is going around. I am already frantic about washing hands all day long. Yesterday, I stocked up on mandarins, kale and pomegranate. But there is only so much one can do.

Picking up a package, I scanned the headlines of today´s newspapers. Shortage of freshwater classified as the greatest global threat by the World Economic Forum. Sex trade more common than believed in the north of Sweden - cases involving refugee children reported. CIA director warns Trump about scrapping the Iran-deal and increasing the chance of new war in the region. I am tempted to buy a copy, but I don´t. Not today.

I decide to go for a brisk walk. As I come to the top of the hill, I step into the frail sunbeams that managed to climb over the apartment buildings around me. For a moment, I stand still and do a “Swede”. I turn my face into the sunlight and enjoy the brightness and warmth of the moment. As I walk on, I think about perspective. There are so many troublesome things in this world to mourn over, to worry about and to work on. But then there are so many beautiful things to be noticed, to be thankful for, to celebrate.

 

15698320 1558078470874837 5290689663412059878 n

 

Is there room in our minds and in our hearts for the good, the beautiful? And do we disrespect the issues we face in this world when we choose to spend time seeing and enjoying beauty? Perhaps those moments when we seek to soak in beauty are necessary for us to gain a new perspective. To understand that there is hope, that there is a creative force at work, both in the heavenly realms and through our very own hands.

Perhaps those moments can flow over, into the situations where we do need to see and respond to that which is not well in our world. Perhaps this is when we operate from our core, our soul which is longing and working toward a new heaven and a new earth.

Taggad i: create faith light
Träffar: 1957

Postad av den i Pastorsbloggen

Läser Amanda Björkmans krönika i DN på självaste luciadagen: "Gör inte 'godheten' till ett skällsord". Björkman refererar till bl.a. Ann Heberlein som tänker om godhet som en handlig vi gör för att känna oss moraliskt överlägsna. Den moderate partisekreteraren raljerar över godheten som en typ av utanverk som egentligen inget betyder annat än tala om hur bra man är. 

"Godheten görs till ett skällsord och ses som ett utrryck för hyckleri" eller med Heberleins ord "ett gottande i den egna självrättfärdigheten".

Håller med Björkman när hon kokar ner det till en fråga om vad det spelar för roll varför vi gör gott? Tänker att det är så typiskt att så här kan vi hålla på som har nästan allt. Som en typ av rikemansresonemang som är så långt från den som tigger och nästan inte har nå´t alls. Det är som Björman slutar sin krönika: "Det är bättre att människor vill göra gott än att de är likgiltiga inför sin omgivning". Precis så! Det stora problemet är inte ett överskott på godhet utan just en gigantisk likgiltighet. 

Tänker om det som självklart att allt det vi kan göra för att göra gott - med allt det kan vara - det måste vara just gott. Kan det inte få vara bra med det? Måste vi prompt misstänkliggöra det och skapa en typ av dålig smak kring att göra gott? Vi har inte råd med det när det är så uppenbart att vi i vår välfärd har så mycket och så många andra i andra delar av världen nästan inget har. Som om överlevnad blir till en akademisk fråga. 

Jag tänker att det gör något med oss när vi bestämmer oss för att ge bort något. Och att det just är gott. Är det inte just så det är när det snart är jul och vi planerar för en och annan julklapp. Är inte den stora glädjen att få ge bort och just se glädjen hos den som får det vi tänkt ut? Ska vi ägna en del av julaftonssamvaron till att analysera vårt givande? Känns uppriktigt sagt inte särskilt meningsfullt. Som om det vi gett bort degraderas till nå´t annat än just en gåva. 

