Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor. Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Läs mer

Immanuel.se uses cookies to provide the best possible browsing experience. By using the website you approve the usage. Read more about cookies and how you de-activate them

Immanuel Church

Immanuelskyrkans blogg

Immanuelskyrkans blogg

Upplevelser, tankar och åsikter från människor i Immanuelskyrkan. Mitt i Stockholm.

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Kategorier
    Kategorier Visar en lista på kategorier från denna blogg.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar från denna blogg.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favorit bloggare på sidan.
  • Logga in
    Login Login form
Senaste inlägg

After drug trade and counterfeiting, human trafficking is estimated to be the largest criminal industry in the world. Almost 25 million victims are trapped in modern day slavery, a quarter of which are children. The number of prosecutions is alarmingly low. (1) What does the bible say about the stealing of people? And how should that inform and activate the worldwide church?

 

During our week-long visit of biblical sites in Greece with the AICEME network of international churches earlier this year, we had the honor of hearing professor Myrto Theocharous summarise her findings on the topic of human trafficking in light of Deuteronomy 24:7, where peoplestealing is condemned.

 

The emphasis in the book of Deuteronomy is on protecting people, particularly those who are vulnerable. Peoplestealing carried the death penalty for various conceived reasons. Professor Theocharous suggested that it reverses the exodus and violates God’s “property rights”. In addition, it is a form of “social murder”, cutting people off from their family and community - indeed from their own bodies - with far-going and life-long consequences.

 

black and white close up dark 167964

Photo by lalesh aldarwish from Pexels

 

She pointed out that the bible is unique in its emphasis on protecting humans over property. In most ancient laws, humans and possessions could be treated similarly. However, in the bible, no property theft carried the death penalty - only people theft did. As far as I understand, in Swedish law, human trafficking (människorov) is punished more heavily than theft (grov stöld): 4-18 years versus 6 months-6 years. However, in some countries, such as Greece, the sentences do not differ as much. In in some cases, fines can be paid instead of prison sentence - this is nothing less than human commodification.

 

The most radical part of her lecture was her advice to the church: “What does the death penalty for peoplestealing teach the believers of the Church? Is it a call for them to push towards introducing capital punishment? Or is it rather an exhortation that it is appropriate for believers to respond by dedicating their lives to seeking, rescuing, protecting, and investing in the lives of these victims—life for life? If someone must “die” for this crime to stop, should it not be the Church that gives itself over as a living sacrifice (Rom 12:1) in the manner of their Lord (Luke 9:23; 1 John 3:16), thus making a public declaration of the pricelessness of humanity?” (2)

 

1. Human Rights First, Human Trafficking by the Numbers, viewed 10 July 2018, https://www.humanrightsfirst.org/resource/human-trafficking-numbers.

2. Theocharous, M. (2013). Stealing Souls - Human Trafficking and Deuteronomy 24:7. In: J. DeRouchie, J. Gile, and K. Turner, ed., For Our Good Always - Studies on the Message and Influence of Deuteronomy. Winona Lake: Eisenbrauns Inc., pp.508-509.

Träffar: 221

Some weeks ago, Christian newspaper Dagen published a survey on how Christians plan to vote in the upcoming parliamentary elections in Sweden (to be held on 9 Sep 2018). One of the remarkable results was that the Sweden Democrats would receive 18% of votes* and become the third most popular party in this group of voters.

* In total 3,500 people participated - 500 of whom indicated that they are active in a church (80% Church of Sweden).

 

Our pastors in Immanuel Church have written (and signed) an article that calls for the church to become proactive in building a society that protects the vulnerable - including the “strangers”. It was published in newspaper Dagen today. A wonderful contribution to the political debate running up to the elections this fall. Here's a quick translation of the article:

pastors immanuel

 

Pastors in Immanuel church: We as Christians are not for sale

 

The state is not our savior. Our calling is to seek the kingdom of God first. We are called to love and show hospitality to those whom Jesus loved, pastors in Immanuel Church in Stockholm write.

