Immanuelskyrkans blogg

Immanuelskyrkans blogg

Upplevelser, tankar och åsikter från människor i Immanuelskyrkan. Mitt i Stockholm.

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Kategorier
    Kategorier Visar en lista på kategorier från denna blogg.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar från denna blogg.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favorit bloggare på sidan.
  • Logga in
    Login Login form
Senaste inlägg

Nationaldag dixiebandnationaldag field

 

National Day celebrations in Humlegården with dixieband "Humlegårdens promenadorkester"

 

The sun broke through the clouds, bringing us warmth on a windy day. A good crowd of people had now gathered on the lush field in Humlegården park. Many were standing up as the national anthem was played by the dixie band on stage. Some were singing, though only quietly. A company of young actors dressed up as royalties were posing to the side of the stage. Children were running around, chasing balloons. No flagpoles in sight. No one dressed up in blue & yellow, the colors of the Swedish flag. Behind the field, on the playground, children were making paintings and putting together vehicles in wood. Welcome to Sweden, country of lagom. Even national day is celebrated the lagom way!

 

I think back of the way in which national day (Koningsdag) is celebrated in the Netherlands, where people massively dress up in orange, gather for outdoor concerts, sing, dance and celebrate. Where the street turn into giant flea markets with children selling off their toys and trinkets. Where the king and his family walk the streets of a selected town, greeting people and admiring different performances and creations. With a history of more than 130 years, it has truly turned into a feast for the nation, embraced by all.

 

Swedish national day was previously only called “Day of the Swedish flag” with a tradition of celebrating since 1916. Renamed to national day in 1983, it only became a bank holiday in 2005. I remember those first years where colleagues were happy to have a day off, but had no idea how to observe or celebrate national day. Hardly any events were organised and my church at that time jumped in the gap by organising an outreach with activities for kids. These days however, there seem to be many events organised by local municipalities and cultural institutions, with the main event - hosting the royal family - being at open air museum Skansen of course.

 

nationaldag MJ

National Day celebration in Hagaparken, photo: Michelle Job Photography

As a Christian, one could argue that national days are nothing to celebrate. Why lift up the nation state and the monarchy when we are citizens of Heaven, serving the highest King. But I feel that it is quite beautiful to observe a national holiday that is not affiliated with the Christian religion. It allows for people from all backgrounds and beliefs to come together in celebration of the country we call home. It reminds us of the values that characterise this nation and that bind us together, such as peace, democracy, equality, solidarity, freedom of speech and religion and environmental consciousness. These are values to cherish and celebrate. In addition, in a country where 16% of the population is born in another country, we have a day to come together and build new, common traditions.

 

I pray that national day will be a time for us to lift up diversity as a strength and to embrace one another as neighbours.

 

Träffar: 162

Det är inte så ofta jag lyssnar igenom ett radioprogran en gång till eller letar upp ett TV-program för att se det en gång till. Nu har det hänt! Jag var bara tvungen. Så har jag lyssnat igenom Emmanuel Karlstens "Nationaldagsmorgon" i P1 om det nya medielandskapet. 1 1/2 timma tog det. Och jag förstår hur lite jag vet om det som sker utanför "mitt" P1 och Svt. Inte ens mitt och andras bloggande är särskilt i tiden. Jag bode ha gjort detta som ett filmat inslag på YouTube. Och låtit nå´t hugat företag betala mig en slant. 

Ta dig gärna tid att lyssna igenom det här programmet -http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/913355?programid=2702

Det som sker är på många sätt en revolution. Som skapar helt nya mönster i samhället. Helt nya förutsättningar. Så många berättar om hur man inte längre läser en tidning. Hur man istället skapar sina egna informationsflöden. Så många som dissar "gammelmedia". Varför vänta in Rapport kl.19.30 när det är nu jag vill veta vad som hänt?  Och varför ska jag behöva sitta still en hel halvtimma för att få nyheterna till mig? Inte många unga betalar längre nå´n TV-licens. Det man vill se och det man är intresserd av kommer till en på annat sätt. Just kommer till en. Utifrån det jag har valt. Eller den podd eller youtuber jag valt att följa. Dessuton mer personligare än vad någon presentatör på Rapport eller Aktuellt mäktar med. Eller får ägna sig åt. I detta nya skapas grupper av följare. Nå´n sitter i Skåne och spelar in när hen spelar spel och har 1.7 miljoner följare och har som ambiiton att dessutom ha kontakt med dessa följare. Visst är det intresant detta - "följare". Så talar dessa "influensers" om sin roll som förebilder. Nå´n som har 730 000 prenumeranter på sin YouTube-kanal. Dom flesta har följare fler än vad många dagstidningar och tidskrifter har. Och jag får lov att erkänna att jag inte vet särskilt mycket om detta som förändras så snabbt. Och jag inser att jag borde veta det. Att det förmodligen är jag som lever lite vid sidan av.

Så hör jag om hur allt detta nya bidrar till att den stora berättelse vi talar om som håller ihop vårt sammanhang och vår tid bryts sönder i mindre berättelser. Hur det som sker präglas mer av specialisering. Hur det blir så mycket mer av att vi möts kring ett intresse. Vi blir ett community. Att det blir så mycket mindre av korsvisa möten. 

