Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor. Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Läs mer

Immanuel.se uses cookies to provide the best possible browsing experience. By using the website you approve the usage. Read more about cookies and how you de-activate them

Kyrkan är tillfälligt stängd

Information om Coronaviruset till Immanuelskyrkans församling och besökare
Immanuel Church

Immanuelskyrkans blogg

Immanuelskyrkans blogg

Upplevelser, tankar och åsikter från människor i Immanuelskyrkan. Mitt i Stockholm.

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Kategorier
    Kategorier Visar en lista på kategorier från denna blogg.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar från denna blogg.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favorit bloggare på sidan.
  • Logga in
    Login Login form

Det är inte så ofta jag lyssnar igenom ett radioprogran en gång till eller letar upp ett TV-program för att se det en gång till. Nu har det hänt! Jag var bara tvungen. Så har jag lyssnat igenom Emmanuel Karlstens "Nationaldagsmorgon" i P1 om det nya medielandskapet. 1 1/2 timma tog det. Och jag förstår hur lite jag vet om det som sker utanför "mitt" P1 och Svt. Inte ens mitt och andras bloggande är särskilt i tiden. Jag bode ha gjort detta som ett filmat inslag på YouTube. Och låtit nå´t hugat företag betala mig en slant. 

Ta dig gärna tid att lyssna igenom det här programmet -http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/913355?programid=2702

Det som sker är på många sätt en revolution. Som skapar helt nya mönster i samhället. Helt nya förutsättningar. Så många berättar om hur man inte längre läser en tidning. Hur man istället skapar sina egna informationsflöden. Så många som dissar "gammelmedia". Varför vänta in Rapport kl.19.30 när det är nu jag vill veta vad som hänt?  Och varför ska jag behöva sitta still en hel halvtimma för att få nyheterna till mig? Inte många unga betalar längre nå´n TV-licens. Det man vill se och det man är intresserd av kommer till en på annat sätt. Just kommer till en. Utifrån det jag har valt. Eller den podd eller youtuber jag valt att följa. Dessuton mer personligare än vad någon presentatör på Rapport eller Aktuellt mäktar med. Eller får ägna sig åt. I detta nya skapas grupper av följare. Nå´n sitter i Skåne och spelar in när hen spelar spel och har 1.7 miljoner följare och har som ambiiton att dessutom ha kontakt med dessa följare. Visst är det intresant detta - "följare". Så talar dessa "influensers" om sin roll som förebilder. Nå´n som har 730 000 prenumeranter på sin YouTube-kanal. Dom flesta har följare fler än vad många dagstidningar och tidskrifter har. Och jag får lov att erkänna att jag inte vet särskilt mycket om detta som förändras så snabbt. Och jag inser att jag borde veta det. Att det förmodligen är jag som lever lite vid sidan av.

Så hör jag om hur allt detta nya bidrar till att den stora berättelse vi talar om som håller ihop vårt sammanhang och vår tid bryts sönder i mindre berättelser. Hur det som sker präglas mer av specialisering. Hur det blir så mycket mer av att vi möts kring ett intresse. Vi blir ett community. Att det blir så mycket mindre av korsvisa möten. 

Jag vill inte låta som att jag klagar, men jag inser att så mycket är annorlunda och jag lyssnar till programmet om "gammelmedias" möte med allt detta nya som också en fråga om hur vi som gammal folkrörelse och kyrka möter det som präglas av nya mönster. Det borde vi prata mycket mer om. Tänker att detta är en jättelik utmaning mot hela den demokratiska appartat vi lägger ner så mycket tid på och tänker om som så viktig. Eller att det inte längre är särskilt självklart att vi ska fira gudstjänst kl.11.00 fastän vi gjort det så länge och tror att det inte går på nå´t annat sätt. Eller att det är fler som lyssnar på en predikan via webben än vad det är som lyssnar på plats i kyrkan. Fastän jag lägger all den energi jag kan på att säga hur viktigt det är att vi möts. Nog har vi ett och annat att fundera över? Om vad som händer då gamla mönster möter helt nya mönster. Och det vi tror är nytt, redan är gammalt. Då det inte är nå´n bra strategi att hålla emot utan låta oss utmanas till just nå´t nytt. Och veta vad vi gör. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3886.JPG

Träffar: 1692

Postad av den i Pastorsbloggen

Jag är överraskad över att den debattartikel som prästen Kent Wisti skrev i Dagens Nyheher i början av maj inte tycks ha gett några större avtryck i debatten. Kanske är jag dåligt påläst?