 

With a few months left to the election, many are concerned that the Sweden Democrats will probably gain the best election results so far. To us it is surprising that a party with a clear xenophobic background seems to be an increasingly obvious choice among Christian voters. A deeper analysis suggests that internal secularization is taking place in the churches in Sweden - a kind of memory loss. Have we stopped believing that our unique contribution as a church to building the good and true society in the end is about responding to the call of Jesus to be faithful witnesses of the kingdom of God as the church of Christ? Are the Beatitudes (Matthew 5) not the primary “election manifesto” of the church?

 

The churches in Sweden are the body of Christ - not a political body affiliated with a party. This means that every Christian is not only called to ask the question of which party-political vision is most relevant. Together we are also called to give voice to the church's alternative and concrete narrative of reality. And its narrative springs forth out of a faithful response to the kingdom of God. It is also in this way that Christian congregations can make a real difference in their endeavor to create the good and true society.

 

A concrete consequence of Jesus' message of the kingdom of God is that the Christian congregation is not ethnically determined. That is, it is not an ethnic or national identity that gives a Christian congregation identity or constitutes the criterion of those belonging to it. A Christian theological political view stems from citizenship in the kingdom of God through baptism. Therefore, the church's parole is not to build a society where "blood is thicker than water" but to anticipate a world where "water is thicker than blood". In the early church, it was found that "There is neither Jew nor Gentile, neither slave nor free, nor is there male and female, for you are all one in Christ Jesus." (Gal 3:28). Being a church means being a new family, a new social body.

 

We belong to Immanuel Church in Stockholm, a congregation that worships in four different languages and with members from at least 40 different countries. The congregation strives to accommodate different theological and political strands and tries to see our differences as an asset for building what is common. We know that it is a big and difficult challenge to live together with this diversity, but it is our calling as a Christian congregation not to repeat social segregation in different forms.

 

We want to forego by example to show that it is possible to create a life together that overcomes subtle and inherited patterns of racism, exclusion and alienation. This is not easy or conflict-free, but we persevere because it is part of our mission as a congregation.

 

To faithfully testify of the kingdom of God means defining, visualizing and living out a story other than the narrative of the abuse of power, segregation, violence, enmity and disunion.

 

It should be natural to our congregation, with our knowledge, our resources and our Christian faith to not only be part of our denomination the Uniting Church in Sweden, but to also be part of civil society. We want to actively participate in seeing political decisions become reality, insofar as they contribute to a better and true society and do not counteract our calling to serve the kingdom of God.

 

Like many other Christian congregations around Sweden, we experience how difficult it is to find our identity as the church of Christ. Decreasing membership and rapid change in society pose major challenges. It is easy to be tempted to abandon the mission that Christ called us to, and instead choose "golden calves" that seem to offer quick results in a complex reality. One of these temptations is to compete in being the one with the most subtle and effective capacity to push out those who are perceived as strangers. But as the Church of Christ, we are called to love those who are at risk of being marginalized.

 

We are called to love and show hospitality to those whom Jesus loved. This means that we as Christians are not for sale. Our Lord is not a political leader. The state is not our savior.

 

As Christian congregations, we now need to organize ourselves and take a visible and clear stand on what kind of society we want to build, based on our calling. In coming elections, we need to place our votes so that those whom Jesus invited into his Kingdom first, are also the ones that are sheltered in our society.

 

Ulla Marie Gunner, senior pastor in Immanuel Church, Stockholm 

Ulf Bergsviker, pastor and PhD candidate in systematic theology

Anna Berndes, pastor with focus on diaconal care and university

Charlotte Höglund, pastor with focus on children & families and young adults

Cho Chong-Il, lead pastor for the Korean fellowship

Chris Peterson, lead pastor for the International fellowship

Claes-Göran Ydrefors, lead pastor for the Swedish fellowship

Ivani Ahlberg, pastor for the Portuguese-speaking group

Karin Fritzson, pastor with focus on volunteers and leadership

Pete Anderson, associate pastor for the International fellowship

 

Taggad i: church makt samhälle
Träffar: 413
I valtider - börja med att utgå från kännetecken på Guds rike

 När det gäller att välja finns det en utgångspunkt som inte går att gå förbi: Sök först Guds rike. Läs Immanuelpastorernas artikel i tidningen Dagen idag. Antingen i länken här eller som text längre ner. 

 

This article will be translated and published on the blogg soon. 