Jag vill inte låta som att jag klagar, men jag inser att så mycket är annorlunda och jag lyssnar till programmet om "gammelmedias" möte med allt detta nya som också en fråga om hur vi som gammal folkrörelse och kyrka möter det som präglas av nya mönster. Det borde vi prata mycket mer om. Tänker att detta är en jättelik utmaning mot hela den demokratiska appartat vi lägger ner så mycket tid på och tänker om som så viktig. Eller att det inte längre är särskilt självklart att vi ska fira gudstjänst kl.11.00 fastän vi gjort det så länge och tror att det inte går på nå´t annat sätt. Eller att det är fler som lyssnar på en predikan via webben än vad det är som lyssnar på plats i kyrkan. Fastän jag lägger all den energi jag kan på att säga hur viktigt det är att vi möts. Nog har vi ett och annat att fundera över? Om vad som händer då gamla mönster möter helt nya mönster. Och det vi tror är nytt, redan är gammalt. Då det inte är nå´n bra strategi att hålla emot utan låta oss utmanas till just nå´t nytt. Och veta vad vi gör. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3886.JPG

Träffar: 244

Postad av den i Pastorsbloggen

Jag är överraskad över att den debattartikel som prästen Kent Wisti skrev i Dagens Nyheher i början av maj inte tycks ha gett några större avtryck i debatten. Kanske är jag dåligt påläst?

Wisti skriver om Svenska Kyrkans förestående död. Wisti spår att om hundra år finns inte Svenska Kyrkan - och det är bra. Egentligen är det inget att sörja över för kyrkan består. Dock i andra former. Så har det alltid varit. De olika kyrkoorganisationerna kommer och går. Dock kyrkan består. Vi vet att det är så, även om det inte är en kunskap som är så skön att ta in. När Equmeniakyrkans kyrkokonferens möts nästa vecka, så är en av punkterna på föredragingslistan en rapport om församlingar som lagts ner. Vi har anledning att fundera över hur det blev så. Att hantera den sorg som ligger i detta. Samtidigt så uppstår andra församlingar på annat håll. Vi har anlednng att fundera också över hur det blev möjligt. 

Wisti har nästan ett helt uppslag till sitt förfogande i kulturbilagan den här tisdagen den 9 maj. Och till det en helbild på Wisti själv på framsidan. Wisti skriver om Svenska Kyrkans självbild. Om att vara något som den i realiteten inte är. Bara så hopplöst på efterkälken. "I sin självbild lever Svenska Kyrkan ett halvsekel efter världen". 

Läs gärna hela debattartijekn här -http://www.dn.se/kultur-noje/prasten-kent-wisti-darfor-maste-svenska-kyrkan-do/ och fundera vidare. 

Wisti påminner om att "en central kristen bild är bilden av vetekornet som måste dö i jorden för att kunna växa. Vi kallar det för vetekornets lag och även som kyrklig organisation är vi underställda den. Det är ett kristusmönster som genomsyrar allt liv".

Jag kan bli både nervös och peppad av detta. Inte är det så skönt att vara i nå´t som man vet måste dö en gång. Det gäller också om oss själva och våra liv. Vi vill helst att allt bara ska "tuffa på". Utan för stora förändringar.

Jag täker att det är en del av vår kallelse att inte krama så hårt om det som är, så att vi inte kan förändra det. Hur smärtsamt det än må vara. Tänk tillbaka och se att mycket nu är nytt. Det vi nu gör var till en del helt otänkbart för inte alls så länge sedan. Vi har tänkt till och vi har tänkt om. Låtit oss påverkas av "vår" tid. Så måste det få vara. Även om det gör ont när mycket av det som är viktigt för oss förändras. Allt för att vi lever med död och liv som en del av vårt DNA. Också då det kommer till våra kyrliga organisationer i form av församlingar, verksamhetsmodeller och metoder liksom hela kyrkosamfund. Vår egen kyrka Eqummeniakyrkan kommer ur att vi vågade steget att gå från ett sätt att tänka kyrka till ett annat. Jag tänker ofta att om vi inte vågar dessa förändringssteg, hur kommer det då att bli? Om vi bra kör på? Hur blir det då? Trots att vi vet att nå´t nytt behöver till. 

Låt oss fortsatt få föra samtalet om hur vi med det som nu är kan få bidra till att nå´t nytt kommer till. Det var i hög grad därför att flera vågade tänka nytt som den nya Immanuelskyrkan kom till. Säg inte att det var ett fegt projekt! För att ställa det på sin spets: vad är det som behöver dö för att nå´t nytt ska få se dagens ljus? 

b2ap3_thumbnail_P1010612.JPG

 

Träffar: 769

Postad av den i Pastorsbloggen
Kyrkornas hemligheter

Jag har i mina händer (det går åt två) en ny fin bok om kyrkorna i Stockholm som efter flera års möda nu blivit verklighet. Redaktör Magnusson hörde av sig och ville gärna ha med Immanuelskyrkan som en av två frikyrkor. Den andra är Filadelfiakyrkan. Uppdraget från Immanuels håll gick till Åke Hedström, tidigare församlingsföreståndare, som dessutom skrivit boken Tillsammans i tro om framför allt de församlingar som sen kom att bilda Immanuelskyrkan och de nästan tjugo första åren i nuvarande kyrkan. En guldgruva för en ny församlingsföreståndare, kan jag säga!

Träffar: 594

“Why does the wind blow away the seeds?” asked my son early one morning. He paused from his bowl of yogurt and cornflakes as he looked at me with curious round eyes and waited for an answer. We were reading Images of God by Marie-Hélène Delval, as had become our ritual at breakfast these past few months.

The question made me pause and think...all of the following in perhaps three seconds.

Reproduction of course. The plant has seeds in order to produce offspring. But why does it need the wind? Why could it not just drop the seeds right there where it lives? Well, there would not be enough sun, or water, or nutrients from the soil. The seeds need a good environment to thrive. Not too close to the mother plant...

