Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor. Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Läs mer

Immanuel.se uses cookies to provide the best possible browsing experience. By using the website you approve the usage. Read more about cookies and how you de-activate them

En ny hemsida tas fram och denna webbplats fungerar inte fullt ut just nu. Tack för ditt tålamod!
Immanuel Church

Immanuelskyrkans blogg

Immanuelskyrkans blogg

Pastor i Immanuelskyrkan med ansvar för den svenska verksamheten och vice församlingsföreståndare

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Kategorier
    Kategorier Visar en lista på kategorier från denna blogg.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar från denna blogg.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favorit bloggare på sidan.
  • Logga in
    Login Login form
Claes-Göran Ydrefors

Claes-Göran Ydrefors

Pastor i Immanuelskyrkan med ansvar för den svenska verksamheten

Läser David Brooks kolumn i Dagens Nyheter en dag i maj, och så tänker jag att han är nå´t viktigt på spåren. Nå´t riktigt viktigt! Han skriver om dom han kallar för de "moraliska hjältarna" - människor som kastas in i viktiga samhällsupgifter och försöker lösa dem med stort mod och målmedvetenhet. Människor som egentligen inte tänker stort om sig själva, men ändå är med om att förändra om så inte hela världen, så en del. Jag kan förstå att det låter pretentiöst. Jag vet också att ord som "moraliska hjältar" kan låta pretentiöst. Att det så lätt blir till nå´t om några som tror sig som förmer än andra. Att vara moralisk låter inte alltid som nå´t bra. Moralisk blir så lätt moralistisk. 

 

Trots allt det där så blir jag utmanad och uppmuntrad av det David Brooks skriver. Om människor som är beredda att ge sig hän. Människor som ser behov och närmast instinktivt kliver in och gör nå´t. Som säger "ja" och först se´n funderar över hur man ska hantera det man sagt" ja" till. Det är ju det jag vill vara med om. Och det är detta som är min dröm om vad det är att vara kyrka och församling. Att inte vara så kalkylerande. Att ibland gå på magkänslan. Eller det vi tror Gud utmanar oss att göra fastän vi inte fattar hur det ska gå till.

 

Det jag fäster mig vid är det Brooks skriver om att "någon gång i deras liv planterade någon ett ideal i dem". En typ av föredöme för hur ett gott liv kan se ut. En typ av mod att kunna säga ifrån. Att se när gränsen är nådd. Som barn och ungdomar vi hör om som i skolan säger ifrån när en kompis mobbas. Som kliver ur den stora gruppen och ställer sig nära den som mobbas. Eller den som ser människor som far illa och är beredd att avstå en del från sin bekvämlighet för att göra skillnad för en annan. Brooks beskriver det som att "någonting behövde göras och därför gjorde de det". På många sätt var det ju så vi agerade i samband med den akuta flyktingsituationen hösten 2015. Då nå´t blev så viktigt att vi släppte annat för att "steppa in". Jag vet inte om jag varit med om nå´t viktigare än det under mina år som pastor i Immanuelskyrkan? Det också gjorde nå´t med oss som kyrka och församling.

 

Jag tänker att de hjältar Brooks beskriver finns i våra lyrkor och församlingar. Jag kan räkna upp flera. Människor som bryter med strukturer för att skapa nå´t nytt. Som har en typ av inre kompass som gör att man säger "hit men inte längre". Som är beredda att gå sina egna vägar. Som inte i första hand ser problem utan möjligheter. Som inte i första hand beräknar kostnaderna utan mer ser det som att här är ingen väg tillbaka. Det som i Bibeln formuleras som att "kärleken lämnar mig inget val".

 

Brooks citerar Anne Colby och William Damon som i sin bok "Some do care" skriver att "jag vet också att jag är en del av en kamp. Jag är inte kampen. Jag leder inte kampen. Jag är där. Jag har varit där länge, och jag tänker vara kvar där resten av mitt liv. Så jag har inga orealstiska förväntningar. Därför kommer jag inte att förtröttas".

 

Så tänker jag, när det kommer till det som sker i vår kyrka och allt det som sker i möten mellan människor, att vad vi är med om att plantera ett ideal i männskor som handlar om vad ett gott liv kan vara. Så viktigt! Och vi är beredda att inte bara prata om det, utan i hög grad leva det livet. Och att det omkullkastar en del av våra invanda föreställningar om vad en församling är. Att vara i kampen. Och att det sätter sin prägel på så mycket annat. b2ap3_thumbnail_P1020687.JPG

Träffar: 919

Sjukhuskyrkan är en fantastisk resurs i allt det som händer på våra sjukhus! Så är det sagt. Bara att älska er som jobbar i Sjukhuslkyrkan för det ni är och gör! 

Sjukhuskyrkans uppgift är att finnas hos människor som behöver någon som lyssnar utan att fly det svåra. Att vara medvandrare i sjukdomstiden, erbjuda stöd och tröst och söka nya vägar och möjligheter i livet tillsammans med patienter och anhöriga. Sjukhuskyrkan är också en viktig resurs i relation till anställda i vården. 

I Stockholm finns Sjukhuskykan på Karolinska Solna och Huddinge, S:t Görans sjukhus, Södersjukhuset och Danderyds sjukhus. Sjukhuspastorerna och det team dom ingår i av präster och diakoner finns i jättelika och komplicerade vårdorganisationer. Finns det nå´t mer komplicerat och utsatt än de stora sjukhusen? Sammanhang där resurserna sällan räcker till och så mycket ställs på sin spets. Där frågorna om liv och död lever med i snart sagt varje ögonblick. Där hopp och förtvivlan ska hanteras sida vid sida. Mitt i detta finns fantastiska sjukhuspastorer, präster och diakoner med stor erfarenhet. Egentligen alldeles för små team som rör sig på landets allra största sjukhus. Till det här arbetet bidrar vi som kyrkor och församlingar i Stockholm. En så viktig och avgörande satsning som vi har anledning att värna om.

Sjukhuskyrkan finns på många sätt i framkanten av det vi tänker som en kyrkas arbete. I en miljö som präglas av det mångkulturellla och interreligiösa. Med situationer som uppstår som ingen kyklig handbok i världen kan hjälpa till att lösa. 

Detta var också utgångspunkten när teamet på SöS bjöd samman kollegor och några andra till ett samtal om hur man kan tänka i situationer då familjer med en tillhörighet till mer än en religion förlorar ett barn i samband med förlossningen. Då så mycket ställs på sin spets och då alla vill att det ska gå "rätt till" i relation till mer än en religionstillhörighet. 

 

Det som sker inom ramen för Sjukhuskyrkan ställer ofta frågorna på sin spets om vad som händer med tro och tradition i ett interreligiöst sammanhang? Jag tänker att det som sker i Sjukhuskyrkan är som ett förebud till det vi som kyrkor och församlingar snart står inför. Därför har vi anledning att lyssna till erfarenheter som görs i just Sjukhuskyrkan. 

 

I samlingen på SöS konstaterade vi att till slut är det ändå människor det handlar om, och att det är så vi får lov att tänka då det gäller att finna formner då det kanske svåraste i livet ska tas om hand. Att det är teologi nog! 

 

b2ap3_thumbnail_sjukhuskyrkan.jpg

 

 

Träffar: 1299

1994 installerades Nelson Mandela som president i Sydafrika. För många är apartheidsystemets fall ett uttryck för att det visst är möjligt att tro på det Jesus talar om som att förflytta berg. Vi var många som under antiapartheidåren gick samman med en och samma dröm och ett och samma engagenang för att bidra till att störta det system där människor bedömdes utifrån sin hudfärg och sociala sammanhang.

När Neslon Mandela så höll sitt installationstal en dag i maj 1994 sa han följande:

”Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga. Det vi fruktar mest är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss, vem är jag att vara briljant, underbar, begåvad och fantastisk? Men hur skulle du kunna vara något annat?

Du är ett av Guds barn. Världen är inte behjälpt av att du låtsas vara obetydlig. Det finns inget upplyst i att krympa, så att andra människor i din närhet slipper känna sig osäkra.

Vi är skapta för att briljera, så som barn gör. Vi är födda för att förverkliga den Guds härlighet som finns inom oss. Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.

När vi har frigjorts från vår egen rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra.”