 

http://www.dagen.se/debatt/pastorer-i-imannuelskyrkan-vi-kristna-ar-inte-till-salu-1.1161737

 

Sök först Guds rike

Med några månader kvar till valet är det med oro många konstaterar att SD förmodligen kommer att göra sitt bästa val hittills. För oss är det förvånande att ett parti med tydlig främlingsfientlig bakgrund tycks vara ett allt mer självklart val bland kristna väljare. Men det djupt allvarliga är att detta ytterst bekräftar att en inre sekularisering pågår i kyrkorna i Sverige – ett slags minnesförlust. Har vi slutat tro på att vårt unika bidrag som kyrka till att bygga det goda och sanna samhället i slutändan handlar om att vara gensvar på Jesu kallelse att som Kristi kyrka vara trofasta vittnen för Guds rike? Det är väl saligprisningarna (Matteusevangeliet 5) som är kyrkans primära ”valmanifest”?!

Kyrkorna i Sverige är Kristi kropp – inte någon partipolitisk kropp. Det innebär att varje kristen är inte endast kallad att ställa sig frågan om vilken partipolitisk vision som är mest relevant. Tillsammans är vi kallade att ge röst åt kyrkans olika och konkreta beskrivningar av verkligheten. Och dess beskrivningar springer fram ur ett trofast gensvar på Guds rike. Det är också så som kristna församlingar kan göra verklig skillnad i sin strävan efter att skapa det goda och sanna samhället.

En konkret konsekvens av Jesus budskap om Guds rike är att den kristna församlingen inte är etniskt bestämd. Det vill säga, det är inte en etnisk eller nationell identitet som ger en kristen församling identitet eller utgör kriteriet för vilka som tillhör den. En kristen teologisk politik springer fram ur gudsrikets och dopets medborgarskap. Därför är inte kyrkans paroll att bygga ett samhälle på att ”blod är tjockare än vatten,” utan att föregripa en värld där ”vatten är tjockare än blod”. I den tidiga kyrkan konstaterades att "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus” (Gal 3:28). Att vara kyrka innebär alltså att vara en ny familj, en ny social kropp. 

Vi tillhör Immanuelskyrkans församling i Stockholm, en församling som firar gudstjänst på fyra olika språk och med deltagare från minst 40 olika länder. Församlingen strävar efter att härbärgera olika teologiska och politiska stråk, men där olikheterna är en tillgång för att bygga det som är gemensamt. Vi vet att det är en stor och svår utmaning leva tillsammans med denna mångfald, men det är vår kallelse som kristen församling att inte upprepa samhällelig segregering i olika former. Vi vill vara ett exempel på att det är möjligt att realisera ett liv tillsammans som motverkar subtila och nedärvda mönster av rasism, exkludering och utanförskap. Detta är inte lätt eller konfliktfritt, men vi håller ut därför att det är en del av vårt uppdrag som församling.

Att trofast vittna om Guds rike innebär att definiera, synliggöra och praktisera en annan berättelse än maktmissbrukets, segregeringens, våldets, fiendskapens och splittringens berättelser.

Vår församling ser det självklart att med vår kunskap, våra resurser och vår kristna tro inte bara vara del av Equmeniakyrkan, utan också vara en del av civilsamhället. Vi vill aktivt delta i förverkligandet av partipolitiska beslut i den mån de bidrar till ett godare och sannare samhälle och inte motverkar vår kallelse att tjäna Guds rike.

Liksom många andra kristna församlingar runt om i Sverige upplever vi hur svårt det är att finna sin identitet som Kristi kyrka. Minskande medlemsantal och snabba samhällsförändringar ställer oss inför stora utmaningar. Det är lätt att frestas att överge det uppdrag som Kristus kallat oss till, och i stället välja ”guldkalvar” som erbjuder till synes mer effektiva åtgärder på en komplex verklighet. Ett sådan åtgärd är nu att tävla om vem som mest subtilt och effektivt kan stöta bort de människor som upplevs främmande. Men som Kristi kyrka är vi kallade att älska dem som riskerar att stötas ut. Vi är kallade att älska och visa gästfrihet till de dem som Jesus älskade. Det betyder att vi som kristna inte är till salu. Vi säljer oss inte. Vår Herre är inte någon politisk ledare. Staten är inte vår frälsare.