Having just read the post-Easter texts where Jesus commissions his disciples to go out and make disciples of all the nations, I could not help to think about the similarities between the story and the image of the wind, carrying the seeds. The wind being the Holy Spirit that Jesus emphasised was a prerequisite for the mission given.

I answered my son and he was content with the answer. Quietly, he kept on eating his cornflakes.

And I continued to think about the image of us, disciples, being seeds. Carried away by the Holy Spirit, into the city, among the people that we spend our days with. Growing shoots, bearing fruit and producing new seeds and new offspring.

Even though the wind carried a flurry of snow and hail this week, there are sure signs of spring life around us. And most certainly in our hearts.

 

God is wind

Taggad i: Hopp Staden Stockholm
Träffar: 345

Det saknas nå´t! Det är så jag läser två av DN:s skribenter som "tänkt högt" i tidningen de senaste veckorna. 

David Brooks, amerikansk journalist och författare, skriver om att det är själva "ramverket" som saknas. Så skriver han: "Vi använder fortfarande ord för att beteckna dygd och synd, men utan någon övergripande metafysik. Den allmänna debatten utspelar sig inte längre inom något religiöst ramverk. De sekulära filosofier som växte fram under upplysningstiden har kollapsat. Vi har ord och instinktiva känslor för vad som är rätt och fel, men inga fasta kriterier som kan hjälpa oss att reflektera, argumentera och fatta beslut". 

Så fortsätter han: "Och ändå har vi inte några tydliga ramverk eller någon form av ritualer som kan hjälpa oss i vår strävan efter godhet. Och, vad värre är, folk har en känsla av skuld och skam, men inte längre någon känsla av att de lever i ett kärleksfullt universum där Guds barmhärtighet och förlåtelse råder. Synden finns, men ingen väg till försoning". 

Så skrev Björn Wiman på Påskdagen. Rubriken var "Dagarna efter terrordådet blir påsken mer postsekulär än någonsin". Han skriver om hur religionen har kommit upp till ytan i det svenska samhället igen. Tro är inte längre en icke-fråga. Som om vi är bortom tiden vi talat om som sekulariserad. "I dag talar allt fler till och med om ett ”postsekulärt” samhälle, där religionen blir allt mer synlig på olika nivåer. I Sverige har vi länge inbillat oss att moderniteten har skrubbat oss rena från alla sorts trosföreställningar, men de senaste åren har vi fått inse att religionen – vare sig vi vill eller inte – är en kraft att räkna med också i det moderna samhället".

Så skriver Björn Wiman vidare:"Att erkänna och införliva religiösa tankebanor och erfarenheter blir en väg mot en bredare och mer fullständig förståelsen av världen – och en insikt om att den mänskliga kulturens rottrådar inte låter sig huggas av hur enkelt som helst...Den våg av teknologiserad modernitet som har svept fram över världen har lämnat efter sig ett slags andligt tomrum, en bokstavligen avmoraliserad värld som nu snabbt fylls av skränande demagoger och fundamentalistiska våldsprofeter".

Hur ska vi tänka om detta! Det jag tänker är att vi har så lätt att rensa ut det vi menar är gammalt "tankegods" och så oreflekterat ser hur tomrummet fylls upp med annat. Som att vi mer är upptagna av att rensa ut än att se vad som kommer till. Eller att den moderna människan inte behöver bry sig om sån´t som synd och skuld. Björn Wiman uttrycker det som att vi gjort vad vi kunnat för att "skrubba oss rena" från den typen av trosföreställningar. Så är det ändå nå´t som skaver. David Brooks talar om det som att "Synden finns, men ingen väg till förlåtelse". Hur mycket vi än "skrubbar". 

Omslaget på Magnus Mams bok om sekularisering gör det så tydligt: ett avhugget träd. Som att sekulariseringen skurit av oss från både Gud och en förmåga att tala om det som är grundläggande existensiella frågor i livet. Som skuld och förlåtelse. Det som tron ger oss ett språk för.  

Jag tänker att David Brooks och Björn Wiman är nå´t viktigt på spåren. Och jag tänker också att alla vi som talar om tron på Gud som en viktig del av våra liv har anledning att tala med en större frimodighet om hur tron knyter an till våra uppelvelser av exv. skam och skuld. Att det är läge för många av oss att repa mod och i bl.a samtal knyta an till det som är så grundläggande i livet och i kristen tro. Som att nu bereder Dagens Nyheter vägen för oss! Om nu DN kan så...

b2ap3_thumbnail_IMG_3444_20170325-105202_1.JPG

Träffar: 730

Two days ago, our city of Stockholm was struck by a terror attack killing four people and wounding others. Still fresh in our minds was the gas attack in Syria last Tuesday killing at least 50 people, including children.

Today, as we gathered for our Palm Sunday celebration, there was a bomb attack on two coptic churches in Egypt, killing at least 40 people. They too, were gathering to celebrate Palm Sunday.

How can we sing, dance, wave our palm branches and welcome our Messiah while our hearts are sad? In what way is Jesus really King when innocent people are slaughtered?

This is my encouragement for you today: We welcome our Messiah because He won against all the powers of darkness and destruction in our world and in our lives. Not by means of terror, power, violence, fear or intimidation. But with the ultimate sacrifice of his own blood. That is our reason for hope.

“The thief´s purpose is to steal and kill and destroy. My purpose is to give them a rich and satisfying life. I am the good shepherd. The good shepherd sacrifices his life for the sheep.” (John 10: 10-11)

...I hear you. The pain is real. The gut-wrenching anger at the loss of innocent lives. The continued presence of evil. Jesus himself wept for those that would not come to accept the kind of peace that He came to bring (Luke 19:41).