Så tänker jag att detta är ord att ta fasta på i början av ett nytt år. Vi behöver krångla oss ut ur det, som åtmindstone jag hört så ofta, att en kristen hållning är att tänka om mig själv som liten och ynklig för att Gud ska få ett så stort utrymme som möjiigt. Om jag gör mig liten så blir Gud stor. Var har vi fått detta ifrån? Eller med Nelson Mandelas ord: "Världen är inte behjälpt av att du låtsas vara obetydlig. Det finns inget upplyst i att krympa...Vi är skapta för att briljera!" 

Det finns inget fromt i att huka och kliva undan i tro att då gör vi Gud större. Det är närmast så att Gud tar oss i örat och undrar vad vi håller på med. Tror vi inte att vi är nå´t? Menar vi att det Gud skapat oss till med alla våra förmågor, vår vilja och talanger, det räcker inte långt? Som att Gud blir glad när vi förnekar vår mänsklighet. Sanningen är att "vi är födda att förverkliga den Guds härlighet som finns inom oss. Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla". 

Så - en god fortsättning på det nya året! Kan det bli mer spännande än att tänka att vi får utmana Gud och Gud utmanar oss att förflytta berg. Så många "berg" vi behöver flytta undan i vår tid. Det är min tro att det faktiskt är möjligt. Vi har nämligen gjort det förr. 

b2ap3_thumbnail_IMG_2883.jpg

 

 

 

 

 

Träffar: 1412

Läste i helgen Alexandra Pascalidous intervjuv i DN med Martin Karlsson från Värnamo. Killen som under lång tid gjort allt för att tysta Pascalidou. Martin Karlsson var nazist, medlem i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Alexandra Pascalidou var en av dom som fanns på listan över dom som tog plats och som den här gruppen gärna skulle se död. 

Så berättar Martin Karlsson om sin "omvändelse", och hur han brutit med NMR och hur han själv nu får hot och människor som önskar livet ur honom.

Det som fick Alexandra Pascalidou att nu stämma möte med Martin Karlsson i en hotellobby i Värnamo var det mail som Karlsson skrivit där han ber om förlåtelse. "Färlåtelse för allt det hat jag riktat mot bland annat dig i många år". Läs intervjuvn här -https://www.dn.se/kultur-noje/alexandra-pascalidou-och-nazisten-som-hoppade-av/.

Det jag fäster mig vid i intervjuvn är när Martin Karlson berättar om hur det egentligen inte var nå´n som undrade vad han höll på med. Ingen i skolan gjorde nå´t åt att han bar ett hakors på bröstfickan. "Ingen - varken lärare, kuratorn, syon - sa någonting". Ingen tog tag i de rasistiska samtalen och gapandet  i korridorerna. "Ingen hade någonsin satt en gräns för mig eller försökt sätta stopp. Människor är så djävla rädda att säga att du gör fel som är nazist. Hade någon när jag var 16 år sagt att ´för helevete Martin`tror jag aldrig att jag hade radikaliserats". 

Hur blir det så här? För att vi inte bryr oss? Inte vågar? Varför väljer vi att inte säga nå´t? Har vi vant oss? Det är smärtsant att påminnas om det Martin Luther King säger att "den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad". Fundera ett tag över detta dramatiska! Hur probemet inte är brutaliteten i sig utan att det goda tiger still. Att mycket av det vi förfasar oss över skulle kunna ha varit på ett annat sätt om vi som menar att vi står för det goda hade skrikit till. Sagt nå´t! Ställt oss i vägen! Lagt oss på gatan? 

I går läste vi texter i kyrkan om hur Jesus ställer ljus och mörker mot varandra. Att bara den som väljer ljuset hittar rätt. Att den som håller sig i mörkret går fel. Det där vet vi ju. Men se´n? Min fråga i predikan var den om vad jag vill att mitt liv ska berätta? Jag upprepade säkert den frågan fem gånger på drygt tio minuter. Vad vil jag att mitt liv ska berätta? 

Så tänker jag att det bl.a handlar om att säga ifrån när jag är i sammanhang då samtalet spårar ur. Då det blir närmast rasistiskt. Då fördomarna kastas runt som vore de sanningar. Det är då vi måste säga att "Du har fel! Nu har du gått för långt!" Och så ta diskussionen om bl.a. den rasism som i en del sammanhang blivit närmast normaliserad. Då det bl.a. handlar om invandrare och invandringen som roten till allt ont. Då är läge att säga att nu är jag inte med längre. Vi kan aldrig underskatta vad det betyder att i alla dessa "små" vardagssammanhang säga ifrån,. Att säga nej! Underskatta heller inte vad det betyder att nå´n gång delta i protester och demonstrationer. Att söka oss samman med andra som vill det goda. Att förstå att min röst gör skillnad när det gäller att bjuda människors brutaliet motstånd. Vad ska vi annars med godheten till om vi aldrig ger röst åt det goda? Om vi aldrig säger nej eller hjälper en annan att säga nej? 

b2ap3_thumbnail_P1020675.JPG

Träffar: 2106

I dag, den 2 oktober, firas den internationella barndagen. Viktigare än kanelbullens dag och många andra dagar. Wikipedia vet att berätta att "den internationella barndagen hör samman med Förenta nationernas konvention om barnens rättigheter från den 20 november 1989. Redan 1953 uppmuntrade Förenta nationerna alla stater att skapa en barndag". Barnkonventionen kan sammanfattas i fyra meningar.
1. Alla barn har samma rättigheter och lika värde.
2. Man ska tänka på barnets bästa vid alla beslut som rör barn.
3. Alla barn har rätt till liv och utveckling.
4. Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad.

I barnkonventionen står det också att "Ett barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats. Ansökningar från familjer som vill återförenas över statsgränser ska behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt". I barnkonventionen finns också en punkt som handlar om att barn inte får berövas rätten att tro på Gud. Läs gärna hela barnkonventionen här -https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten#short.

Jag tänker att den här dagen i första hand inte är en dag vi firar utan en dag då vi tar ton och tar parti för världens alla barn. Inte minst alla dom för vilka orden i barnkonventionen klingar ihåligt. Vi påminns om det då vi också är mitt uppe i insamlingskampanjen för Världens Barn. Så många barn som saknar alldeles för mycket. Och får se och vara med om sådant som inget barn skulle behöva se och vara med om.

Jag tänker också att barnen i första hand inte är vår framtid. Barnen är i hög grad vårt nu. Inget kan vara viktigare än att ständigt tänka tanken - i allt det vi gör - hur det blir bäst för barnen?

I Immanuelskyrkans verksamhetsplan för 2017 formulerar vi det i orden att det är församlingens särskilda upgift att "erbjuda barn, unga och familjer aktiviteter och mötesplatser som strategiskt tillgodoser olika åldras behov för att ge möjlghet att söka, finna, uttrycka och växa i tro". Vi har lovat att göra allt det vi kan för att barn och ungdomar ska kunna göra sig hörda i vårt sammanhang. Som att vi vuxna får tänka att vi får ta ett kliv bakåt för att ge barn och unga en plats. Att vi vuxna måste bli bättre på att lyssna. Att mer gå ner på knä för att se tillvaron ur ett barns perspektiv, för hur många av oss kommer ihåg hur det är att se världen ur en treårings perspektiv?  Att frågan om hur det blir bäst för barn och ungdomar inte alltid sammanfaller med hur vi tänker om vad som är bäst för oss vuxna. Precis så som vi borde tänka i samhället i stort.

Sveriges Kristna Råd uppmnar oss att be för barnen, och vi stämmer in i bönen:

"Vi ber för de livliga och sprudlande barnen, för de svaga och tilltufsade.
Vi ber för de barn som får allt de pekar på, och de barn som saknar allt.
Vi ber för alla de barn som har dött eller försvunnit i tystnad.
Vi ber för de barn som väntar på besked, de barn som somnar hungriga, de barn som hoppas vakna upp ur den mardröm de lever i.
Ge dem berättelser som skapar hopp, relationer som skapar lugn, vuxna som vakar och vattnar det som är sårbart och växer.
Visa oss hur vi kan bli de bönesvar som barnen behöver.
Låt din kyrka vara en barnens fristad. Där joller, skratt och gråt får finnas utan att tystas ner.
Gud, du som har ett fadershjärta och en moders blick för var och en av jordklotets alla barn, vi ber: beskydda dem under dina vingar, led dem och låt dem få lära känna dig".

