Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor. Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Läs mer

Immanuel.se uses cookies to provide the best possible browsing experience. By using the website you approve the usage. Read more about cookies and how you de-activate them

Kyrkan är tillfälligt stängd

Information om Coronaviruset till Immanuelskyrkans församling och besökare
Immanuel Church

Immanuelskyrkans blogg

Immanuelskyrkans blogg

Pastor i Immanuelskyrkan med ansvar för den svenska verksamheten och vice församlingsföreståndare

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Kategorier
    Kategorier Visar en lista på kategorier från denna blogg.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar från denna blogg.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favorit bloggare på sidan.
  • Logga in
    Login Login form
Claes-Göran Ydrefors

Claes-Göran Ydrefors

Pastor i Immanuelskyrkan med ansvar för den svenska verksamheten

Postad av den i Pastorsbloggen

Med den här veckan inleder vi höstens tre diakonala veckor. Egentligen är det inte sant, då vi i praktiken arbetar diakonalt årets alla veckor - årets alla dagar. Men med de här tre veckorna vill vi tydliggöra och synliggöra den diakoni som Immanuelskyrkans församling är indragen i. Så långt är det rätt! Det är svårt att berätta om diakonin då den så ofta handlar om mötet med enskilda människor och alla dessa människors behov och situation. Vad vi kan är att berätta om mötesplatser och det vi möter i en mer generell mening. Det är detta vi vill göra de här tre veckorna.

För precis ett år sedsan befann vi oss mitt i den stora flykrtingströmmen till Sverige. Då öppnade vi våra lokaler vid tre tillfällen. Vi hade totalt ca 300 flyktingar boende i kyrkan de här nätterna. Det hände att porten stod öppen en hel natt då människor kom och gick och många hade svårt att komma till ro. En natt blev vi sittande några stycken och nå´n sa med eftertryck att "nu är vi kyrka på riktigt"! Det var som en insikt att nu handlar det om människors överlevnad. Nu är det på riktigt och det vi gör är på riktigt. Det är lätt att hålla med. Orden blir till handling och det är ibland närmast överväldigande att få vara med om det. Församlingslivet blir till verkstad. Och så är det ofta. 

Tidigare biskopen i Stockholm, Caroline Krook, har för länge sedan formulerat det i orden att "Evangelisation stavas d-i-a-k-o-n-i"! Vi behöver påminna oss det och vi gör det de här veckorna då vi fokucerar diakonin. Att tala tro är i hög grad att "förlora" sig i diakonin. Eller som Jacques Brel uttryckt det: "Kärleken gör sant, det vi sagt!" Det vi gör skapar mening åt det vi säger. 

Så är vi två söndagar upptagna av två av Jesu liknelser. I söndags liknelsen om den förlorade sonen och på söndag den om den barmhärtige samariern. Två liknelser som har det gemensamt - åtmindstone det - att de handlar om medlidande. Om att låta hjärtat slå hårdare i mötet med en annan. Att lägga allt annat åt sidan, därför att nu är det på riktigt. En människa som kommer i min väg och det handlar om liv och överlevnad. Då är det inte läge att kliva åt sidan. Mer om det på söndag! 

b2ap3_thumbnail_Skarmavbild-2016-10-03-kl.-12.37.56.png

 

Träffar: 2015

Vi har i flera bloggar skrivit om rum. Om rummens betydelse. Om avsaknaden av rum. Längtan efter hem. Om kyrkans rum. Om vilka vi vill ge rum för.

 

När vi i några sammanhang mötts för att samtala om Immanuelskyrkans arbete i ett lite längre perspektiv, så har vi påminnt oss orden i en dikt av Kerstin Gustafsson. Kerstin är född 1917 och medlem i församlingen. Kerstin måste ha haft den nybyggda Immanuelskyrkan i tanken. Och vi tänker om det nu nyrenoverade kyrktorget på samma sätt.

 

“Vad ska man önska en nyinvigd kyrka?

Ja, må den leva i hundrade år

eller:

Som vetekornet faller i jorden

för att livet skall gro,

som ljuset brinner ner

för att mörkret skall besegras,

så må det ske med detta rum,

där färgerna i dag lovar Gud,

och där nardusflaskan sjunger

-sönderbruten i kärlekens slöseri -

sin sång för Gud.

 

Så må det ske,

att detta blir

inte ett finrum att aktas för stötar

inte en salong för de utvalda

men ett Guds vardagsrum,

där den som kommer märkt av slit och jäkt

känner en hand stryka ro över pannan,

där den som gått vilse får torka tårarna

och lära sej ta ut marschriktningen

med kompass och karta,

där de som är unga får klampa in

med sin oförsiktiga glädje.

 

Som ljuset brinner ner,

som vetekornet faller i jorden,

ska detta rum

blekas och nötas, solkas och trampas

och slitas ut,

för att ljuset skall segra

och livet gro”.

 

b2ap3_thumbnail_IMG_4683.JPG

 
Träffar: 2392

Postad av den i Pastorsbloggen

Vi glömmer så fort. Så oerhört fort. När muren mellan Öst- och Västberlin revs 1989 var vi många som jublade och tänkte - inte en mur till. Nu har vi lärt oss hur fel det blir då vi bygger murar och skiljer människor åt. Att inget gott kommer ut ur att bygga murar. Ändå är det just murar som nu byggs för att hålla "andra" borta. Långa murar. Höga murar. Livsfarliga murar. Som för att skydda sig från just "andra". Norge bygger en mur på gränsen till Rysland för att hålla flyktingar undan. USA bygger en mur mot Mexico. Ungern och Bulgarien bygger murar för att "skydda sig" mot flyktingar. Israel har byggt en hög mur i betong mot Västbanken. Nu är man på väg att bygga en mur en bit ner i sanden på gräsnen mot Gaza. Och så här håller det på. Jag tänker att helvetet är en plats som omgärdas och genomkorsas av murar. För att hålla människor åtskilda. För att en inte ska kunna möta en annan. Då vi gör det svårt för en att tala med en annan. Det måste vara ett helvete. 