But the hope is real too. It allows us to see beyond terror, to believe in a good God and to see goodness in people around us. It allows us to be bold and fearless because we are part of a bigger narrative, one of which we already know the ending.

And as tens of thousands of Stockholmers gathered in a demonstration of love today, presenter Rickard Sjöberg found the perfect words to end the gathering when he quoted Martin Luther King: “Hate does not drive out hate, only love can do that.”

 

 

IMG 1552In the sea of flowers left behind in memory of the victims of the terror attack in Stockholm on 7 April, there is a note saying "goda grannar" (good neighbors) showing a church and a mosque in the skyline.

Träffar: 521
Blommor och böner för offren i Egypten

I fredags lämnade jag Stockholm för att tillbringa helgen på annan ort. Jag lyssnade på radio under bilfärden och redan några minuter efter vansinnesfärden på Drottninggatan blev det tydligt att något hänt. Det blev till att följa rapporter om död och elände men också mycket värme och medmänsklighet på avstånd. Nu vill jag sträcka ut vår värme och medmänsklighet till de sörjande och skadade människorna i Egypten. 

Träffar: 980

Postad av den i Pastorsbloggen
Öppet 13-16 idag lördag
Med anledning av händelserna i Stockholm håller vi öppet i Immanuelskyrkan kl 13-16 idag lördag.
Välkommen att stanna till en stund i kapellet, tända ljus, be och samtala.
En diakon finns på plats och flera medarbetare finns beredda att hjälpa till.
 
 
Träffar: 506
Bön för Stockholm / Prayer for Stockholm

Så förenas vi i bön för alla som drabbats av lastbilsattacken i Stockholm. 

Let us join in prayer for Stockholm. (Article and prayer in English from World Council of Churches.)

Träffar: 632

Berörd, bitvis illa berörd, av gårdagens avsnitt av Svt-serien "När livet vänder". I programmet intervjuvade Anja Kontor Peter Hallström om sin uppväxt i en frikyrkomiljö som nästan bara skapade rädsla och ångest. Det var först som vuxen som Hallström tog sig igenom de skräckfyllda åren då han som barn ständigt fick höra om hur Jesus ska komma tillbaka och hämta hem dom som tror på honom. Och hur ska det då bli med honom? Det var med hjälp av musiken som Peter Hallström tog sig igenom all sin ångest. Du kan se avsnittet på Svt Play -https://www.svtplay.se/video/13028056/nar-livet-vander/nar-livet-vander-sasong-5-avsnitt-4?start=auto. Peter Hallström är den som skrivit låten "Håll mitt hjärta". I Anja Kontors intervjuv berättar han om hur den låten hör samman med de traumatiska upplevelsena i hans barndom.

Peter Hallström berättar hur det inte gick en natt utan att han grät och låg vaken i spänd väntan på vad som skulle hända om nu Jesus kom tillbaka. Han smög in till sina föräldrar och låg där nära dom för att se när dom svävade iväg upp genom rummet för att möta Jesus. Föräldrarna som han uppfattade som att först kom Jesus, sen församlingen och på tredje plats han och hans syskon. Där fanns aldrig den den där riktigt villkorslösa kärleken som han så hett längtde efter.

Det är en plågsam berättelse att lyssna till. Om hur det som predikades i kyrkan satte skräck i en liten pojke och hur det tagit ett halvt liv att bli kvitt det. Och kanske fullt ut aldrig riktigt släpper sitt tag. Hur rädslan och ångesten satte som krokbern för så mycket av relationer i livet. 

Jag vet att Peter Hallström inte är den ende med berättelser som denna. Det är så långt från det jag själv växte upp med och jag kan inte säga att jag förstår, men det väcker ändå frågor hos mig hur vi i kyrkan talar om tro och Jesus. Det som är viktigt för oss. Vad är det barnen hör när vi vuxna talar med varandra? Detta gäller inte bara när det kommer till trons frågor. Vad är det vi säger till barnen när vi talar om Bibelns berättelser? Och hur är vi föräldrar när också annat i livet är viktigt för oss? Åter igen - det är inte bara en fråga för det fromma livet - men också det. 

Det är en självklarhet att ett barn ska få känna att det är villkorslöst älskat. Som att detta är lika viktigt som att få mat och ett hem att växa upp i. Kanske är det så att den villkorslösa kärleken är viktigare än t.o.m maten och tak över huvudet. Och så får vi tala om Gud också i termer av att vara villkorslöst älskad. 

Frågan som lever kvar i mig är hur vi talar om Gud. Såväl med barn som med vuxna. Vad är det vi vill säga? Jag tänker ofta på det då vi sitter för att välja sånger till en gudstjänst. Vad är det jag vill att vi ska sjunga om? Vad förmedlar sångerna för bilder av vem Gud är. Inte sällan pratar vi om hur blinda vi blir för det vi sjunger för att vi "berusas" av en härlig melodi. Så är det många av sångerna i psalmboken jag aldrig skulle komma på att föreslå. Och om jag kan, så avstår jag från att sjunga "Vad han tar och vad han giver, samme Fader han förbliver". Det är inte så jag tänker om Gud. Som att då föräldrar tackar Gud för sitt barn, så ska dom veta att i nästa ögonblick kan Gud ta denna gåva från dom. Som om Gud spelar ett nyckfullt spel med oss.