Amen.

b2ap3_thumbnail_10247376_628412087207658_1436077306_n.jpg

 

Träffar: 1540

På lördag marscherar nazisterna på Göteborgs gator. Också i Göteborg. En gång till. Och vi är många som bildlikt talat håller andan. Eller skriker rakt ut. Hur kunde det bli så här? Vad är det som står på spel? 

Jag tänker att det är så mycket som står på spel. Så mycket av det vi närmast tar för självklart. Som människovärdet. Det närmst heliga människovärdet. Människan som i Bibeln beskrivs som nästan ett gudaväsen. Eller "nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus". Som om detta vore ristat i sten. Som nå´t vi aldrig förhandlar om. Det är bl.a. detta som nu står på spel. Visst är det motsägelsefullt att dom som vill välta allt detta överbord nu marscherar i skydd av det dom så hett hatar. Och kräver att få göra det där som syns mest och provocerar som mest. 

Det är mycket som står på spel nu! Kan vi vara överens om det? Att nu är inte läge att stoppa huvudet i nå´n buske för att slippa se och höra. Nu är tid att höra och nu är tid att se. Nu är tid att säga att måttet är rågat. Nu är tid att säga ifrån. Vi alla av god vilja. 

När nazisterna marscherar på lördag så går bla. församlingar i centrala Göteborg och Göteborgs interreligiösa råd samman i en protest. "Vi bekänner oss till värdet av ett öppet samhälle. Vi accepterar inte att människor diskrimineras på grund av härkomst, religion, funktionsvariationer eller andra orsaker". Kyrkklockorna kommer att ringa. Människor möts i detta självklara att nu är läge att bjuda motstånd. Inte underkastelse. Inte tystnad. Vi har varit tysta alldeles för länge. Tagit saker för givna. Nu står mycket på spel. Jag tänker att på lördag kommer människor att gå ut på gator och torg för att protestera, människor som kanske aldrig burit ett plakat eller aldrig deltagit i en manifetation som denna. Tack gode Gud för alla er som släpper vad ni har för händer och tar er ut på gatorna i Göteborg på lördag! Vi är många som tackar Gud för er och er beslutsamhet och vi ber för er. 

Det är mycket nu och det är mycket som står på spel. Nu är det läge att vara klar över vad det är vi inte förhandlar om. Det vi är beredda att dö för. Hur osvenskt det än må låta. Det som djupast sett handlar om människovärdet. Det som i grunden handlar om att räkna in - inte räkna ut. Och i detta står vi tätt samman. Jag tänker att varje gång vi möts i kyrkan - till vad det än är - så säger vi att vi är beroende av varandra. Att våra olikheter är en Guds välsignelse. Här är en plats vars förutsättningar handlar om att ingen diskrimineras. När vi bekänner vår tro på Gud, så bekänner vi samtidigt vårt beroende av varandra. Utan undantag. 

b2ap3_thumbnail_WWJD.jpg

 

 

 

Träffar: 1442

En dryg halvtimma med bil från Stockholm - eller 45 minuter med pendeltåget - och du är i Södertälje. De flesta av oss har åkt förbi Södertälje hur många gånger som helst. Precis som i vilken förbifart som helst blir städerna vi åker förbi som kulisser. Som något vi ser på håll, och det är inte mycket vi egentligen ser på håll. 

Så tack till Equmeniakyrkan Region Stockholm - Jenny Dobers och ni andra -  som nu såg till att jag och andra medarbetare i regionen bjöds in bakom "kulisserna". Vilken dag vi fick! Med studiebesök i några av stan´s kyrkor och ett möte med kommunstyrelsens ordförande Bodil Godner. Jag vet att det är fler än jag som kände oss omtumlade av det vi fick vara med om. Mindre än en timma bort från det som är mitt "hemma" och en ny värld öppnar sig. 

Så mötte vi engagerade församlingsledare i Sankt Ansgars katolska församling och Sankt Afrems syrisk-ortodoxa församling. Så fick vi höra om att det i "lilla" Södertälje med ca 90 000 invånare finns upp mot 30 kyrkor. Att en tredjedel av kommunens invånare regelbundet relaterar till en kyrka. Att när det nationella snittet för hur många som regelbundet går till en gudstjänst i Sverige är 0.4% så är motsvarande siffra i Södertälja 8.4%. De två stora syrisk-ortodoxa församlingarna i Södertälje är Europas allra största församlingar i den Syrisk-ortodoxa kyrkan. Vi fick höra om hur dessa församlingar kämpar med att skapa ett gott liv för alla de människor som söker sig till Södertälje från bl.a. Syrien och Irak. Om hur utmaningen egentligen är alldeles för stor i relation till de resurser som står dessa kyrkor till buds. Vi fick höra om utmaningen som ligger i att en äldre generation lever kvar i det som är hemlandets traditioner och synsätt medan yngre genrationer snabbt tar till sig av värderingar i sitt nya sammanhang. 

Så mötte vi Boel Godner, kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, som började med att tacka för att hon fick berätta om sitt "älskade Södertälje". Med den inställningen tänker jag att hon är på rätt plats. Att mitt i det som skulle kunna få en kommunpolitiker att ge upp därför att utmaningarna är så gigantiska, tänka att det här sammanhanget älskar jag. Här vill jag vara! All repsekt för detta! Godner berättde om utmaningarna i det som gott skulle kunna kallas för Europas Jerusalem. Hur det är att gå omkring på Södertäljes gator och höra "Jesusdialekten". Vi fick höra om hur centralt beslutad politik som innebär att den som kommer till Sverige får välja fritt var man vill bosätta sig får Södertälje på knä. Om hur svarta fjärdehandskontrakt säljs för stora pengar, och 15-20 personer trängs i små lägenheher. Om hur ett "bottenlöst utanförskap" skapas i de här miljöerna. Och hur man i Södertälje satsar allt på att skapa en vettig skolgång för kommunens alla barn. När man skär ner på annat så plussar man närmst på skolans resurser. 

Allt detta mindre än en timma bort från det sammanhang vi finns i som församling och kyrka mitt inne i Stockholms centrum. Jag kan, i en mening, bli generad över hur lite jag vet om med vilka förutsättningar andra kyrkor och församlingar lever - mindre än en timma bort från Stockholm. 

På vägen hem från Södertälje hör jag om hur statsministern hållit sin regeringsförklaring och talat om "ett hållbart samhälle i gemenskap". Och jag tänker att det låter sig sägas, men i Södertälje väntar man på att i en konkret mening få bli hörda om vad som behöver till för att detta hållbara samhälle ska kunna bli en verklighet. När allt är så skört och utsatt.

Det kan inte vara så att var och en "gräver där vi står". Inget riktigt hållbart skapas av att vi var och en gör så gott vi kan på den "fläck" som är vår. Nyckeln måste vara att spana och se hur det ser ut en bit bort och hur det hänger ihop med det som är mitt och vårt liv. Att hållbart kan det bara bli om vi tänker oss samman med andra. Och att en del i detta är att veta mer om en annans liv. Att bildligt talat stanna till i Södertälje. Att lyssna till vad bröder och systrar i dessa sammanahng har att berätta. Inte för att tycka synd om, utan att i någon mån förstå vad det innebär att vi är lemmar i en och samma Kristi kropp. Låt oss i alla fall börja där! Och jag är alldeles säker på att det gör nå´t viktigt med oss. 

 

b2ap3_thumbnail_St_Afrem_Byggnad_3_Om_Oss.jpg

Träffar: 2632

Märker hur upptagen jag är av hur så mycket av förändrade mönster präglar oss som enskilda och samhället i stort. Och med det också kyrka och församlingsliv. Och hur fort det går. 

Nu senast skriver Sofia Walan en ledarartikel i tidningen Sändaren - Equmeniakyrkans "husorgan" - http://www.sandaren.se/debatt/nar-vi-inte-langre-orkar-vanta.