Jag tänker att en av vår tids stora utmaningar måste vara att riva murar. Såväl dom som vi rent fysiskt kan slå och banka på som den vi bygger upp av rädsla för varandra. Murar vi bygger då vi vänder oss bort från en annan. När vi i några bloggar skrivit om rum, så drömmer jag om stora rum där många får plats. Rum där vi snarare river väggar än bygger upp väggar. Då vi skapar större rum. 

Jag vill tro att vi är många som drömmer om hur vi fortsatt vill utveckla församlingslivet i Immanuelskyrkan. Vad är det för en kyrka vi vill att människor ska möta om fem år? Vad är det för en kyrka och församling jag själv vill vara en del av om bara några år? 

Den gågna helgen med bl.a. söndagens konfirmationsgudstjänst, då två av kyrkans gudstjänstgrupper möttes, är för mig som en vägskylt som pekar fram mot något spännande. Att om vi går i den riktningen så är vi på rätt väg. Vi har förmodligen en bit att gå, men bara att veta att vi är på rätt väg är för mig nu nog. Då vi möts i ett och samma rum med flera språk och alla våra bakgrunder. Då vi får lyssna till varandra och försöka förstå. Då vi kanske inte förstår allt men tillräckligt mycket. Det är då jag tänker att vi är med om att riva murar. Genom att riva murar är vi med om att bygga nånting nytt och större. Nya rum uppstår då vi river gamla väggar. Och nya förutsättningar skapas. Nog måste Gud le och nicka gillande åt det vi håller på med. 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_4729.JPG

 

 

 

Träffar: 2418

I Immanuelskyrkans alldeles nytrycka församlingstidning skriver jag om RUM. Att ha någonstans att bo. Att ha något att kalla hemmna. Om hur vi skapar rum för viktiga möten i kyrkan. Bstadsbristen är just nu en av våra stora frågor att lösa. 

Jesus föddes i bostadsbristens Betlehem. I brist på rum hänvisades Maria och Josef till ett stall. Där bland djuren föddes Jesus. I mörkret, kylan och smutsen. Med samma förutsättningar som så många barn i vår tid föds med. Det finns inte rum och en ordnad tillvaro för alla dessa barn. Som om vi med alla våra resurser saknar det som skulle kunna göra skillnad för alla dessa utsatta barn.

Det finns en bostadskris som gör många hemlösa. Också i Stockholm – år 2016. Det saknas rum för många. Visst är det märkligt att många av oss har alldeles för stora bostäder medan andra inte har någonstans att bo. Visst är det märkligt om man tänker efter. Bostadslös – fundera ett ögonblick över vad det innebär! Om det är möjligt. Hemlös! Att inte ha ett rum att längta hem till. Inte ett hem. Inte den fasta punkt kring vilket livet kretsar för dom flesta av oss. Rum som bidrar till att skapa ro i livet. Rum som gör att vi orkar.

I den politiska retoriken blir hemlöshet och annan utsatthet till ”utanförskap”. Är det inte lite av ”hjärnsläpp” att tänka om andra som lever de utanför? Hur tänker vi då om samhället? I stället för att ”tänka ut” andra borde vi mer ”tänka in” bland annat den som lever utan bostad.

En alldeles avgörande fråga för oss som kyrka och församling är den om vilka vi ger rum för? Hur kan våra rum bli till en plats för fler? Rum där vi ”tänker in” i stället för ”tänker ut” människor. En plats med så många fantastiska rum dit vi bjuder in och hälsar välkommen. För inte är vi trångbodda. I min barndoms landsbygdsmiljö hette det inte så sällan att vi hade ett ”finrum”. Där drog vi ner på värmen. Där lekte vi inte. Täckte ibland över möblerna med ett lakan. Det finaste rummet använde vi inte. Jag vill inte tänka så om alla de ”finrum” som är Immanuelskyrkan. Ett av Stockholms finaste ”finrum”. Låt oss tänka om att alla dessa rum som hem för många. Rum att mötas i. Rum att komma till ro i. Rum att komma till tro i. Rum att till och med övernatta i. Som det kan bli i vinter. Rum där vi möter en annan som vore det Jesus själv vi möter och välkomnar in. Rum för mig! Rum för dig!

b2ap3_thumbnail_IMG_4160.JPG

Träffar: 2683
Den här veckan är det många barn och ungdomar som börjar skolan. För en del handlar det om att komma ny in i en klass. Kanske till en helt ny skola med nya klasskamrater. Nya lärare. För en del handlar det om att "Yes!" nu är det skolan som gäller. För andra är det inte särsilt lustfyllt.
Också många lärare och annan skolpersonal bävar inför skolstarten. "Hur ska jag räcka till?" "Hur ska jag få tiden att räcka till för att möta var och en i det som är hans eller hennes förutsättningar och utgångspunkter.?" Det som är skolans uppdrag. Det vi alla förväntar oss.
Skolan är samhällets allra största och viktigaste mötesplats. Tiden i skolan sammanfaller med den viktigaste tiden i våra liv. Då "tryggsäcken" ska packas med mycket av det vi behöver med oss vidare i livet. Då relationer ska knytas. Livet levas!
Låt oss tänka gott om skolan! Be till Gud för att det de här kommande veckorna ska få bli till en god start i skolan! Låt os också fundera över på vilket sätt vi som vuxna kan vara ett stöd till såväl barn och ungdomar och till alla dom vi har omkring oss för vilka skolan är en arbetsplats såväl som en livsuppgift. Det är så mycket som står på spel.
 