Det är inte oviktigt hur vi talar om Gud. Med våra barn och oss vuxna emellan. Ibland behöver vi göra det med en större medvetenhet. 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_4731.JPG

 

Träffar: 1904

I torsdags kväll var jag på ett årsmöte. Hur upphetsande låter det? Men det var en av den gångna veckans höjdpunkter. Vi var där - knappt trettio personer - som representerade drygt tio församlingar i Stockholm. Vi kunde gott ha varit flera. Sammanhanget var Stockholms Frikyrkoråd. Hur många vet om att detta lilla sammanhang finns? Grejen med hela kvällen, i en av föreläsningssalarna på Södersjukhuset, var att det handlade om Sjukhuskyrkans arbete. Stockholms Frikyrkoråd är huvudman för det frikyrkliga arbetet på de fyra stora sjukhusen i Stockholm. Och arbetsgivare för fyra sjukhuspastorer. Det är en ytterst angelägen uppgift. 

I torsdags kväll ägnade vi det mesta av tiden åt att berätta om vad som sker i Sjukhuskyrkan via bl.a våra fyra sjukhuspastorer. När vi lyssnat till allt detta så var det lätt att tänka att det är med tacksamhet vi genom Sjkhuskyrkans arbete är representerde i det som på många sätt är en avgörande miljö. En av sjukhuspastorerna sammanfattade det hela med att säga att Sjukhuskyrkan rör sig i såväl fastan som påsken - på en och samma gång. Så mycket väntan, så mycket lidande och död men också så mycket liv och glädje. Gillar det sättet att sammanfatta vad som sker inom ramen för Sjukhuskyrkan. 

I torsdags kväll fattade vi ett beslut om en budget och det med stor frimodighet. Hur många gånger får man vara med att utöka tjäster? Under året har vi fått besked om att den nu nedlagda S:t Paulskyrkan vid Mariatorget sålts och att 10 miljoner från den försäljningen skänkts till Sjukhuskyrkans arbete. På samma sätt har Kungsholms Baptistförsamling beslutat ge Sjukhuskyrkan 200 000 kr i samband med att församlingen läggs ner. Och från en stiftelse nära knuten till S:t Peters kyrka i Vasastan har vi fått ta emot stora summor. Så härligt att sitta i en styrelse när så många tänker så gott om Sjukhuskyrkans arbete och realiserar detta i stora gåvor. Med dessa gåvor i "ryggen" har vi resolut kunnat utöka tjänsterna för de fyra sjukhuspastorerna. Och på det sättet kunnat möta de stora behoven på dessa sjukhus. Behov som närmast är utan gräns. Behov som bl.a. handlar om stöd till all den personal som lever på marginalen av vad man orkar. Ett stöd till patienter som inte sällan håller på att gå sönder av all oro. Också ett stöd till anhöriga i svåra situationer.

Så mycket viktigt som blev sagt den här kvällen. I ett årsmöte. En kväll mitt i veckan. Tacksam för att vi som församlingar får vara med om detta. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3444_20170325-105202_1.JPG

Träffar: 376

Postad av den i Pastorsbloggen

Den 26 mars kl.18.00 möts vi för att fira gudstjänst i en nyskriven mässa. Den som skrivit texterna är Liselott Björk, som under våren vikarierar som diakon i Immanuelskyrkan. Mässan är resultatet av en uppgift i Liselotts diakonutbildning på Bromma folkhögskola. Så här beskriver Liselottt hur hon tänkt!

Guds rike är ett bord - en bild för hur mötet med Gud, det gudomliga, det heliga kan vara. Ett bord dukat för måltid dit alla är välkomna, oavsett vem en är, hur ens "då" har varit eller hur ens "nu" är.

En måltid där mötet och gemenskapen är det viktigaste och där vi tillsammans upptäcker nya smaker. Där vi får insikter om hur Guds rike fungerar; i delande och tjänande som är mänsklighetens näring för växt och blomstring.

 

Bordet är också en passande bild för gudstjänsten. Gudstjänsten och samlingen i vår kyrka handlar om människor som söker meningsfullhet och gemenskap. Mötet med Gud och med varandra.

Under en lång tid har jag funderat kring detta med gudstjänsten, sakramenten och vad kyrkan har för betydelse.

Sakrament (=mysterium, hemlighet) kallas även i en del kyrkliga traditioner för "nådemedel", d v s en mänsklig handling genom vilken Gud förmedlar nåd. Ordet nåd är mångfacetterat och tolkas på olika sätt, men utifrån alla tänkta betydelser framträder ändå en positiv slutsats som innebär kärlek, godhet och inre frid för oss människor.
Jag förundras över att historiska gudstjänstordningar och sakramentala handlingar fungerar än idag och kan vara ögonöppnare för hur det himmelska och jordiska hör ihop.

 

Domprost Hans Ulfvebrand hörde jag en gång säga ungefär så här; ”Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, vi samlas kring sakramenten”.

En "sakramental världsbild" innebär bl a att se hur Gud kommer till oss genom det skapade – i naturen, genom andra människor, kärlekshandlingar, konst osv.

Vi blir till i varandra, genom att se varandra och genom kärleken till varandra. Gemenskapen, ett heligt ”vi”.

Marcus J Borg, författare, talar om "tunna platser" där våra hjärtan öppnas. Det kan vara fysiska platser; ett högt berg, skogen, gläntan, ett pilgrimsmål, ett musikstycke eller konstverk, men även i gemenskaper och relationer. Kyrkan och gudstjänsten kan vara en sådan plats.