Wisti skriver om Svenska Kyrkans förestående död. Wisti spår att om hundra år finns inte Svenska Kyrkan - och det är bra. Egentligen är det inget att sörja över för kyrkan består. Dock i andra former. Så har det alltid varit. De olika kyrkoorganisationerna kommer och går. Dock kyrkan består. Vi vet att det är så, även om det inte är en kunskap som är så skön att ta in. När Equmeniakyrkans kyrkokonferens möts nästa vecka, så är en av punkterna på föredragingslistan en rapport om församlingar som lagts ner. Vi har anledning att fundera över hur det blev så. Att hantera den sorg som ligger i detta. Samtidigt så uppstår andra församlingar på annat håll. Vi har anlednng att fundera också över hur det blev möjligt. 

Wisti har nästan ett helt uppslag till sitt förfogande i kulturbilagan den här tisdagen den 9 maj. Och till det en helbild på Wisti själv på framsidan. Wisti skriver om Svenska Kyrkans självbild. Om att vara något som den i realiteten inte är. Bara så hopplöst på efterkälken. "I sin självbild lever Svenska Kyrkan ett halvsekel efter världen". 

Läs gärna hela debattartijekn här -http://www.dn.se/kultur-noje/prasten-kent-wisti-darfor-maste-svenska-kyrkan-do/ och fundera vidare. 

Wisti påminner om att "en central kristen bild är bilden av vetekornet som måste dö i jorden för att kunna växa. Vi kallar det för vetekornets lag och även som kyrklig organisation är vi underställda den. Det är ett kristusmönster som genomsyrar allt liv".

Jag kan bli både nervös och peppad av detta. Inte är det så skönt att vara i nå´t som man vet måste dö en gång. Det gäller också om oss själva och våra liv. Vi vill helst att allt bara ska "tuffa på". Utan för stora förändringar.

Jag täker att det är en del av vår kallelse att inte krama så hårt om det som är, så att vi inte kan förändra det. Hur smärtsamt det än må vara. Tänk tillbaka och se att mycket nu är nytt. Det vi nu gör var till en del helt otänkbart för inte alls så länge sedan. Vi har tänkt till och vi har tänkt om. Låtit oss påverkas av "vår" tid. Så måste det få vara. Även om det gör ont när mycket av det som är viktigt för oss förändras. Allt för att vi lever med död och liv som en del av vårt DNA. Också då det kommer till våra kyrliga organisationer i form av församlingar, verksamhetsmodeller och metoder liksom hela kyrkosamfund. Vår egen kyrka Eqummeniakyrkan kommer ur att vi vågade steget att gå från ett sätt att tänka kyrka till ett annat. Jag tänker ofta att om vi inte vågar dessa förändringssteg, hur kommer det då att bli? Om vi bra kör på? Hur blir det då? Trots att vi vet att nå´t nytt behöver till. 

Låt oss fortsatt få föra samtalet om hur vi med det som nu är kan få bidra till att nå´t nytt kommer till. Det var i hög grad därför att flera vågade tänka nytt som den nya Immanuelskyrkan kom till. Säg inte att det var ett fegt projekt! För att ställa det på sin spets: vad är det som behöver dö för att nå´t nytt ska få se dagens ljus? 

b2ap3_thumbnail_P1010612.JPG

 

Träffar: 2544

Postad av den i Pastorsbloggen
Kyrkornas hemligheter

Jag har i mina händer (det går åt två) en ny fin bok om kyrkorna i Stockholm som efter flera års möda nu blivit verklighet. Redaktör Magnusson hörde av sig och ville gärna ha med Immanuelskyrkan som en av två frikyrkor. Den andra är Filadelfiakyrkan. Uppdraget från Immanuels håll gick till Åke Hedström, tidigare församlingsföreståndare, som dessutom skrivit boken Tillsammans i tro om framför allt de församlingar som sen kom att bilda Immanuelskyrkan och de nästan tjugo första åren i nuvarande kyrkan. En guldgruva för en ny församlingsföreståndare, kan jag säga!

Träffar: 2463

“Why does the wind blow away the seeds?” asked my son early one morning. He paused from his bowl of yogurt and cornflakes as he looked at me with curious round eyes and waited for an answer. We were reading Images of God by Marie-Hélène Delval, as had become our ritual at breakfast these past few months.

The question made me pause and think...all of the following in perhaps three seconds.

Reproduction of course. The plant has seeds in order to produce offspring. But why does it need the wind? Why could it not just drop the seeds right there where it lives? Well, there would not be enough sun, or water, or nutrients from the soil. The seeds need a good environment to thrive. Not too close to the mother plant...

Having just read the post-Easter texts where Jesus commissions his disciples to go out and make disciples of all the nations, I could not help to think about the similarities between the story and the image of the wind, carrying the seeds. The wind being the Holy Spirit that Jesus emphasised was a prerequisite for the mission given.

I answered my son and he was content with the answer. Quietly, he kept on eating his cornflakes.

And I continued to think about the image of us, disciples, being seeds. Carried away by the Holy Spirit, into the city, among the people that we spend our days with. Growing shoots, bearing fruit and producing new seeds and new offspring.