Walan skriver om det som är en vardag för så många av oss, detta att ständigt leva uppkopplad mot exempelvis sociala medier. Nå´n har räknat ut att vi - vilka nu "vi" är - kollar våra smarta telefoner i snitt var sjätte minut, dygnets alla vakna timmar. Oavsett i vilka sammanhang vi befinner oss. Fenomenet kallas för "Fear of missing" - rädslan att missa något. Som att vi blir oroliga för att inte hålla koll på allt. För att se om det dyker upp nå´t roligare.  

Så reflekterar Sofia Walan i sin ledarartikel: "hur vi lär oss hantera ny teknik kommer därför att att förändra även samhället...Frågan är kanske inte så mycket om förändringarna är bra eller dåliga, utan vad som förändras och hur"? 

Jag tänker att det är just mönster som förändras och med det så många förutsättningar med vilka vi lever. I ett tidigare blogginlägg skriver jag om den nya mediasituationen och hur inte minst unga människor inte nöjer sig med att nå´n annan skapar en programtablå för mig, utan man gör sin egen tablå för när man vill lyssna till något eller se på ett TV-inslag. Som att privillegiet att bestämma när saker och ting ska ske radikalt flyttats till de vi kan kalla för konsumenter. Och jag tänker att det gäller också för oss i kyrkan. Att det t.e.x inte alls är så självklart att det är gudstjänst söndag kl. 11.00 som gäller. Varför kan inte jag få lyssna till predikan när det passar mig? Så är de traditionella kyrkbesöken utbytta mot poddar jag kan lyssna av när det passar mig. Förmodligen är det fler som lyssnar på predikningarna från Immanuelskyrkan via podden än de som faktiskt finns på plats en söndag förmiddag. Tänker att också det är ett utryck för nya mönster. Nya möjligheter som förändrar våra mönster och förutsättningar. 

Så blir jag så uppmuntrad av det jag läser om Betlehemskyrkan i Göteborg - https://www.betlehemskyrkan.se/blog/2017/06/22/nytt-familjecenter-oppnar-betlehemskyrkan/ - som i höst startar ett nytt familjecenter för bl.a. EU-medborgare.

Robert Eriksson, församlingsföreståndare i BK, sammanfattar varför man nu gör som man gör: "När samhället förändras måste församlingarna skifta fokus och våga möta nya behov... Vi är vana vid ett välordnat och kontrollerat sammanhang. Självklart kommer det att bli krockar. Byggnaden kommer att påverkas, fler människor kommer att vara i rörelse. Men vi har gjort ett ordentligt förankringsarbete och förberett oss väl och så vill vi fortsätta. Nu börjar en spännande resa och frågan är vad det kan göra med oss och församlingen".

Jag gillar det där sättet att tänka. Att när mönstren och förutsättningarna förändras så får vi lov att skifta fokus och möta nya behov. Precis så! Nya förutsättningar. Nya tag! Det var så vi tänkte när vi i Immanuelskyrkan, från en dag till en annan, helt oplanerat, öpnade upp våra lokaler för de flyktingar som strömmade till Stockholm. Det är så vi tänker när vi också i vinter öppnar upp för bl.a. EU-migranter när det blir kalla nätter. Det är så vi måste tänka om också annat i vårt församlingsarbete. Det är bara så vi skapar ett trovärdigt församlingsarbete. Saker och ting måste förändras, därför att mönstren förändras. Och det går snabbt. Men visst är det spännande! 

b2ap3_thumbnail_IMG_5779.JPG

Träffar: 1572

För precis tre år sedan var vi många som fyllde Medborgarplatsen i en demonstration för de kristna i Irak. Så mycket hade hänt som gjorde att vi inte kunde sitta stilla i båten. Så krävde vi: "Sluta blunda! Agera nu!"

Nu är Medborgarplatsen full av afghanska unga killar och tjejer som kämpar för att få stanna i Sverige. För bara några dagar sedan fick dom flytta från Mynttorget - granne med politikens finrum - till Medborgarplatsen, långt bortom synhåll från de som i en mening bestämmer över dessa unga människors liv och framtid. När andra länder tvekar och håller igen avvisningar till Afghanistan, och afghanska myndigheher vädjar till bl.a. Sverige att inte skicka tillbaka dom som nu finns i Sverige, så fortsätter Migrationsverket att meddela besut om avvising. I många fall är det - framför allt - unga killar som aldrig varit i Afghanistan och inte har nå´n som helst förankring i det landet. Men iväg ska dom! Migrationsverket hänvisar till politiken och politiken hänvisar till Migrationsverket. Detta är ovärdigt! Migrationsverket och politiken tvår sina händer. Och nu demonstrerar flera hundra killar och tjejer på Medborgarplatsen. Och det man ber om är detta grundläggande att få leva sitt liv i säkerhet och här skaffa sig en utbildning för att bidra till allas vårt bästa. Som om vi inte har råd med dom som vill ge ett bidrag för att göra Sverige till ett ännu bättre land. Vi ser bara utgifterna och inte en lång rad av unga ambitiösa tjejer och killar som vill göra nå´t bra för oss alla. 

Vad alla dessa och så månge andra ber om är detta enkla och grundläggande att få leva ett liv i ro. Som en av dom som under sommaren hört av sig till Immanuelskyrkan och ber: "All we want my and my brother is a normal and safe life.We are ready to offer whatever you ask, in order to save us and give us a new opportunity to live please, the future of the whole family lost".

Så läser jag idag också om en palestinsk man som för några år sedan flydde ur ett fängelse och i dagarna avvisas till Västbanken och alldels säkert kommer att fängslas på nytt. Och en ung grabb från Afghanistan som under våren och försommaren haft lite kontakt med Immanuelskyrkan som nu sitter i Migrationsverkets förvar för att avvisas till det som inte är nå´nting. Rakt ut på gatan i det som är ett av världens mest riskabla länder att vara i. En plats på jorden dit medföljande poliser inte vågar sätta sin fot. 

Detta är Sverige år 2017! Jag känner närmast panik efter att ha gått runt en stund på Medborgarplatsen. Vad är det som sker? Unga människor som ber för sina liv. Och politiker som gömmer sig, som om man inte vill se det som sker. Å ena sidan...å andra sidan. Som om politikerna är oförmögna att samla sig till ett beslut. Känner mig så frustrerad över att kunna göra så lite. Jag ber till Gud om uthållighet för alla de unga killar och tjejer som nu dag och natt håller till på Medborgarplatsen att inte ge upp förrän detta har löst sig. Tills dess att det blir ömöjligt för dom som bestämmer att hålla sig undan. Att hoppas på detta är inte bara att hoppas på ett under, då sådana beslut faktiskt fattats tidigare. Också då under stort tryck från bl.a. kyrkor och andra organisationer. 

b2ap3_thumbnail_P1020687.JPGb2ap3_thumbnail_P1020675.JPG

 

 

Träffar: 2451

Det är inte så ofta jag lyssnar igenom ett radioprogran en gång till eller letar upp ett TV-program för att se det en gång till. Nu har det hänt! Jag var bara tvungen. Så har jag lyssnat igenom Emmanuel Karlstens "Nationaldagsmorgon" i P1 om det nya medielandskapet. 1 1/2 timma tog det. Och jag förstår hur lite jag vet om det som sker utanför "mitt" P1 och Svt. Inte ens mitt och andras bloggande är särskilt i tiden. Jag bode ha gjort detta som ett filmat inslag på YouTube. Och låtit nå´t hugat företag betala mig en slant. 

Ta dig gärna tid att lyssna igenom det här programmet -http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/913355?programid=2702

Det som sker är på många sätt en revolution. Som skapar helt nya mönster i samhället. Helt nya förutsättningar. Så många berättar om hur man inte längre läser en tidning. Hur man istället skapar sina egna informationsflöden. Så många som dissar "gammelmedia". Varför vänta in Rapport kl.19.30 när det är nu jag vill veta vad som hänt?  Och varför ska jag behöva sitta still en hel halvtimma för att få nyheterna till mig? Inte många unga betalar längre nå´n TV-licens. Det man vill se och det man är intresserd av kommer till en på annat sätt. Just kommer till en. Utifrån det jag har valt. Eller den podd eller youtuber jag valt att följa. Dessuton mer personligare än vad någon presentatör på Rapport eller Aktuellt mäktar med. Eller får ägna sig åt. I detta nya skapas grupper av följare. Nå´n sitter i Skåne och spelar in när hen spelar spel och har 1.7 miljoner följare och har som ambiiton att dessutom ha kontakt med dessa följare. Visst är det intresant detta - "följare". Så talar dessa "influensers" om sin roll som förebilder. Nå´n som har 730 000 prenumeranter på sin YouTube-kanal. Dom flesta har följare fler än vad många dagstidningar och tidskrifter har. Och jag får lov att erkänna att jag inte vet särskilt mycket om detta som förändras så snabbt. Och jag inser att jag borde veta det. Att det förmodligen är jag som lever lite vid sidan av.