 

Kanske innebär gudstjänsten, gemenskapen och sakramenten att vi får syn på hur Gud kommer till oss och möter oss - i det ”naturliga”? Bröd som någon bakat. Vin från druvor som någon plockat. Sånger som någon ”plinkat” fram - på ett piano som någon annan byggt. Texter, tänkta och skrivna av någon i ett pågående flöde som innefattar både tusenåriga traditioner, studier, bön och en sinnrikt komponerad hjärna som lyckas koppla ihop alla dessa komponenter. Undren finns överallt. Vi behöver få syn på dem. Förundras och fyllas av tacksamhet.

Guds rike är ett bord är namnet på den enkla sångmässa jag skrivit. Jag hoppas att några vill vara med, lära sig sångerna och fundera vidare tillsammans med mig. Vi träffas tre måndagar – med start 6/3 - en lördag och en söndag – 26/3 kl 18.00 - då mässan framförs. Välkommen med!

b2ap3_thumbnail_Sangmassa.jpg

Träffar: 777

Vid ett par tillfällen den sista tiden har vi i Immanuelskyrkan uppmärksammat Dag Hammarsköld. Senast nu i veckan i en kväll tillsammans med S:ta Katharinastiftelsen. Bl.a. tillsammans med Henrik Berggren och Mats Svegfors som båda skrivt böcker om Hammarsköld och hans liv. Det utspann sig ett intressant samtal i onsdags kväll. Ett försök att förstå Hammarsköld och hans val i livet. Om relationen till hans stränge far. Om hans egna ambitioner. Hans ensamhet. Och hans karriär. För dom flesta är han kanske bara känd som den svenske ämbetsmannen som - lite otippat - blev generalsekreterare i FN. Och den som många hänvisar till som satt starkast avtryck i FN.

För åter många är Dag Hammarsköld förknippad med boken "VÄGMÄRKEN". Denna så märkliga bok. Som när den gavs ut efter hans död kom som en överraskning för alla. Hammarsköld beskriver själv sin bok "som en sorts 'vitbok' rörande mina fölrhandlingar med mig själv - och Gud". En bok som kommit till då Hammarsköld suttit själv på sin kammare. Boken gavs ut 1963 - ett par år efrer hans död. Vi är många som kan säga att den boken tillhör den lilla hög av böcker vi ofta återvänder till. 

Så skriver Dag Hammarsköld bl.a. detta:

"Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt".

"Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Och blott den som hör kan tala".

"Nuet är meningsfullt genom sitt innehåll, ej såsom bryggan till en framtid".

"Hur död kan inte en man vara bakom en fasad av stor duglighet, plikttrohet - och ambition! Prisa oron som tecknet på att där ännu finns liv". 

Dag Hammarskölds liv präglades av just pliktrrohet och stor ambition. Han var inte minst sträng mot sig själv. Upptagen av att det var här och nu som gällde. Så skriver han en dag i oktober 1957: "Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgågna eller tillfredställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning - ditt öde - är här och nu".

På Pingstdagen 1961 - året då Hammarsköld omkom i en flygolycka - så skrev han: "Jag vet ej vem - eller vad - som ställde frågan. Jag vet en när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarde jag ja till någon - eller något".

I kväll sitter jag i Uppsala Domkyrka i inedningen till Teologifestivalen. I den kyrka där begravningsgudstjänsten för Dag Hammarsköld hölls 1961. Skänker Dag Hammarsköld en tacksamhetens tanke. För erfarenheher han bl.a. sammanfattat i sin bok. Som en typ av vägmärken för mig och för många andra i det som är vår tid.

b2ap3_thumbnail_IMG_5495.JPG

 

Träffar: 497

It was only mid-morning and she was already dragging her feet in her small blue boots, a ragged doll under her arm. Her words muffled by the pacifier in her mouth, she made it clear that she did not intend to walk any further. We were on our way home from the grocery store and I was pulling a heavy grocery trolley with one hand and carrying a large shopping bag with the other. Against all knowledge, I tried rational arguments. “Remember, I carried you to the store, but told you that you had to walk home, because I am carrying groceries now.” “This is all the walking you have to do today, it is not so bad, is it?” “We are almost there...” I should have known better. In her beautiful little head, emotions precede logic. “I want you to carry me, NOW!”

Then, something almost magical happened. Her older brother, who had been listening in to our conversation, just took off like a bolt of lightning. “Come Livia, let´s run!” Her eyes lit up. Impatiently, she passed me her doll and there she went, running after her brother. Screams of delight echoed through the street.

IMG 3959Let us run with endurance, fixing our eyes on Jesus...

A fragment of the text from Hebrews 12 came to me in that moment. What a beautiful image! All she needed to endure the way home, was to fix her eyes on something that gave her joy - her brother challenging her to race him. It gave her purpose and new strength. I was perplexed by the sudden transformation.

Later, as I reflected more on this, I realized how relevant this text is for our everyday lives.

“Therefore, since we are surrounded by such a huge crowd of witnesses to the life of faith, let us strip off every weight that slows us down, especially the sin that so easily trips us up. And let us run with endurance the race God has set before us. We do this by keeping our eyes on Jesus, the champion who initiates and perfects our faith. Because of the joy awaiting him, he endured the cross, disregarding its shame.” (Hebrews 12: 1 - 2)

Imagine what we can do if we keep our eyes on Jesus. Every day. Every moment of the day. If we do not allow our minds to get bogged down by all the little problems we encounter. If we bring every thought into captivity to the obedience of Christ (2 Cor 10: 5) and allow him to transform our mind. We will gain new perspective and see what really matters. We receive strength to navigate the challenges that day. We find contentment in focusing in on the essential, the life-giving. We fix our eyes on that which gives joy, true joy.