b2ap3_thumbnail_IMG_3953.JPG
 
 
Träffar: 2375

Första dagen tillbaka på jobbet och rubrikerna jag möter den här morgonen handlar om att det vi fått att leva av 2016 är slut i dag. Den gryta som skulle föse oss med det vi behöver för 2016 är tom. Rubrikerna är braskande! "I dag tar jordens resurser slut och mänskligheten har redan konsumerat det som avses vara ekologiskt hållbart för hela 2016". På femton år har den här punkten förflyttats bakåt - från slutet av september till början av augusti. "Jämfört med ifjol inträffar Overshoot Day fem dagar tidigare i augusti. På ett år - fem dagar!!!!! Det är detta vi ibland talar om som att såga på den gren vi sitter på. Hur intelligent är detta? 

Den "enkla" och uppriktiga sanningen är just den - vi konsumerar jordens resurser snabbare än den levererar. Inga mer komplicerade sammanhang än detta. Inte krångligt alls. 

Så funderar jag på vad vi gör med en nyhet som denna. Hur tänker vi? Vad gör vi? Hur blir det till slut? Hur länge låter vi det hållas förrän vi på allvar inser att nu måste nå´t hända? 

Har idag planerat för gudstjänsten på söndag. Vi har läst en av texterna för söndag om hur skapelsen ropar "som i födslovåndor". Det gör helt enkelt ont när vi närmast våldför oss på jorden. Som om jorden kippar efter andan då vi i vår iver efter utveckling tar ett allt hårdare tag om naturens resurser. Det är uppenbart nå´t som inte är som det ska. Vi har kommit ur rytmen. Utmaningen är att komma i takt igen. När det vi tar ut inte är mer än det naturen kan återskapa. 

Enligt Världsnaturfonden handlar det nu om att bl.a. "satsa på elbilar, kollektivtrafik, cykling och bilpooler, minska vårt köttätande och slänga mindre mat, välja förnybar el till våra hus och placera våra sparpengar i verksamheter som sysslar med förny- och hållbar energi".

Buskapet är att det trots allt inte är ute med oss. Men nå´t behöver till. Att det inte är OK att fortsätta som nu. Inte en dag till. 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_2883.jpg

 

Träffar: 2716

Postad av den i Pastorsbloggen

Har sedan Equmeniakyrkans kyrkokonferens i maj läst och levt med den amerikanske teologen William T Cavanaughs bok "Som om allt förvandlas". Boken är utgångspunkten för det föredrag som Cavanaugh höll en eftermiddag i kyrkokonferensen. Så angeläget! Tankegångar jag kommer att leva med länge.

I ett avslutande kapitel i boken skriver Jonas Ideström, forskare vid Svenska Kyrkans forskningsenhet, om "Cavanaugh på svenska". Ett försök att förstå Cavanaughs teologi i det svenska sammanhanget.

En bärande tanke i Cavanaughs teologi är att "varje kristen församling är ett sammanhang där tro och teologi framträder i ett samspel mellan ord, relationer, sociala praktiker, byggnader och gemensamma berättelser". I en mening inte så orginellt, men bra att det blir sagt igen.

Så knyter Jonas Ideström an till ett besök i byn Moskosel i Arvidsjaurs kommun. Så skriver han: "En kvinna som levt stora delar av sitt vuxna liv i Moskosel berättar med vrede i rösten vad hon känner inför att se de fallfärdiga husen, när hon är ute och promenerar:"Det är en styggese". När jag talar med henne och andra människor i Moskosel blir det tydligt att de tomma husen som förfaller och den stängda skolan med neddragna persienner i lärarrummet förkroppsligar budskapet: Den här platsen är inte värd att bo på. Underlåtenheten att ta hand om husen och beslutet att stänga skolan blir vittnesbörd om att det inte är värt att satsa på livet som levs i byn".

Så tänker jag att vår satsning på att renovera Immanuelskyrkans kyrktorg är ett sätt att säga att kyrktorget är en så viktig del av kyrkan att här vill vi satsa. Att vittnesbörder kring det som nu sker är att här satsar församlngen. Det här rummet vill vi ta hand om. Här vill vi skapa bättre förutsättningar för goda möten och samtal. Hit vill vi att människor ska hitta. Att hit bestämmer männisor träff. För att ta en kopp kaffe och prata en stund. Att från kyrktorget finns många vägar som bär vidare in i församlingslivet. Att här möts vi för att ta oss vidare. Samma sak som gäller för alla torg. En plats att mötas på och ta sig vidare från. En plats att stanna upp på för att ta ut ny riktning. En plats som ger mig överbick. 

Jag vill att vi ska tänka som församlingen i Moskosel som satsade på sin kyrka att "det finns en förkunnelse i det materiella och i de beslut och prioriteringar som har gjorts av församlingen".