Det är för många som inte har något! Ska vi då inte ge? Det är klart vi ska ge! Gör det! Och känn att det är en meningsfull handling. Ge din gåva till mission, till nå´n av tiggarna du möter på stan, till Jul i gemenskap, till nå´n av de hjälporganisationer som nu gör vad man kan i det helvete som Aleppo utgör. Gör det! 

b2ap3_thumbnail_IMG_2634.jpg

 

 

Träffar: 1888

Varjer gång vi möts i Immanuelskyrkan till ett samtal tillsammans med S:ta Katharinastiftelsen så är det alltid en fråga som är utgångspunkten. I veckan var frågan "Har det existensiella samtalet betydelse för den psykiska hälsan?" Egentligen skulle det kunna vara: Har det nå´n betydlese för hur vi mår att vi pratar med varandra om det som är viktigt i livet? Vem kan svara annat än ja på den frågan. Det var också vad alla gjorde som deltog i samtalet. Surprise! 

Det är så sjäkvklart att vi behöver prata med varandra om det som är viktigt i livet. Också om det som kanske mest är småprat. Ibland för pratets egen skull. Därför att det knyter oss närmare varandra. Och vi mår bra av det. Det gör det lättare att leva. Någon formulerade det i samtalet att "när man möter en annan kan ett under ske!" Det finns väl ingen som inte har exempel på hur ett samtal utvecklade sig till något man inte trodde var möjligt. Att mötet med en annan gjorde det lättare att gå vidare i livet. Att det svåra blev lite mindre svårt. 

En av deltgarna i panelen formulerqde det som att "det mest smärtsamma är att inte ha någon att dela sin glädje med". Och så berättade Elin om hur hon hörde en man engagerat prata i telefon på bussen. När han lagt på vände han sig till Elin och berättade att han precis fått veta att han fått jobbet han sökt och han måste få berätta det för nå´n. Hemma hade han ingen att berätta det för och dela glädjen med. 

Låt oss ta tillvara på varje tillfälle som dyker upp för ett samtal med en annan. Låt det få ta tid! Just nu är jag närmast upprymd över att få delta i en av bokcirklarna i kyrkan. Tio personer som möts och Lovisa och jag får dela ansvaret i gruppen. Sex gånger möts vi i engagerade samtal om livet, tron och kyrkan. Vi möts där vi är i livet. Med olika erfarenheter. Med det som är självklart för en men inte lika självklart för en annan. Att tillsammans med några andra få provtänka. Och jag tänker att vi efter de här sex gångerna kommer ut klokare. Och en smula ödmjukare. Och att vi genon att ge detta tid lärt känna några fler. Häng på då vi efter jul inbjuder till nya bokcirklar! Gör det! 

Det är verkligen så att vi sitter i samma existensiella båt. Vi delar frågorna om varför vi finns till och vart vi är på väg. Frågor om mål och mening. Vad är då naturligare än att vi pratar gemensamt om det som är så avgörande i livet? Och vi mår bra av det! 

b2ap3_thumbnail_IMG_3953_20161118-124732_1.JPG

Träffar: 3329
Jag måste få prata lite med dig, Gud!

Gud, så vaknar jag med tacksamhet till en ny dag. Utanför fönstret är världen vit av snö. Det är så vackert. Men som med så många saker finns det en annan sida.

Träffar: 2981

Bloggare

Born and raised in the Netherlands. Great interest...
Pastor i Immanuelskyrkan med ansvar för den svensk...
Pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan

Anmälan till musikskolan

Instrument(*)

Ange ett instrument

Elevens namn(*)
Invalid Input

Postadress(*)
Invalid Input

Postnummer(*)
Ogiltigt postnummer

Stad/Ort(*)
Invalid Input

Telefon(*)
Ogiltigt telefonnummer

Mobiltelefon
Ogiltigt mobiltelefonnnummer

E-post(*)
Ogiltig E-post adress

Födelsedatum(*)
Invalid Input

Ange ååååmmdd-xxxx

Målsman 1
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-post adress

Målsman 2
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-postadress

E-post för faktura(*)
Ogiltig E-postadress

Invalid Input

immanuelpasvenska

immanuelengelska

korean