 

Photo cred: Geri Lindberg 

Taggad i: glädje jesus
Träffar: 474

Postad av den i Pastorsbloggen
Stolt feminist!

Periodvis har mitt engagemang för kvinnofrågor eller feminism eller jämställdhet varit mycket tydligt och starkt. Jag har läst, tagit högskolepoäng, brottats med andra, predikat om Gud som kvinna och själv varit symbol för att kvinnor kan. Nu känner jag att det är dags igen. Jag är ju en stolt feministisk pastor som gärna arbetar sida vid sida med både män och kvinnor och som de flesta dagar inte behöver verbalisera det som för mig är självklart: kvinnor och män har lika värde och ska behandlas lika respektfullt. Samma sak gäller ålder, etnicitet, sexuell läggning. Att mötas i ömsesidig respekt det är det jag vill utgå ifrån.

Träffar: 1213

Ibland blir jag kvar i en text jag läst. Känner du igen dig? Ibland för att man inte riktigt fattar. Ibland för att det jag läst sätter ord på det som är viktigt i livet.

Så läste jag häromdagen det Erik Helmerson skrev i DN (2017-02-09) om minoriteter och hur vi ska förstå hur vi själva och andra minoriteter förhåller sig till varandra. Låter det krångligt? Kan man så där självklart skapa en majoritet av en tillräckligt stor grupp minoriteter? Fastän man som minoriteter förfäktar helt olika ståndpunkter. Frågan Helmerson ställer sig är vad som händer om man sätter en same, en muslim, en vänsterhänt kvinna och en enbent man i ett rum - "vilken politik skulle de automatiskt enas om?" Det är uppenbart att bara för att man tar sin utgångspunkt i att vara en minoritet och aldrig tycker sig få gehör för det man står för, så har man inte självklart så mycket annat gemensamt. Inte mer än att man just känner sig förfördelad.

Hur ska vi då tänka om oss som församling? Jag vill vända på resonemanget - och det är just vad Helmerson gör - när han säger att "Den som tror att människan blott är sin grupp kommer att få svårt att skapa politik. Idéer däremot, de förenar folk av de mest skilda ursprung, fysiska förutsättningar, religioner och sexuell läggning". Det är ju precis så det är. Och det är så det måste få vara. När vi beskriver Immanuelskyrkan som en församling, tre språkgrupper och fyra gudstjänstgrupper, så ser det ju ut som just en samling grupper som skulle kunna tänka om sig som minoriteter, och som lever av att stå upp för sina behov och intressen. Vore det så, så hade vi bara problem och svårt att enas om något. Sanningen är att tron på Jesus Krstus och tron på församlingen/helheten som en viktig kraft och resurs i vår tid är själva utgångspunkten. Att det är detta centrum som håller oss samman. Att det är från detta centrum vi utgår, inte från beskrivningen om oss som grupper. När vi möts i alla våra olika grupper och det är olika språk som talas, så sker det just utifrån det gemensamma - tron på Jesus Kristus och tilltron till församlinen/helheten. Det är bara så vi kan vara kyrka. Bara så vi kan ta fatt i frågan om det som är vår kallelse att vara kyrka och församling mtt i Stockholms city. 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_5468.jpg

 

Träffar: 474

Postad av den i Pastorsbloggen

It is the end of November and the days are getting shorter. This morning when the children woke up, we were still enveloped by darkness. They asked us with big eyes: “Is it morning time?” and I hesitated in my response. The clock showed that it was past 7 a.m. but my body wanted to turn over and have another snooze. I thought of the bear at Skansen that got to retire to their caves and sleep the winter away only to wake up by the end of March.

When we got to preschool, I noticed the sign that said: “Nu går vinterkräksjukan runt på våning 3”. Great, the annual stomach flu is going around. I am already frantic about washing hands all day long. Yesterday, I stocked up on mandarins, kale and pomegranate. But there is only so much one can do.

Picking up a package, I scanned the headlines of today´s newspapers. Shortage of freshwater classified as the greatest global threat by the World Economic Forum. Sex trade more common than believed in the north of Sweden - cases involving refugee children reported. CIA director warns Trump about scrapping the Iran-deal and increasing the chance of new war in the region. I am tempted to buy a copy, but I don´t. Not today.

I decide to go for a brisk walk. As I come to the top of the hill, I step into the frail sunbeams that managed to climb over the apartment buildings around me. For a moment, I stand still and do a “Swede”. I turn my face into the sunlight and enjoy the brightness and warmth of the moment. As I walk on, I think about perspective. There are so many troublesome things in this world to mourn over, to worry about and to work on. But then there are so many beautiful things to be noticed, to be thankful for, to celebrate.

 

15698320 1558078470874837 5290689663412059878 n

 

Is there room in our minds and in our hearts for the good, the beautiful? And do we disrespect the issues we face in this world when we choose to spend time seeing and enjoying beauty? Perhaps those moments when we seek to soak in beauty are necessary for us to gain a new perspective. To understand that there is hope, that there is a creative force at work, both in the heavenly realms and through our very own hands.

Perhaps those moments can flow over, into the situations where we do need to see and respond to that which is not well in our world. Perhaps this is when we operate from our core, our soul which is longing and working toward a new heaven and a new earth.

Taggad i: create faith light
Träffar: 628

Postad av den i Pastorsbloggen

Läser Amanda Björkmans krönika i DN på självaste luciadagen: "Gör inte 'godheten' till ett skällsord". Björkman refererar till bl.a. Ann Heberlein som tänker om godhet som en handlig vi gör för att känna oss moraliskt överlägsna. Den moderate partisekreteraren raljerar över godheten som en typ av utanverk som egentligen inget betyder annat än tala om hur bra man är. 