Borton skylten som nu håller oss borta från kyrktorget väntar nå´t nytt som talar om att församlingen satsar. Att här byggs ett delvis nytt rum för oss att mötas i. Att hit har alla tillträde. Så bort med skylten när kyrktoget är färdigt i början av september. Vi ser fram mot det!  

b2ap3_thumbnail_IMG_3928.jpg

Träffar: 2346

Den här sommaren har vi som anställda medarbetare i Immanuelskyrkan fått en uppgift. Vi har alla fått Sofia Camnerins bok "NÄR LIVET STRAMAS ÅT SKÄRPS BLICKEN" (Verbums förlag). Den ska vi läsa inför ett gemensamt samtal när vi möts i slutet av augusti. Jag gillar idéen att en grupp - som vi - läser en och samma bok och utifrån en gemensam läsupplevelse möts i ett samtal.

Soifia Camnerin är kollega i Equmeiakyrkan och biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Sofia berättar i sin bok om att vara föräldrer till ett barn med neuropsykiatriska diagnoser. Det är en bok att bli berörd av. En bok som ställer viktiga frågor - frågor om vilka samhället egentligen är till för. Om hur skolan formulerar mål utifrån vissa färdigheter och hur andra med andra färdigheter inte får plats i skolans sätt att se och bedöma. 

I boken återkommer temat om hur vi förhåller oss till det annorlunda. Våra olikheter. Om vad som är normen när vi talar om vem som exempelvis är handikappad eller inte. 

Sofia skriver i bokens "ord efter": "Mest av allt hoppas jag att den (boken) kan ge ökad förståelse för olikheter. Kanske den till och med, i något sammanhang, kan bidra till att vi blir bättre på att ge rum och förutsättningar åt varandras olikheter". 

Jag gillar formuleringen att "ge rum åt varandras olikheter". Det är politikskt korrekt att hylla mångfald och olikhet, men inte alla gånger så enkelt då tanken ska omsättas i praktiken. Då jag vågar släppa in en annan, som ser på saker och ting på ett annat sätt, i mitt "rum" - såväl verkligt som bildligt. Att våga ompröva. Byta perspektiv. Gå i en annans "skor" en bit för att se hur det känns. Att inse att mycket har förändrats och så våga tanken - hur påverkar det mig och mitt "rum"? Att "rum" blir gamla och behöver förnyas.  

Nog får det mig att fundera, när Sofia Camnerin refererar till ett samtal med en vän om just det olika och hur det olika inte så sällan betraktas som något fel. Så skriver hon: "Tänk om det inte är något fel alls på barnet, utan felet sitter hos oss andra...Tänk om problemet finns hos oss runt omkring...Tänk om det är så att alla människor inte ska vara likadana?" Ja, tänk om! Tänk! Hur blir det och hur vill vi att det ska vara då vi låter alla orden om mångfald och olikhet få ta utrymme i en gemenskap som exempelvis en församling är? "Tänk om det är så att alla människor inte ska vara likadana?" Tänk om det faktiskt är så...! 

Läs boken! Så blir vi fler i gruppen med en gemensam läsupplevelse att samtala om! 

 

b2ap3_thumbnail_BNar-livet-stramas-at.jpg

 

Träffar: 2457

I en av tidningen Dagens ledare i veckan skriver Joel Halldorf om bristen på teologisk reflektion i samband med nya vägval som gjorts inom Pingströreslen -http://www.dagen.se/ledare/tyst-kursandring-har-blivit-pingsts-metod-1.743513. Halldorfs poäng är att så mycket skett kring synen på idrott, skilsmässa, bruket av alkohol, samboskap och homosexualitet utan att det föregåtts av någon egentlig diskussion - i det tysta. Att det närmast ligger principlöshet bakom.  

Jag funderar över hur vi hanterar förändringar - också då det kommer till teologin. För förändring är det som gäller - också i trons och kyrkans värd. Återkommer till det den amerikanske teologen Rob Bell skriver i en av sina böcker: "Det är vår tur att kliva fram och ta ansvar för hur kyrkan kommer att uppfattas av en ny generation. Det är vår tur att på nytt definiera, omforma och drömma vidare". Det är vårt ansvar för hur vi tar nya steg. Vi kan inte nöja oss med Luther, Waldenström, Petrus eller andra profiler i kyrkans historia.

Halldorf efterlyser uppgörelser och förklaringar. Som om han letar efter de tydliga brotten och dramatiska uppgörelserna. Som om det vore möjligt att hitta ett porotokoll där förändringen är förmulerad. Det är oftast inte så det går till. Det gäller oss själva. Det gäller i trons och kyrkans värld och det gäller i de flesta sammanhang. Inte ofta sker det som då Berlinmuren föll eller som då engelsmännen häromdagen folkomröstade om sitt utträde ur EU. Nästan all förändring sker i små steg. Det finns inget egenvärde i de stora uppgörelserna. Jag avundas inte engelsmännen som med 52% för och 48% mot nu står inför jättelika förändringar. 

Jag håller inte med Halldorf när han gör en "affär" av att "helt plötsligt har en förändring skett". Jag tror inte det är sant. Förändringen har skett över tid. Självklart kan vi ha att "vakta" över en sådan förändring. Jag vill ändå tro att samtal vi för, predikningar som predikas, studeicirklar och temakvällar, böcker som skrivs och publiceras, ledarartiklar i såväl fromma som mindre fromma tidningar bidrar till att förändra positioner. Att det finns nå´t gott i det mer öppna mötet och samtalet. Att dessa möten och samtal också bidrar till att korrigera rena tokigheter. Så tar vi teologin och kyrkan ett steg vidare. Jag vill tro att det sker genom att vi förstår såväl Gud som samhället på ett mer moget sätt. 

b2ap3_thumbnail_IMG_1674.JPG

Träffar: 2545

Bläddrar i en bok jag fick för länge sedan, men som legat oläst. Boken - "Härifrån till framtiden" - tar sin utgångspunkt i Betaniastiftelsens 115-åriga historia. Intressant läsning! Och utmanande!