Som kristna församlingar behöver vi nu organisera oss och ta synlig och tydlig ställning till vad det är för samhälle vi vill bygga utifrån vår kallelse och i kommande val lägga vår röst så att de Jesus inbjuder till sitt rike först, också är de som värnas i vårt samhälle.

Ulla Marie Gunnerpastor och församlingsföreståndare i Immanuelskyrkan, Stockholm

Ulf Bergsviker, pastor, doktorand i systematisk teologi

Anna Berndes, pastor inom diakoni och universitet

Charlotte Höglund, pastor barn och familj, unga vuxna

Cho Chong-Il, ledande pastor för koreanska gemenskapen

Chris Peterson, ledande pastor för internationella gemenskapen

Claes-Göran Ydrefors, pastor, vice församlingsföreståndare och ledande pastor för svenska gemenskapen

Ivani Ahlberg, pastor i portugisisktalande gruppen

Karin Fritzson, pastor volontär och ledarskap

Pete Anderson, ass pastor internationella gemenskapen

Träffar: 115

Läser David Brooks kolumn i Dagens Nyheter en dag i maj, och så tänker jag att han är nå´t viktigt på spåren. Nå´t riktigt viktigt! Han skriver om dom han kallar för de "moraliska hjältarna" - människor som kastas in i viktiga samhällsupgifter och försöker lösa dem med stort mod och målmedvetenhet. Människor som egentligen inte tänker stort om sig själva, men ändå är med om att förändra om så inte hela världen, så en del. Jag kan förstå att det låter pretentiöst. Jag vet också att ord som "moraliska hjältar" kan låta pretentiöst. Att det så lätt blir till nå´t om några som tror sig som förmer än andra. Att vara moralisk låter inte alltid som nå´t bra. Moralisk blir så lätt moralistisk. 

 

Trots allt det där så blir jag utmanad och uppmuntrad av det David Brooks skriver. Om människor som är beredda att ge sig hän. Människor som ser behov och närmast instinktivt kliver in och gör nå´t. Som säger "ja" och först se´n funderar över hur man ska hantera det man sagt" ja" till. Det är ju det jag vill vara med om. Och det är detta som är min dröm om vad det är att vara kyrka och församling. Att inte vara så kalkylerande. Att ibland gå på magkänslan. Eller det vi tror Gud utmanar oss att göra fastän vi inte fattar hur det ska gå till.

 

Det jag fäster mig vid är det Brooks skriver om att "någon gång i deras liv planterade någon ett ideal i dem". En typ av föredöme för hur ett gott liv kan se ut. En typ av mod att kunna säga ifrån. Att se när gränsen är nådd. Som barn och ungdomar vi hör om som i skolan säger ifrån när en kompis mobbas. Som kliver ur den stora gruppen och ställer sig nära den som mobbas. Eller den som ser människor som far illa och är beredd att avstå en del från sin bekvämlighet för att göra skillnad för en annan. Brooks beskriver det som att "någonting behövde göras och därför gjorde de det". På många sätt var det ju så vi agerade i samband med den akuta flyktingsituationen hösten 2015. Då nå´t blev så viktigt att vi släppte annat för att "steppa in". Jag vet inte om jag varit med om nå´t viktigare än det under mina år som pastor i Immanuelskyrkan? Det också gjorde nå´t med oss som kyrka och församling.

 

Jag tänker att de hjältar Brooks beskriver finns i våra lyrkor och församlingar. Jag kan räkna upp flera. Människor som bryter med strukturer för att skapa nå´t nytt. Som har en typ av inre kompass som gör att man säger "hit men inte längre". Som är beredda att gå sina egna vägar. Som inte i första hand ser problem utan möjligheter. Som inte i första hand beräknar kostnaderna utan mer ser det som att här är ingen väg tillbaka. Det som i Bibeln formuleras som att "kärleken lämnar mig inget val".