Så hör jag om hur allt detta nya bidrar till att den stora berättelse vi talar om som håller ihop vårt sammanhang och vår tid bryts sönder i mindre berättelser. Hur det som sker präglas mer av specialisering. Hur det blir så mycket mer av att vi möts kring ett intresse. Vi blir ett community. Att det blir så mycket mindre av korsvisa möten. 

Jag vill inte låta som att jag klagar, men jag inser att så mycket är annorlunda och jag lyssnar till programmet om "gammelmedias" möte med allt detta nya som också en fråga om hur vi som gammal folkrörelse och kyrka möter det som präglas av nya mönster. Det borde vi prata mycket mer om. Tänker att detta är en jättelik utmaning mot hela den demokratiska appartat vi lägger ner så mycket tid på och tänker om som så viktig. Eller att det inte längre är särskilt självklart att vi ska fira gudstjänst kl.11.00 fastän vi gjort det så länge och tror att det inte går på nå´t annat sätt. Eller att det är fler som lyssnar på en predikan via webben än vad det är som lyssnar på plats i kyrkan. Fastän jag lägger all den energi jag kan på att säga hur viktigt det är att vi möts. Nog har vi ett och annat att fundera över? Om vad som händer då gamla mönster möter helt nya mönster. Och det vi tror är nytt, redan är gammalt. Då det inte är nå´n bra strategi att hålla emot utan låta oss utmanas till just nå´t nytt. Och veta vad vi gör. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3886.JPG

Träffar: 1470

Postad av den i Pastorsbloggen

Jag är överraskad över att den debattartikel som prästen Kent Wisti skrev i Dagens Nyheher i början av maj inte tycks ha gett några större avtryck i debatten. Kanske är jag dåligt påläst?

Wisti skriver om Svenska Kyrkans förestående död. Wisti spår att om hundra år finns inte Svenska Kyrkan - och det är bra. Egentligen är det inget att sörja över för kyrkan består. Dock i andra former. Så har det alltid varit. De olika kyrkoorganisationerna kommer och går. Dock kyrkan består. Vi vet att det är så, även om det inte är en kunskap som är så skön att ta in. När Equmeniakyrkans kyrkokonferens möts nästa vecka, så är en av punkterna på föredragingslistan en rapport om församlingar som lagts ner. Vi har anledning att fundera över hur det blev så. Att hantera den sorg som ligger i detta. Samtidigt så uppstår andra församlingar på annat håll. Vi har anlednng att fundera också över hur det blev möjligt. 

Wisti har nästan ett helt uppslag till sitt förfogande i kulturbilagan den här tisdagen den 9 maj. Och till det en helbild på Wisti själv på framsidan. Wisti skriver om Svenska Kyrkans självbild. Om att vara något som den i realiteten inte är. Bara så hopplöst på efterkälken. "I sin självbild lever Svenska Kyrkan ett halvsekel efter världen". 

Läs gärna hela debattartijekn här -http://www.dn.se/kultur-noje/prasten-kent-wisti-darfor-maste-svenska-kyrkan-do/ och fundera vidare. 

Wisti påminner om att "en central kristen bild är bilden av vetekornet som måste dö i jorden för att kunna växa. Vi kallar det för vetekornets lag och även som kyrklig organisation är vi underställda den. Det är ett kristusmönster som genomsyrar allt liv".

Jag kan bli både nervös och peppad av detta. Inte är det så skönt att vara i nå´t som man vet måste dö en gång. Det gäller också om oss själva och våra liv. Vi vill helst att allt bara ska "tuffa på". Utan för stora förändringar.

Jag täker att det är en del av vår kallelse att inte krama så hårt om det som är, så att vi inte kan förändra det. Hur smärtsamt det än må vara. Tänk tillbaka och se att mycket nu är nytt. Det vi nu gör var till en del helt otänkbart för inte alls så länge sedan. Vi har tänkt till och vi har tänkt om. Låtit oss påverkas av "vår" tid. Så måste det få vara. Även om det gör ont när mycket av det som är viktigt för oss förändras. Allt för att vi lever med död och liv som en del av vårt DNA. Också då det kommer till våra kyrliga organisationer i form av församlingar, verksamhetsmodeller och metoder liksom hela kyrkosamfund. Vår egen kyrka Eqummeniakyrkan kommer ur att vi vågade steget att gå från ett sätt att tänka kyrka till ett annat. Jag tänker ofta att om vi inte vågar dessa förändringssteg, hur kommer det då att bli? Om vi bra kör på? Hur blir det då? Trots att vi vet att nå´t nytt behöver till. 

Låt oss fortsatt få föra samtalet om hur vi med det som nu är kan få bidra till att nå´t nytt kommer till. Det var i hög grad därför att flera vågade tänka nytt som den nya Immanuelskyrkan kom till. Säg inte att det var ett fegt projekt! För att ställa det på sin spets: vad är det som behöver dö för att nå´t nytt ska få se dagens ljus? 

b2ap3_thumbnail_P1010612.JPG

 

Träffar: 2299

Det saknas nå´t! Det är så jag läser två av DN:s skribenter som "tänkt högt" i tidningen de senaste veckorna. 

David Brooks, amerikansk journalist och författare, skriver om att det är själva "ramverket" som saknas. Så skriver han: "Vi använder fortfarande ord för att beteckna dygd och synd, men utan någon övergripande metafysik. Den allmänna debatten utspelar sig inte längre inom något religiöst ramverk. De sekulära filosofier som växte fram under upplysningstiden har kollapsat. Vi har ord och instinktiva känslor för vad som är rätt och fel, men inga fasta kriterier som kan hjälpa oss att reflektera, argumentera och fatta beslut". 

Så fortsätter han: "Och ändå har vi inte några tydliga ramverk eller någon form av ritualer som kan hjälpa oss i vår strävan efter godhet. Och, vad värre är, folk har en känsla av skuld och skam, men inte längre någon känsla av att de lever i ett kärleksfullt universum där Guds barmhärtighet och förlåtelse råder. Synden finns, men ingen väg till försoning". 

Så skrev Björn Wiman på Påskdagen. Rubriken var "Dagarna efter terrordådet blir påsken mer postsekulär än någonsin". Han skriver om hur religionen har kommit upp till ytan i det svenska samhället igen. Tro är inte längre en icke-fråga. Som om vi är bortom tiden vi talat om som sekulariserad. "I dag talar allt fler till och med om ett ”postsekulärt” samhälle, där religionen blir allt mer synlig på olika nivåer. I Sverige har vi länge inbillat oss att moderniteten har skrubbat oss rena från alla sorts trosföreställningar, men de senaste åren har vi fått inse att religionen – vare sig vi vill eller inte – är en kraft att räkna med också i det moderna samhället".

Så skriver Björn Wiman vidare:"Att erkänna och införliva religiösa tankebanor och erfarenheter blir en väg mot en bredare och mer fullständig förståelsen av världen – och en insikt om att den mänskliga kulturens rottrådar inte låter sig huggas av hur enkelt som helst...Den våg av teknologiserad modernitet som har svept fram över världen har lämnat efter sig ett slags andligt tomrum, en bokstavligen avmoraliserad värld som nu snabbt fylls av skränande demagoger och fundamentalistiska våldsprofeter".

Hur ska vi tänka om detta! Det jag tänker är att vi har så lätt att rensa ut det vi menar är gammalt "tankegods" och så oreflekterat ser hur tomrummet fylls upp med annat. Som att vi mer är upptagna av att rensa ut än att se vad som kommer till. Eller att den moderna människan inte behöver bry sig om sån´t som synd och skuld. Björn Wiman uttrycker det som att vi gjort vad vi kunnat för att "skrubba oss rena" från den typen av trosföreställningar. Så är det ändå nå´t som skaver. David Brooks talar om det som att "Synden finns, men ingen väg till förlåtelse". Hur mycket vi än "skrubbar". 