Olle Carlsson, kyrkoherde i Katrina församling, skriver om "Kyrkan som en upprättande gemenskap": "Kyrkan behövs, men kan den förändras så att den blir ett hem för vår tids hemlösa andliga längtan? Det verkar inte så...Det är en avgrund mellan den ängsliga och rytmlösa tillställning för de redan välanpassade som en svensk högmässa bjuder på - och Jesu blodsfulla förkunnelse och verksamhet bland sin tids föraktade...Om vi bara vågade återvända till vårt ursprungliga ärende och öppna dörrarna på riktigt skulle människor få tillgång till livsviktiga andliga fristäder, miljöer för helande och upprättelse".

Så blev jag i ett annat sammanhang påmind om det syster Sofie skrev i ett nummer av tidskriften Pilgrim om den ensamhet som präglar Stockholm - "världens ensammaste stad". Så berättar hon om hur den franske prästen Pierre-Marie Delfieux lämnade sin plats i öknen för att grunda ett kloster mitt i Paris. "Hans intiution var att munkar och nunnur inte längre behöver dra ut i öknen för att finna ensamheten med Gud. Så föddes 1975 en ny klosterrörelse som varje dag drar hudratals stressade och isolerde stadsbor till kyrkan...Där finner de en källa i öknen". 

Jag funderar - som pastor i Immanuelskyrkan - hur tänker vi? Hur formulerar vi de livsviktiga frågorna om vilka vi vill vara mitt i Stockholms centrum? Hur sätter vi ord på det vi uppfattar som vårt uppdrag? Hur blir vi mer av en upprättande gemenskap? Hur kan vi som känner oss henma i Immanuelskyrkan och med kyrkans gudstjänstliv göra så att fler käner sig hemma i kyrkan?

Eller med det som sades i en ledardag för en tid sedan: hur kan vi återupptäcka de krafter som tidigare gett liv i församlingen för att förstå hur vi kan förkroppsliga Jesus Krstus på ett nytt sätt? I en ny tid? Vad är det nu som gäller? Hur sätter vi ord på det? Jag tänker att det finns något skapande i detta att just sätta ord på det. För oss och för andra. 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_2500.JPG

 

 

Träffar: 2219

Jag tillhör dom som gillar att få plocka igenom mina högar med papper och ordna upp "tillvaron" innan jag går på semester. Det är dax för det nu! 

När jag plockat med mina papper så blir det så tydligt hur mycket viktigt vi hunnit med under det gågna läsåret. Hur intensivt det varit! Vi har i bl.a.medarbetargrupen funderat mycket på vilka våra nästa steg är. Hur går vi vidare - för vidare ska vi! 

Så mycket som hänt i församlingens diakonala arbete - höstens arbete med flyktingar. EU-migranter som sov några nätter då det var kallt ute. Som mest hade vi 175 personer som sov i kyrkan en natt. Nu funderar vi över hur det blir när vi öppnar upp dörrarna för ett ombyggt kyrktorg. Hur tar vi detta nya kyrktorg i bruk? Torget är till för att användas. Vi behöver bli fler som hjälps åt på torget för att skapa goda möten. Vi pratar om stickgrupp, musik, bibelstudiegrupp, att vara fikakompis mm. Vi skulle behöva upp mot 10 personer som hjälper till några eftermiddagar i veckan.

Så har vi beslutat om att gå vidare med ett tredje konfirmandår. De som nu deltar i år 2 åker i sommar till Taizé. I höst möter vi den grupen i ett tredje år som mycket handlar om att hjälpa dessa ungdomar att finna sin plats i församlingen. Det finns en stor glädje i att få samverka kring konfirmanarbetet med fyra andra församlingar i Equmeniakyrkan i Stockholm. Vi vill fortsätta så! 

Till hösten utvecklar vi Mässan - en söndagseftermiddag i månaden - till att bli mer tydligt en mötesplats för gudstjänst och andakt för hela den svenska verksamheten.Vi planerar så att Mässan - med mer tid för egen tid och reflektion - ska bli en självklar plats för bl.a. våra konfirmand- och ungdomsgrupper. 

Utifrån den nya handbok som Equemiakyrkan tagit emot vill vi bl.a.se över våra nattvardsordningar. 

Mycket av det som nu sker präglas av att vi mer tydligt ser ihop församlingens alla resurser som just resurser för bl.a. alla våra gudstjänstgrupper. Att det bl.a. gäller för musiken och diakonin. Det är ju det som redan sker i bl.a. konfirmandarbetet. Och det sker när vi nu möts till gemensamt kyrkkaffe. Tack gode Gud för dessa gemensamma kyrkkaffen! 

Nog är det spännande att få tänka om Immanuelskyrkan som ett hus och en församling med så mycket av möjligheter. Att vi vill spela en viktig roll i det som händer i centrala Stockholm. Och att vi gör det med gemensamma resurser! Att just få tänka ihop våra resurser och se allt gott som kommer ur ett sån´t sätt att tänka. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3629.JPG

 

 

Träffar: 2288

I lördags deltog vi några stycken i en demonstration som bl.a. Filadelfiakyrkan tagit initiativ till utanför Riksdagshuset. En demonstration för att sätta tryck på bl.a. den svenska regeringen att verka för en annan tingens ordning i den Demokratiska Republiken Kongo (Kongo/Kinshasa). Det är inte acceptabelt att ett land med så stora tillgångar samtidigt är ett av världens fattigaste länder. Att nästan 20 % av alla nyfödda barn dör. Eller att kvinnor lemlästas - inte sällan av soldater och rebellgrupper på drift.