Even though the wind carried a flurry of snow and hail this week, there are sure signs of spring life around us. And most certainly in our hearts.

 

God is wind

Taggad i: Hopp Staden Stockholm
Träffar: 1832

Det saknas nå´t! Det är så jag läser två av DN:s skribenter som "tänkt högt" i tidningen de senaste veckorna. 

David Brooks, amerikansk journalist och författare, skriver om att det är själva "ramverket" som saknas. Så skriver han: "Vi använder fortfarande ord för att beteckna dygd och synd, men utan någon övergripande metafysik. Den allmänna debatten utspelar sig inte längre inom något religiöst ramverk. De sekulära filosofier som växte fram under upplysningstiden har kollapsat. Vi har ord och instinktiva känslor för vad som är rätt och fel, men inga fasta kriterier som kan hjälpa oss att reflektera, argumentera och fatta beslut". 

Så fortsätter han: "Och ändå har vi inte några tydliga ramverk eller någon form av ritualer som kan hjälpa oss i vår strävan efter godhet. Och, vad värre är, folk har en känsla av skuld och skam, men inte längre någon känsla av att de lever i ett kärleksfullt universum där Guds barmhärtighet och förlåtelse råder. Synden finns, men ingen väg till försoning". 

Så skrev Björn Wiman på Påskdagen. Rubriken var "Dagarna efter terrordådet blir påsken mer postsekulär än någonsin". Han skriver om hur religionen har kommit upp till ytan i det svenska samhället igen. Tro är inte längre en icke-fråga. Som om vi är bortom tiden vi talat om som sekulariserad. "I dag talar allt fler till och med om ett ”postsekulärt” samhälle, där religionen blir allt mer synlig på olika nivåer. I Sverige har vi länge inbillat oss att moderniteten har skrubbat oss rena från alla sorts trosföreställningar, men de senaste åren har vi fått inse att religionen – vare sig vi vill eller inte – är en kraft att räkna med också i det moderna samhället".

Så skriver Björn Wiman vidare:"Att erkänna och införliva religiösa tankebanor och erfarenheter blir en väg mot en bredare och mer fullständig förståelsen av världen – och en insikt om att den mänskliga kulturens rottrådar inte låter sig huggas av hur enkelt som helst...Den våg av teknologiserad modernitet som har svept fram över världen har lämnat efter sig ett slags andligt tomrum, en bokstavligen avmoraliserad värld som nu snabbt fylls av skränande demagoger och fundamentalistiska våldsprofeter".

Hur ska vi tänka om detta! Det jag tänker är att vi har så lätt att rensa ut det vi menar är gammalt "tankegods" och så oreflekterat ser hur tomrummet fylls upp med annat. Som att vi mer är upptagna av att rensa ut än att se vad som kommer till. Eller att den moderna människan inte behöver bry sig om sån´t som synd och skuld. Björn Wiman uttrycker det som att vi gjort vad vi kunnat för att "skrubba oss rena" från den typen av trosföreställningar. Så är det ändå nå´t som skaver. David Brooks talar om det som att "Synden finns, men ingen väg till förlåtelse". Hur mycket vi än "skrubbar". 

Omslaget på Magnus Mams bok om sekularisering gör det så tydligt: ett avhugget träd. Som att sekulariseringen skurit av oss från både Gud och en förmåga att tala om det som är grundläggande existensiella frågor i livet. Som skuld och förlåtelse. Det som tron ger oss ett språk för.  

Jag tänker att David Brooks och Björn Wiman är nå´t viktigt på spåren. Och jag tänker också att alla vi som talar om tron på Gud som en viktig del av våra liv har anledning att tala med en större frimodighet om hur tron knyter an till våra uppelvelser av exv. skam och skuld. Att det är läge för många av oss att repa mod och i bl.a samtal knyta an till det som är så grundläggande i livet och i kristen tro. Som att nu bereder Dagens Nyheter vägen för oss! Om nu DN kan så...

b2ap3_thumbnail_IMG_3444_20170325-105202_1.JPG

Träffar: 2281

Bloggare

Born and raised in the Netherlands. Great interest...
Pastor i Immanuelskyrkan med ansvar för den svensk...
Pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan

Anmälan till musikskolan

Instrument(*)

Ange ett instrument

Elevens namn(*)
Invalid Input

Postadress(*)
Invalid Input

Postnummer(*)
Ogiltigt postnummer

Stad/Ort(*)
Invalid Input

Telefon(*)
Ogiltigt telefonnummer

Mobiltelefon
Ogiltigt mobiltelefonnnummer

E-post(*)
Ogiltig E-post adress

Födelsedatum(*)
Invalid Input

Ange ååååmmdd-xxxx

Målsman 1
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-post adress

Målsman 2
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-postadress

E-post för faktura(*)
Ogiltig E-postadress

Invalid Input

immanuelpasvenska

immanuelengelska

korean