Omslaget på Magnus Mams bok om sekularisering gör det så tydligt: ett avhugget träd. Som att sekulariseringen skurit av oss från både Gud och en förmåga att tala om det som är grundläggande existensiella frågor i livet. Som skuld och förlåtelse. Det som tron ger oss ett språk för.  

Jag tänker att David Brooks och Björn Wiman är nå´t viktigt på spåren. Och jag tänker också att alla vi som talar om tron på Gud som en viktig del av våra liv har anledning att tala med en större frimodighet om hur tron knyter an till våra uppelvelser av exv. skam och skuld. Att det är läge för många av oss att repa mod och i bl.a samtal knyta an till det som är så grundläggande i livet och i kristen tro. Som att nu bereder Dagens Nyheter vägen för oss! Om nu DN kan så...

b2ap3_thumbnail_IMG_3444_20170325-105202_1.JPG

Träffar: 2067

Berörd, bitvis illa berörd, av gårdagens avsnitt av Svt-serien "När livet vänder". I programmet intervjuvade Anja Kontor Peter Hallström om sin uppväxt i en frikyrkomiljö som nästan bara skapade rädsla och ångest. Det var först som vuxen som Hallström tog sig igenom de skräckfyllda åren då han som barn ständigt fick höra om hur Jesus ska komma tillbaka och hämta hem dom som tror på honom. Och hur ska det då bli med honom? Det var med hjälp av musiken som Peter Hallström tog sig igenom all sin ångest. Du kan se avsnittet på Svt Play -https://www.svtplay.se/video/13028056/nar-livet-vander/nar-livet-vander-sasong-5-avsnitt-4?start=auto. Peter Hallström är den som skrivit låten "Håll mitt hjärta". I Anja Kontors intervjuv berättar han om hur den låten hör samman med de traumatiska upplevelsena i hans barndom.

Peter Hallström berättar hur det inte gick en natt utan att han grät och låg vaken i spänd väntan på vad som skulle hända om nu Jesus kom tillbaka. Han smög in till sina föräldrar och låg där nära dom för att se när dom svävade iväg upp genom rummet för att möta Jesus. Föräldrarna som han uppfattade som att först kom Jesus, sen församlingen och på tredje plats han och hans syskon. Där fanns aldrig den den där riktigt villkorslösa kärleken som han så hett längtde efter.

Det är en plågsam berättelse att lyssna till. Om hur det som predikades i kyrkan satte skräck i en liten pojke och hur det tagit ett halvt liv att bli kvitt det. Och kanske fullt ut aldrig riktigt släpper sitt tag. Hur rädslan och ångesten satte som krokbern för så mycket av relationer i livet. 

Jag vet att Peter Hallström inte är den ende med berättelser som denna. Det är så långt från det jag själv växte upp med och jag kan inte säga att jag förstår, men det väcker ändå frågor hos mig hur vi i kyrkan talar om tro och Jesus. Det som är viktigt för oss. Vad är det barnen hör när vi vuxna talar med varandra? Detta gäller inte bara när det kommer till trons frågor. Vad är det vi säger till barnen när vi talar om Bibelns berättelser? Och hur är vi föräldrar när också annat i livet är viktigt för oss? Åter igen - det är inte bara en fråga för det fromma livet - men också det. 

Det är en självklarhet att ett barn ska få känna att det är villkorslöst älskat. Som att detta är lika viktigt som att få mat och ett hem att växa upp i. Kanske är det så att den villkorslösa kärleken är viktigare än t.o.m maten och tak över huvudet. Och så får vi tala om Gud också i termer av att vara villkorslöst älskad. 

Frågan som lever kvar i mig är hur vi talar om Gud. Såväl med barn som med vuxna. Vad är det vi vill säga? Jag tänker ofta på det då vi sitter för att välja sånger till en gudstjänst. Vad är det jag vill att vi ska sjunga om? Vad förmedlar sångerna för bilder av vem Gud är. Inte sällan pratar vi om hur blinda vi blir för det vi sjunger för att vi "berusas" av en härlig melodi. Så är det många av sångerna i psalmboken jag aldrig skulle komma på att föreslå. Och om jag kan, så avstår jag från att sjunga "Vad han tar och vad han giver, samme Fader han förbliver". Det är inte så jag tänker om Gud. Som att då föräldrar tackar Gud för sitt barn, så ska dom veta att i nästa ögonblick kan Gud ta denna gåva från dom. Som om Gud spelar ett nyckfullt spel med oss.

Det är inte oviktigt hur vi talar om Gud. Med våra barn och oss vuxna emellan. Ibland behöver vi göra det med en större medvetenhet. 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_4731.JPG

 

Träffar: 3758

I torsdags kväll var jag på ett årsmöte. Hur upphetsande låter det? Men det var en av den gångna veckans höjdpunkter. Vi var där - knappt trettio personer - som representerade drygt tio församlingar i Stockholm. Vi kunde gott ha varit flera. Sammanhanget var Stockholms Frikyrkoråd. Hur många vet om att detta lilla sammanhang finns? Grejen med hela kvällen, i en av föreläsningssalarna på Södersjukhuset, var att det handlade om Sjukhuskyrkans arbete. Stockholms Frikyrkoråd är huvudman för det frikyrkliga arbetet på de fyra stora sjukhusen i Stockholm. Och arbetsgivare för fyra sjukhuspastorer. Det är en ytterst angelägen uppgift. 

I torsdags kväll ägnade vi det mesta av tiden åt att berätta om vad som sker i Sjukhuskyrkan via bl.a våra fyra sjukhuspastorer. När vi lyssnat till allt detta så var det lätt att tänka att det är med tacksamhet vi genom Sjkhuskyrkans arbete är representerde i det som på många sätt är en avgörande miljö. En av sjukhuspastorerna sammanfattade det hela med att säga att Sjukhuskyrkan rör sig i såväl fastan som påsken - på en och samma gång. Så mycket väntan, så mycket lidande och död men också så mycket liv och glädje. Gillar det sättet att sammanfatta vad som sker inom ramen för Sjukhuskyrkan. 

I torsdags kväll fattade vi ett beslut om en budget och det med stor frimodighet. Hur många gånger får man vara med att utöka tjäster? Under året har vi fått besked om att den nu nedlagda S:t Paulskyrkan vid Mariatorget sålts och att 10 miljoner från den försäljningen skänkts till Sjukhuskyrkans arbete. På samma sätt har Kungsholms Baptistförsamling beslutat ge Sjukhuskyrkan 200 000 kr i samband med att församlingen läggs ner. Och från en stiftelse nära knuten till S:t Peters kyrka i Vasastan har vi fått ta emot stora summor. Så härligt att sitta i en styrelse när så många tänker så gott om Sjukhuskyrkans arbete och realiserar detta i stora gåvor. Med dessa gåvor i "ryggen" har vi resolut kunnat utöka tjänsterna för de fyra sjukhuspastorerna. Och på det sättet kunnat möta de stora behoven på dessa sjukhus. Behov som närmast är utan gräns. Behov som bl.a. handlar om stöd till all den personal som lever på marginalen av vad man orkar. Ett stöd till patienter som inte sällan håller på att gå sönder av all oro. Också ett stöd till anhöriga i svåra situationer.

Så mycket viktigt som blev sagt den här kvällen. I ett årsmöte. En kväll mitt i veckan. Tacksam för att vi som församlingar får vara med om detta. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3444_20170325-105202_1.JPG

Träffar: 1488

Postad av den i Pastorsbloggen

Den 26 mars kl.18.00 möts vi för att fira gudstjänst i en nyskriven mässa. Den som skrivit texterna är Liselott Björk, som under våren vikarierar som diakon i Immanuelskyrkan. Mässan är resultatet av en uppgift i Liselotts diakonutbildning på Bromma folkhögskola. Så här beskriver Liselottt hur hon tänkt!

Guds rike är ett bord - en bild för hur mötet med Gud, det gudomliga, det heliga kan vara. Ett bord dukat för måltid dit alla är välkomna, oavsett vem en är, hur ens "då" har varit eller hur ens "nu" är.