I går berättade Ulla Marie Gunner från sin resa till Immanuelskyrkans vänförsamling i Kinshasa. Om hur kyrkan kämpar med små resurser för att hålla igång ett sjukhus, en skola med 1000 elever och så det nutritionsprojekt som Immanuelskyrkan stöder för att ge ett hundratal barn en god start i livet. Arbetet i Kinshasa har sin rötter tillbaka i det arbete som Svenska Missionsförbundet startade under 1880-talet.

Så idag hör jag ett inslag i Vetandets Värld i P1 med bl.a. en intervjuv av Joakim Wohlfeil från DIAKONIA. Det handlar om hur Kongo plundras på sina mineraltillgångar. Hur det som skulle kunna ha bidragit till rimliga levnadsvillkor för bl.a. barnen i Kinshasa smugglas ut ur landet och pengarna används av grillagrupper för att köpa vapen. Det som smugglas ut är värdefulla mineraler som bl.a. används i tillverkningen av våra mobiltelefoner och andra elektronikprylar. Hur all vettig utveckling blockeras av kriget om dessa värdefulla mineraler.

Så tänker jag att detta är sammanhanget vi finns i som kyrka och församling. Och har gjort i mer än hundra år. Att vi har anledning att se det. Hur bl.a. vår levnadsstandard påverkar levnadsvillkoren i Kongo. Hur våra behov av "mer" bl.a. bidrar till bristen på politiska förändringar i Kongo.

Vi ska fortsätta med det vi gör tillsammans med vår vänförsamling i Kinshasa! Vi ska fortsätta att se det meningsfulla i att hjälpa hundra barn till växt och skolgång! Samtidigt ska vi veta hur det hänger ihop. Att se hur mitt sätt att konsumera är en del i ett större sammnanhang. Och precis som vi gjorde i lördags, så vill vi bidra vi till att sätta press på våra svenska politiker att bl.a. agera i EU för en rättfärdig handel med mineraler från Kongo. Så gör vi samtidigt det vi kan i det lilla och låter det få bli som en modell för hur det borde vara i det stora. Att det som nu bidrar till att skapa vettiga förutsättningar för några barn, borde gälla för alla barn i Kongo. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3664.JPG

Träffar: 2135

Länge. länge vill jag hålla kvar tankarna från William Cavanaughs föredrag i Equmeniakyrkans kykrokonferens. Cavanaugh är teolog från USA med sin hemvist i den katolska kyrkan. Cavanaugh gör det så tydligt att nu gäller det för oss som kyrka med ett individuellt fokus i vår historia och som lever i ett i hög grad individualistiskt samhälle att välja väg. Är det en spegel vi vill vara av vår tid eller är det nå´t annat vi vill bidra med? Hur tänker vi om hur vi är församling? 

Cavanaugh formulerar det i frågan: "Det finns historiska orsaker till att frikyrkotraditionen i Sverige betonat personlig tro framför gemensam tillhörighet, eftersom den baptistiska rörelsen historiskt sett var en sorts "civil religion" genom vilken man blev medlem i en nationell kyrka. Men det kanske är dags nu att ompröva kyrkan som något mer än ett hjälpmedel för att uppnå individuell helighet". 

För att göra det tydligt: "Helighet är en verklighet på det gemensamma planet, det handlar inte om en individuell prestation". 

Så fortsätter Cavanaugh om kyrkans roll: "Världens frälsning sker inte genom tvång utan genom dragningskraft. Frälsningshistorien är en kosmisk kärlekshistoria, historien om den erotiska attraktionen mellan Gud och mänskligheten. Här innebär "erotisk" inte något bokstavligen fysiskt utan snarare en intensiv längtan att förenas med den andre, att övervinna splittring och forma en helhet. Denna sorts dragningskraft uppstår inte på ett allmänt, övergripande sätt, precis som man inte blir förälskad i män eller kvinnor i allmänhet. Dragningskraften till det kristna livet uppstår när man kan se en konkret gemenskap av människor som lever ut sin frälsning, som lever helighet i gemenskap, det vill säga försonade och hoppfulla liv mitt i en värld av våld. Det händer sällan att människor blir omvända genom välgrundade teorier. Människor omvänds vanligtvis till ett nytt sätt att leva genom att de lär känna människor som lever på det sättet och så kan de se sig själva leva på detta sätt. Det är så som Guds revolution fungerar. Kyrkan är avsedd att vara den gemenskap av människor som gör frälsningen synlig för resten av världen. Frälsningen är inte en "ägodel" som tillhör enskilda individer, den synliggörs enbart i ömsesidig kärlek och helighet".

Jag tror verkligen att det är precis så här! Det spelar roll hur vi som församling lever och tänker om vårt gemensamma liv. Det spelar roll hur det "ser ut"! 

Läs mer om hur Cavanaugh tänker i den alldeles nyutgivn boken "Som om allt förvandlas - ekologi, ekonomi och eukaristi", Tro och Livs skriftserie. 

Detta skulle kunna vara en bok för en studiecirkel med tre viktiga samtal. Vem vill hänga på? 

b2ap3_thumbnail_IMG_3636.jpg

Träffar: 2364

Nu är vi där som vi har pratat om så länge - nu stänger vi kyrktorget för att bygga om. Med Predikarens ord i Bibeln: "Allt har sin tid...en tid att riva ner, en tid att bygga upp". Precis så! Nu är det först en hel del som ska rivas ner för att vi ska kunna bygga nytt! Mycket som ska plockas undan. En del slängas. 