"Godheten görs till ett skällsord och ses som ett utrryck för hyckleri" eller med Heberleins ord "ett gottande i den egna självrättfärdigheten".

Håller med Björkman när hon kokar ner det till en fråga om vad det spelar för roll varför vi gör gott? Tänker att det är så typiskt att så här kan vi hålla på som har nästan allt. Som en typ av rikemansresonemang som är så långt från den som tigger och nästan inte har nå´t alls. Det är som Björman slutar sin krönika: "Det är bättre att människor vill göra gott än att de är likgiltiga inför sin omgivning". Precis så! Det stora problemet är inte ett överskott på godhet utan just en gigantisk likgiltighet. 

Tänker om det som självklart att allt det vi kan göra för att göra gott - med allt det kan vara - det måste vara just gott. Kan det inte få vara bra med det? Måste vi prompt misstänkliggöra det och skapa en typ av dålig smak kring att göra gott? Vi har inte råd med det när det är så uppenbart att vi i vår välfärd har så mycket och så många andra i andra delar av världen nästan inget har. Som om överlevnad blir till en akademisk fråga. 

Jag tänker att det gör något med oss när vi bestämmer oss för att ge bort något. Och att det just är gott. Är det inte just så det är när det snart är jul och vi planerar för en och annan julklapp. Är inte den stora glädjen att få ge bort och just se glädjen hos den som får det vi tänkt ut? Ska vi ägna en del av julaftonssamvaron till att analysera vårt givande? Känns uppriktigt sagt inte särskilt meningsfullt. Som om det vi gett bort degraderas till nå´t annat än just en gåva. 

Det är för många som inte har något! Ska vi då inte ge? Det är klart vi ska ge! Gör det! Och känn att det är en meningsfull handling. Ge din gåva till mission, till nå´n av tiggarna du möter på stan, till Jul i gemenskap, till nå´n av de hjälporganisationer som nu gör vad man kan i det helvete som Aleppo utgör. Gör det! 

b2ap3_thumbnail_IMG_2634.jpg

 

 

Träffar: 664

Varjer gång vi möts i Immanuelskyrkan till ett samtal tillsammans med S:ta Katharinastiftelsen så är det alltid en fråga som är utgångspunkten. I veckan var frågan "Har det existensiella samtalet betydelse för den psykiska hälsan?" Egentligen skulle det kunna vara: Har det nå´n betydlese för hur vi mår att vi pratar med varandra om det som är viktigt i livet? Vem kan svara annat än ja på den frågan. Det var också vad alla gjorde som deltog i samtalet. Surprise! 

Det är så sjäkvklart att vi behöver prata med varandra om det som är viktigt i livet. Också om det som kanske mest är småprat. Ibland för pratets egen skull. Därför att det knyter oss närmare varandra. Och vi mår bra av det. Det gör det lättare att leva. Någon formulerade det i samtalet att "när man möter en annan kan ett under ske!" Det finns väl ingen som inte har exempel på hur ett samtal utvecklade sig till något man inte trodde var möjligt. Att mötet med en annan gjorde det lättare att gå vidare i livet. Att det svåra blev lite mindre svårt. 

En av deltgarna i panelen formulerqde det som att "det mest smärtsamma är att inte ha någon att dela sin glädje med". Och så berättade Elin om hur hon hörde en man engagerat prata i telefon på bussen. När han lagt på vände han sig till Elin och berättade att han precis fått veta att han fått jobbet han sökt och han måste få berätta det för nå´n. Hemma hade han ingen att berätta det för och dela glädjen med. 

Låt oss ta tillvara på varje tillfälle som dyker upp för ett samtal med en annan. Låt det få ta tid! Just nu är jag närmast upprymd över att få delta i en av bokcirklarna i kyrkan. Tio personer som möts och Lovisa och jag får dela ansvaret i gruppen. Sex gånger möts vi i engagerade samtal om livet, tron och kyrkan. Vi möts där vi är i livet. Med olika erfarenheter. Med det som är självklart för en men inte lika självklart för en annan. Att tillsammans med några andra få provtänka. Och jag tänker att vi efter de här sex gångerna kommer ut klokare. Och en smula ödmjukare. Och att vi genon att ge detta tid lärt känna några fler. Häng på då vi efter jul inbjuder till nya bokcirklar! Gör det! 

Det är verkligen så att vi sitter i samma existensiella båt. Vi delar frågorna om varför vi finns till och vart vi är på väg. Frågor om mål och mening. Vad är då naturligare än att vi pratar gemensamt om det som är så avgörande i livet? Och vi mår bra av det! 

b2ap3_thumbnail_IMG_3953_20161118-124732_1.JPG

Träffar: 768

Bloggare

Born and raised in the Netherlands. Great interest...
Pastor i Immanuelskyrkan med ansvar för den svensk...
Pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan

Anmälan till musikskolan

Instrument(*)

Ange ett instrument

Elevens namn(*)
Invalid Input

Postadress(*)
Invalid Input

Postnummer(*)
Ogiltigt postnummer

Stad/Ort(*)
Invalid Input

Telefon(*)
Ogiltigt telefonnummer

Mobiltelefon
Ogiltigt mobiltelefonnnummer

E-post(*)
Ogiltig E-post adress

Födelsedatum(*)
Invalid Input

Ange ååååmmdd-xxxx

Målsman 1
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-post adress

Målsman 2
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-postadress

E-post för faktura(*)
Ogiltig E-postadress

Invalid Input

immanuelpasvenska

immanuelengelska

korean