En måltid där mötet och gemenskapen är det viktigaste och där vi tillsammans upptäcker nya smaker. Där vi får insikter om hur Guds rike fungerar; i delande och tjänande som är mänsklighetens näring för växt och blomstring.

 

Bordet är också en passande bild för gudstjänsten. Gudstjänsten och samlingen i vår kyrka handlar om människor som söker meningsfullhet och gemenskap. Mötet med Gud och med varandra.

Under en lång tid har jag funderat kring detta med gudstjänsten, sakramenten och vad kyrkan har för betydelse.

Sakrament (=mysterium, hemlighet) kallas även i en del kyrkliga traditioner för "nådemedel", d v s en mänsklig handling genom vilken Gud förmedlar nåd. Ordet nåd är mångfacetterat och tolkas på olika sätt, men utifrån alla tänkta betydelser framträder ändå en positiv slutsats som innebär kärlek, godhet och inre frid för oss människor.
Jag förundras över att historiska gudstjänstordningar och sakramentala handlingar fungerar än idag och kan vara ögonöppnare för hur det himmelska och jordiska hör ihop.

 

Domprost Hans Ulfvebrand hörde jag en gång säga ungefär så här; ”Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, vi samlas kring sakramenten”.

En "sakramental världsbild" innebär bl a att se hur Gud kommer till oss genom det skapade – i naturen, genom andra människor, kärlekshandlingar, konst osv.

Vi blir till i varandra, genom att se varandra och genom kärleken till varandra. Gemenskapen, ett heligt ”vi”.

Marcus J Borg, författare, talar om "tunna platser" där våra hjärtan öppnas. Det kan vara fysiska platser; ett högt berg, skogen, gläntan, ett pilgrimsmål, ett musikstycke eller konstverk, men även i gemenskaper och relationer. Kyrkan och gudstjänsten kan vara en sådan plats.

 

Kanske innebär gudstjänsten, gemenskapen och sakramenten att vi får syn på hur Gud kommer till oss och möter oss - i det ”naturliga”? Bröd som någon bakat. Vin från druvor som någon plockat. Sånger som någon ”plinkat” fram - på ett piano som någon annan byggt. Texter, tänkta och skrivna av någon i ett pågående flöde som innefattar både tusenåriga traditioner, studier, bön och en sinnrikt komponerad hjärna som lyckas koppla ihop alla dessa komponenter. Undren finns överallt. Vi behöver få syn på dem. Förundras och fyllas av tacksamhet.

Guds rike är ett bord är namnet på den enkla sångmässa jag skrivit. Jag hoppas att några vill vara med, lära sig sångerna och fundera vidare tillsammans med mig. Vi träffas tre måndagar – med start 6/3 - en lördag och en söndag – 26/3 kl 18.00 - då mässan framförs. Välkommen med!

b2ap3_thumbnail_Sangmassa.jpg

Träffar: 2130

Vid ett par tillfällen den sista tiden har vi i Immanuelskyrkan uppmärksammat Dag Hammarsköld. Senast nu i veckan i en kväll tillsammans med S:ta Katharinastiftelsen. Bl.a. tillsammans med Henrik Berggren och Mats Svegfors som båda skrivt böcker om Hammarsköld och hans liv. Det utspann sig ett intressant samtal i onsdags kväll. Ett försök att förstå Hammarsköld och hans val i livet. Om relationen till hans stränge far. Om hans egna ambitioner. Hans ensamhet. Och hans karriär. För dom flesta är han kanske bara känd som den svenske ämbetsmannen som - lite otippat - blev generalsekreterare i FN. Och den som många hänvisar till som satt starkast avtryck i FN.

För åter många är Dag Hammarsköld förknippad med boken "VÄGMÄRKEN". Denna så märkliga bok. Som när den gavs ut efter hans död kom som en överraskning för alla. Hammarsköld beskriver själv sin bok "som en sorts 'vitbok' rörande mina fölrhandlingar med mig själv - och Gud". En bok som kommit till då Hammarsköld suttit själv på sin kammare. Boken gavs ut 1963 - ett par år efrer hans död. Vi är många som kan säga att den boken tillhör den lilla hög av böcker vi ofta återvänder till. 

Så skriver Dag Hammarsköld bl.a. detta:

"Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt".

"Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Och blott den som hör kan tala".

"Nuet är meningsfullt genom sitt innehåll, ej såsom bryggan till en framtid".

"Hur död kan inte en man vara bakom en fasad av stor duglighet, plikttrohet - och ambition! Prisa oron som tecknet på att där ännu finns liv". 

Dag Hammarskölds liv präglades av just pliktrrohet och stor ambition. Han var inte minst sträng mot sig själv. Upptagen av att det var här och nu som gällde. Så skriver han en dag i oktober 1957: "Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgågna eller tillfredställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning - ditt öde - är här och nu".

På Pingstdagen 1961 - året då Hammarsköld omkom i en flygolycka - så skrev han: "Jag vet ej vem - eller vad - som ställde frågan. Jag vet en när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarde jag ja till någon - eller något".

I kväll sitter jag i Uppsala Domkyrka i inedningen till Teologifestivalen. I den kyrka där begravningsgudstjänsten för Dag Hammarsköld hölls 1961. Skänker Dag Hammarsköld en tacksamhetens tanke. För erfarenheher han bl.a. sammanfattat i sin bok. Som en typ av vägmärken för mig och för många andra i det som är vår tid.

b2ap3_thumbnail_IMG_5495.JPG

 

Träffar: 2388

Ibland blir jag kvar i en text jag läst. Känner du igen dig? Ibland för att man inte riktigt fattar. Ibland för att det jag läst sätter ord på det som är viktigt i livet.

Så läste jag häromdagen det Erik Helmerson skrev i DN (2017-02-09) om minoriteter och hur vi ska förstå hur vi själva och andra minoriteter förhåller sig till varandra. Låter det krångligt? Kan man så där självklart skapa en majoritet av en tillräckligt stor grupp minoriteter? Fastän man som minoriteter förfäktar helt olika ståndpunkter. Frågan Helmerson ställer sig är vad som händer om man sätter en same, en muslim, en vänsterhänt kvinna och en enbent man i ett rum - "vilken politik skulle de automatiskt enas om?" Det är uppenbart att bara för att man tar sin utgångspunkt i att vara en minoritet och aldrig tycker sig få gehör för det man står för, så har man inte självklart så mycket annat gemensamt. Inte mer än att man just känner sig förfördelad.

Hur ska vi då tänka om oss som församling? Jag vill vända på resonemanget - och det är just vad Helmerson gör - när han säger att "Den som tror att människan blott är sin grupp kommer att få svårt att skapa politik. Idéer däremot, de förenar folk av de mest skilda ursprung, fysiska förutsättningar, religioner och sexuell läggning". Det är ju precis så det är. Och det är så det måste få vara. När vi beskriver Immanuelskyrkan som en församling, tre språkgrupper och fyra gudstjänstgrupper, så ser det ju ut som just en samling grupper som skulle kunna tänka om sig som minoriteter, och som lever av att stå upp för sina behov och intressen. Vore det så, så hade vi bara problem och svårt att enas om något. Sanningen är att tron på Jesus Krstus och tron på församlingen/helheten som en viktig kraft och resurs i vår tid är själva utgångspunkten. Att det är detta centrum som håller oss samman. Att det är från detta centrum vi utgår, inte från beskrivningen om oss som grupper. När vi möts i alla våra olika grupper och det är olika språk som talas, så sker det just utifrån det gemensamma - tron på Jesus Kristus och tilltron till församlinen/helheten. Det är bara så vi kan vara kyrka. Bara så vi kan ta fatt i frågan om det som är vår kallelse att vara kyrka och församling mtt i Stockholms city. 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_5468.jpg

 

Träffar: 1536

Postad av den i Pastorsbloggen

Läser Amanda Björkmans krönika i DN på självaste luciadagen: "Gör inte 'godheten' till ett skällsord". Björkman refererar till bl.a. Ann Heberlein som tänker om godhet som en handlig vi gör för att känna oss moraliskt överlägsna. Den moderate partisekreteraren raljerar över godheten som en typ av utanverk som egentligen inget betyder annat än tala om hur bra man är. 

"Godheten görs till ett skällsord och ses som ett utrryck för hyckleri" eller med Heberleins ord "ett gottande i den egna självrättfärdigheten".