Det är mer än fyrtio år sedan Immanelskyrkan invigdes. Det är klart att mycket är slitet. Det syns när vi exv. plockar undan i köket. Behoven är delvis annorlunda. Precis som man för mer än fyrtio år sedan tog till för att göra något vackert och ändamålsenligt, så gör vi det nu. Men först ska vi igenom månaderna med rivning och det som ska byggas nytt. Spännande ska det bli! 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_3577.JPG

Träffar: 2535

Bara några dagar före det att Equmeniakyrkan möts till kyrkokonferens i Kista-mässan så hämtar jag ut 2 kilo bok från posten. Boken om "Missionsskolan Lidingö". Ett ambitiöst projekt som sammanfattar det som egentligen började i Vinslöv och Kristinehamn i slutet av 1800-talet och som fortsätter i en teologisk högskola. Gillar blandningen av berättelser från det mer vardagliga livet och det mer principiella om skolans utveckling. Det är verkligen en spännande läsning. Boken säljs under kyrkokonferensen för 200 kronor. Mycket bok för pengarna! 

Det är uppenbart att hur det var på Misionsskolan engagerade många. Det är en både spännande och plågsam läsning om det som närmast var teologiska strider om bl.a. bibelsynsfrågan. Frågan ställdes på sin spets i bl.a. generalkonferensen 1926 då diskussionerna pågick en hel natt utan avbrott. Halv fem på morgonen "vacklade"  de 600 ombuden hem från Valhallakyrkan - en av Immanuelskyrkanas grundarförsamlingar. 

Det är klart det var smärtsamma diskussioner. Som satte vänskap på prov. En och annan av de inblandade lämnade Missionsförbundet för andra samfund. Men det var viktiga diskussioner som bl.a. bidrog till det som sedan kom att prägla Missionsförbundet - ett sammanhang som betytt mycket under många år. Samtalen bidrog till viktiga vägval. De teologiska frågorna var viktiga. Det diskuterades bland pastorterna, i församlingar och stugor. Om hur man skulle förstå vem Gud är? Om hur man skulle läsa sin Bibel? Jag gillar det engagemanget! Att missionsförbundarna brydde sig om det som hände i samfundet. Att det också får "bränna till". Att det inte är farligt att saker och ting får ställas på sin spets. Att vi gör det gemensamt. 

Funderar på vad som nu är viktigt? I det som är vår tid. Med våra förutsättningar. Vad är det vi behöver stå upp för? Vad är det vi t.o.m behöver ta strid för? Vad är det vårt engagemang är upptaget av? Ytterst är det ju en fråga om hur vi vill vara kyrka. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3547.JPG

Träffar: 2247

DIAKONIA har startat en ny kampanj - "Ingen människa ska behöva fly". Ändå är det just det som sker. Så många människor i olika delar av världen som är på flykt. 

På DIAKONIAS hemsida finns nu ett material med bl.a. några teologiska texter som är tänkta att fördjupa temat. Ett av dom har jag skrivit. Kanske mer av ett fösök att ställa den grundläggande frågan om hur jag skulle ha tänkt om kriget hotade mitt och min familjs liv än en mer djuplodande teologisk betraktelse.

Min utgpngspunkt är den: "Hur svårt är det egentligen att förstå varför människor flyr? Jag tänker att det finns något friskt och rimligt i att fly. Att faktiskt förstå när det blir allt för farligt. Att då söka sig bort. Det är ju det vi säger till varenda unge. Blir det för farligt så spring! Spring! Sök dig i säkerhet!

Jag tänker att svårare än så är det inte. Att hur olika vi än är, så är vi lika i detta: att vi älskar livet och hatar det som hotar livet. Så flyr vi om vi måste – för livets skull. Inte för att göra det lätt för oss, men för att vi måste. När valet annars är att ge upp livet och dö med sina drömmar".

Läs mer på http://www.diakonia.se/Engagera/Kampanjer-och-aktiviteter/ingen-manniska-ska-behova-fly/teologiska-texter-pa-temat-flykt/ 

 

b2ap3_thumbnail_ingenmanniskaskabehovaflykampanjsidatopp.jpg

Träffar: 2255

Postad av den i Pastorsbloggen

Det går inte en dag, heller inte en politisk debatt där ordet "utanförskap" inte nämns. Jag läser det igen i veckans nummer av Sändaren. ""Medan politikerna sliter med frågan blir många kvar i utanförskap i en kall, nedsliten förort på norra halvklotet". Den här gången handlar det om migration och integration och var pengarna ska tas ifrån. 

Så tänker jag - vad gör det med oss och vad gör det med samhället när vi hela tiden talar om en del av oss som att vi lever i utanförskap? Om vi tänker att det finns ett utanförskap så måste det väl finnas ett innanförskap? Eller? Innanförskapet är det socialt väletablerade. Ordnade förhållanden. Säkra och trygga miljöer. Innanför är man när man har arbete. Saknar man mycket av detta är man en del av utanförskapet. Innanförskapet ser bekymrat på utanförskapet. Vi och dom. När senast kom något gott ur ett såndant sätt att tänka? 