Håller med Björkman när hon kokar ner det till en fråga om vad det spelar för roll varför vi gör gott? Tänker att det är så typiskt att så här kan vi hålla på som har nästan allt. Som en typ av rikemansresonemang som är så långt från den som tigger och nästan inte har nå´t alls. Det är som Björman slutar sin krönika: "Det är bättre att människor vill göra gott än att de är likgiltiga inför sin omgivning". Precis så! Det stora problemet är inte ett överskott på godhet utan just en gigantisk likgiltighet. 

Tänker om det som självklart att allt det vi kan göra för att göra gott - med allt det kan vara - det måste vara just gott. Kan det inte få vara bra med det? Måste vi prompt misstänkliggöra det och skapa en typ av dålig smak kring att göra gott? Vi har inte råd med det när det är så uppenbart att vi i vår välfärd har så mycket och så många andra i andra delar av världen nästan inget har. Som om överlevnad blir till en akademisk fråga. 

Jag tänker att det gör något med oss när vi bestämmer oss för att ge bort något. Och att det just är gott. Är det inte just så det är när det snart är jul och vi planerar för en och annan julklapp. Är inte den stora glädjen att få ge bort och just se glädjen hos den som får det vi tänkt ut? Ska vi ägna en del av julaftonssamvaron till att analysera vårt givande? Känns uppriktigt sagt inte särskilt meningsfullt. Som om det vi gett bort degraderas till nå´t annat än just en gåva. 

Det är för många som inte har något! Ska vi då inte ge? Det är klart vi ska ge! Gör det! Och känn att det är en meningsfull handling. Ge din gåva till mission, till nå´n av tiggarna du möter på stan, till Jul i gemenskap, till nå´n av de hjälporganisationer som nu gör vad man kan i det helvete som Aleppo utgör. Gör det! 

b2ap3_thumbnail_IMG_2634.jpg

 

 

Träffar: 1696

Varjer gång vi möts i Immanuelskyrkan till ett samtal tillsammans med S:ta Katharinastiftelsen så är det alltid en fråga som är utgångspunkten. I veckan var frågan "Har det existensiella samtalet betydelse för den psykiska hälsan?" Egentligen skulle det kunna vara: Har det nå´n betydlese för hur vi mår att vi pratar med varandra om det som är viktigt i livet? Vem kan svara annat än ja på den frågan. Det var också vad alla gjorde som deltog i samtalet. Surprise! 

Det är så sjäkvklart att vi behöver prata med varandra om det som är viktigt i livet. Också om det som kanske mest är småprat. Ibland för pratets egen skull. Därför att det knyter oss närmare varandra. Och vi mår bra av det. Det gör det lättare att leva. Någon formulerade det i samtalet att "när man möter en annan kan ett under ske!" Det finns väl ingen som inte har exempel på hur ett samtal utvecklade sig till något man inte trodde var möjligt. Att mötet med en annan gjorde det lättare att gå vidare i livet. Att det svåra blev lite mindre svårt. 

En av deltgarna i panelen formulerqde det som att "det mest smärtsamma är att inte ha någon att dela sin glädje med". Och så berättade Elin om hur hon hörde en man engagerat prata i telefon på bussen. När han lagt på vände han sig till Elin och berättade att han precis fått veta att han fått jobbet han sökt och han måste få berätta det för nå´n. Hemma hade han ingen att berätta det för och dela glädjen med. 

Låt oss ta tillvara på varje tillfälle som dyker upp för ett samtal med en annan. Låt det få ta tid! Just nu är jag närmast upprymd över att få delta i en av bokcirklarna i kyrkan. Tio personer som möts och Lovisa och jag får dela ansvaret i gruppen. Sex gånger möts vi i engagerade samtal om livet, tron och kyrkan. Vi möts där vi är i livet. Med olika erfarenheter. Med det som är självklart för en men inte lika självklart för en annan. Att tillsammans med några andra få provtänka. Och jag tänker att vi efter de här sex gångerna kommer ut klokare. Och en smula ödmjukare. Och att vi genon att ge detta tid lärt känna några fler. Häng på då vi efter jul inbjuder till nya bokcirklar! Gör det! 

Det är verkligen så att vi sitter i samma existensiella båt. Vi delar frågorna om varför vi finns till och vart vi är på väg. Frågor om mål och mening. Vad är då naturligare än att vi pratar gemensamt om det som är så avgörande i livet? Och vi mår bra av det! 

b2ap3_thumbnail_IMG_3953_20161118-124732_1.JPG

Träffar: 2938

Nästa år är det 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina teser på en kyrkdörr i Wittenberg. Luther argumenterade för en annan tingens ordning i kyrkan. Brytningen med den kyrka han varit en del av var ett faktum. Så bildade han "eget". Nästan 500 år har det tagit för de katolska och lutherska kyrkorna att komma till en punkt där man egentligen inte firar 500 år av reformation som att man kan man mötas för att tala om det som varit. Jag berördes av det jag såg då påven som företrädare för den Katolska kyrkan mötte företrädare för Lutherska Världsförbundet i Lunds domkyrka i går. Deras sätt att tala om det såriga som varit och det som fortfarande skiljer dessa två kyrkor åt och samtidigt sätta ord på det som förenar. En vilja att stå samman i det som i vår tid utmanar varje människa. Jag vill ändå tro att det vi såg igår inte var ett "spel för gallerierna" utan något som markerar en ny relation mellan två stora kyrkotraditioner. Mer dialog och möten än "trettioåriga krig". 

I lördags möttes medarbetare och lekfolk i Stockholms Stift för att markera reformationsjubileet. Och man möttes i Immanuelskyrkan. Vi har före detta möte mötts för att samtala om det som skulle ske. Från Stockholms Stift har vi mött ett intresse för att fortsatt pröva gemensamma tag. Vi hoppas att biskop Eva Brunne ska predika i Immanuelskyrkan nästa år. 

Visst har det hänt något kyrkor och församlingar emellan när Stoclholms Stift förlägger sin upptakt till reformationsåret till en kyrka med rötter i det som då - 1878 - var en typ av reformation. Då Waldenström, Ekman och andra gjorde revolt och bildade Svenska Missionsförbundet därför att man ville något annat än det som rymdes inom Svenska Kyrkan. Mycket har hänt sedan 1878. Också i vår relation till Svenska Kyrkan kan vi säga att mycket  skiljer oss åt, men att det som förenar oss är tillräckligt för att stå samman i det som är stora och alldeles avgörande frågor i vår tid. 

Det är vidare som gäller. Det kan inte vara på nå´t annat sätt. I Missionsförbundets tradition har vi tydligt talat om "vår" kyrka som ett provosorium. På väg mot något annat. Ett steg i detta är Equmeniakyrkan. Med Equmeniakyrkan visar vi att det visst går att bidra till något nytt. Också om Equmeniakyrkan måste vi få säga att det är ett provisorium. Just därför att vi är i rörelse. Allt liv handlar om att mycket måste dö för att nå´t nytt ska kunna uppstå. Att det också gäller vår egen församling. Om vi inte är beredda att ompröva mycket, så kan vi heller inte förvänta oss växt och utveckling. Ett och annat måste få dö bort, för att nå´t annat ska kunna gro och växa. Också vi befinner oss i en typ av reformation. Så måste det alltid få vara. 

b2ap3_thumbnail_IMG_5055.JPG

 

Träffar: 1842

Bloggare

Born and raised in the Netherlands. Great interest...
Pastor i Immanuelskyrkan med ansvar för den svensk...
Pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan

Anmälan till musikskolan

Instrument(*)

Ange ett instrument

Elevens namn(*)
Invalid Input

Postadress(*)
Invalid Input

Postnummer(*)
Ogiltigt postnummer

Stad/Ort(*)
Invalid Input

Telefon(*)
Ogiltigt telefonnummer

Mobiltelefon
Ogiltigt mobiltelefonnnummer

E-post(*)
Ogiltig E-post adress

Födelsedatum(*)
Invalid Input

Ange ååååmmdd-xxxx

Målsman 1
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-post adress

Målsman 2
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-postadress

E-post för faktura(*)
Ogiltig E-postadress

Invalid Input

immanuelpasvenska

immanuelengelska

korean