Visst gör det något med oss och vår bild av samhället när vi matats med föreställningen att det finns ett utanförskap! Att en del av oss lever utanför det vi egentligt talar om som samhället. Vi borde lägga av med att prata om utanförskap. Kan vi vara överens om det? Att självklart är alla en del av samhället. Om vi tänker någon utanför så havererar allt det vi tänker som civilicerat, humant och solidariskt. Och vad gör det med mig själv? Vad gör det med min tro och vad gör det med mitt sätt att se på en annan? Om vi alla inte är en del av ett och samma samhälle. En och samma jord. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3494.jpg

 

 

Träffar: 2166

Hoppas att många läser församlingens verksamhetsberättelse! Så mycket och ändå inte allt. Berättelser om det som hänt. Dessa så avgörande berättelser. Berättelser att vara tacksam över. Berättelser att vara stolt över. Berättelser att ta avstamp ifrån in i ett nytt år. 

Verksamhetsberättelsen är på ett sätt berättelsen om en församling som vågar pröva sig fram. Pröva ett nytt sätt att tänka om ett och annat. Pröva nya sätt för våra möten. Nya steg. Oprövde steg. Ibland utan så mycket förberedelser. På "uppstuds". Jag tänker att ett förhållningssätt som detta är alldeles avgörande.

Hur kul hade det varit om verksamhetsberättelsen för 2015 i huvudsak hade varit en blåkopia på den från 2014?  Det är klart att vi måste få tillåta oss att förflytta våra positioner. Pröva nytt! Kanske inte allt altid blir så bra, men det får inte hindra oss från att fortsätta pröva oss fram. Så har det alltid varit och så måste det fortsatt få vara. Jag har inte lust att bli en förvaltare av ett församlingsarbete vi håller så hårt kring att knogarna vitnar. Vi måste få pröva oss fram och tänka nytt! Släppa taget och våga nya steg! 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_3489.jpg

Träffar: 2301

Om bara några dagar är det dax för årsmöte! Hela församlingens årsmöte. Inser att vi har mycket att göra för att det verkligen ska bli så. Svårt detta med demokrati och delaktighet. Kanske måste vi söka delvis nya former. 

Under två kvällar den här veckan har vi fördjupat oss i det som hänt under 2015 - i såväl församlingen som församlingens olika bolag. Jag kan inte annat än tycka att det är spännande och viktiga berättelser vi fått lyssna till. Berättelser som är en del av det som gör Immanuelskyrkan till ett viktigt sammanhang. 

Allra mest är jag tacksam och stolt över alla dom som vi valt eller kommer att välja till olika uppdrag och uppgifter i församlingen. 500 personer till 800 poster. Människor som kliver fram och ger av sin tid och sitt kunnande. Som vill församlingen väl och som med sitt engagemang bidrar till att Immanuelskyrkan kan få betyda så mycket för så många där vi finns i Stockholms centrum. Pengar i all ära, men det är ändå alla dessa människor som församlingen står och faller med. Så - all cred till alla er som finns med i valberedningens 32-sidiga förslag! På söndag ska vi säga vårt JA till alla er! Och be till Gud för er! 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_3469.jpg

Träffar: 2449

Det blev en intensiv kväll med den israeliske rabbien Arik Ascherman, bl.a. ledare för Rabbiner för mäsnkliga rättigheter. Under dagen mötte Ascheman företrädare för riksdagen och Utrikesdepartementet. Kvällen hade vi tillsammans med honom i Immanuelskyrkan i ett arrangemang med DIKONIA och Svenska Kyrkan. Ett 75-tal personer mötte upp. Asherman intervjuvades av Anita Goldman, författare och journalist. 

Mycket viktigt blev sagt den här kvällen. Berättelser om vad det gör med människor som lever i occupation. Att också occupationen gör något med den som occuperar. Ascherman berättade om hur han och andra i organisationen "Rabbiner för mänskliga rättigheter" protesterar när palestinska hus rivs. Hur man är med och bygger upp hus på nytt. Planterar nya olivträd när månghundraåriga olivlundar skövlas. Hur man går in som mänskliga sköldar för att skydda andra. Hur man bedriver opinionsarbete för att skapa just opinion för en annan tingens ordning i relationen mellan israeler och palestinier. 

Ascherman talade om sin uppgift som att "vara Guds partner för en bättre värld". Det är ju så vi alla borde tänka - "Guds partner för en bättre värld".

Ascherman återkom till sin tro på att förändring är möjlig. Det är sannerligen inte så många som tänker som han när det kommer till konflikten i den här delen av världen. Och så detta: "Vi har ingen rätt att ge upp!" Som om det inte finns nå´n gräns för ansträngningarna att skapa en aceptabel tillvaro för såväl israeler som palestinier. Att det ena folkets säkerhet och livsrum inte kan tillskapas på det andra folkets bekostnad. Som jag hört Ascherman säga i ett annat sammanhang: "Antingen väljer vi att leva tilsammans eller så dör vi tillsammans". 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_3382.JPG

Träffar: 2360

Bloggare

Born and raised in the Netherlands. Great interest...
Pastor i Immanuelskyrkan med ansvar för den svensk...
Pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan

Anmälan till musikskolan

Instrument(*)

Ange ett instrument

Elevens namn(*)
Invalid Input

Postadress(*)
Invalid Input

Postnummer(*)
Ogiltigt postnummer

Stad/Ort(*)
Invalid Input

Telefon(*)
Ogiltigt telefonnummer

Mobiltelefon
Ogiltigt mobiltelefonnnummer

E-post(*)
Ogiltig E-post adress

Födelsedatum(*)
Invalid Input

Ange ååååmmdd-xxxx

Målsman 1
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-post adress

Målsman 2
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-postadress

E-post för faktura(*)
Ogiltig E-postadress

Invalid Input

immanuelpasvenska

immanuelengelska

korean