 

Brooks citerar Anne Colby och William Damon som i sin bok "Some do care" skriver att "jag vet också att jag är en del av en kamp. Jag är inte kampen. Jag leder inte kampen. Jag är där. Jag har varit där länge, och jag tänker vara kvar där resten av mitt liv. Så jag har inga orealstiska förväntningar. Därför kommer jag inte att förtröttas".

 

Så tänker jag, när det kommer till det som sker i vår kyrka och allt det som sker i möten mellan människor, att vad vi är med om att plantera ett ideal i männskor som handlar om vad ett gott liv kan vara. Så viktigt! Och vi är beredda att inte bara prata om det, utan i hög grad leva det livet. Och att det omkullkastar en del av våra invanda föreställningar om vad en församling är. Att vara i kampen. Och att det sätter sin prägel på så mycket annat. b2ap3_thumbnail_P1020687.JPG

Träffar: 152

Postad av den i Pastorsbloggen
Syrien och Sound of Music

Jag var på musikal härom helgen, Sound of Music, en familjeföreställning. Och det var kända sånger och människor som sjöng fint och jättehärliga barn och unga som spelade barn i familjen von Trapp. Och jag kan historien sedan förr. Ändå blev jag överrumplad när stora fanor med hakkors föll ner runt scenen och de som tidigare dansat, pojkvännen till Liesel plötsligt störtar in med bindlar om armarna. Dessutom några korta stunder då armar sträcktes i ett heil. 

Träffar: 809

Sjukhuskyrkan är en fantastisk resurs i allt det som händer på våra sjukhus! Så är det sagt. Bara att älska er som jobbar i Sjukhuslkyrkan för det ni är och gör! 

Sjukhuskyrkans uppgift är att finnas hos människor som behöver någon som lyssnar utan att fly det svåra. Att vara medvandrare i sjukdomstiden, erbjuda stöd och tröst och söka nya vägar och möjligheter i livet tillsammans med patienter och anhöriga. Sjukhuskyrkan är också en viktig resurs i relation till anställda i vården. 

I Stockholm finns Sjukhuskykan på Karolinska Solna och Huddinge, S:t Görans sjukhus, Södersjukhuset och Danderyds sjukhus. Sjukhuspastorerna och det team dom ingår i av präster och diakoner finns i jättelika och komplicerade vårdorganisationer. Finns det nå´t mer komplicerat och utsatt än de stora sjukhusen? Sammanhang där resurserna sällan räcker till och så mycket ställs på sin spets. Där frågorna om liv och död lever med i snart sagt varje ögonblick. Där hopp och förtvivlan ska hanteras sida vid sida. Mitt i detta finns fantastiska sjukhuspastorer, präster och diakoner med stor erfarenhet. Egentligen alldeles för små team som rör sig på landets allra största sjukhus. Till det här arbetet bidrar vi som kyrkor och församlingar i Stockholm. En så viktig och avgörande satsning som vi har anledning att värna om.

Sjukhuskyrkan finns på många sätt i framkanten av det vi tänker som en kyrkas arbete. I en miljö som präglas av det mångkulturellla och interreligiösa. Med situationer som uppstår som ingen kyklig handbok i världen kan hjälpa till att lösa. 

Detta var också utgångspunkten när teamet på SöS bjöd samman kollegor och några andra till ett samtal om hur man kan tänka i situationer då familjer med en tillhörighet till mer än en religion förlorar ett barn i samband med förlossningen. Då så mycket ställs på sin spets och då alla vill att det ska gå "rätt till" i relation till mer än en religionstillhörighet. 

 

Det som sker inom ramen för Sjukhuskyrkan ställer ofta frågorna på sin spets om vad som händer med tro och tradition i ett interreligiöst sammanhang? Jag tänker att det som sker i Sjukhuskyrkan är som ett förebud till det vi som kyrkor och församlingar snart står inför. Därför har vi anledning att lyssna till erfarenheter som görs i just Sjukhuskyrkan. 

 

I samlingen på SöS konstaterade vi att till slut är det ändå människor det handlar om, och att det är så vi får lov att tänka då det gäller att finna formner då det kanske svåraste i livet ska tas om hand. Att det är teologi nog! 

 

b2ap3_thumbnail_sjukhuskyrkan.jpg

 

 

Träffar: 423

Postad av den i Pastorsbloggen
Så stolt jag är!

Så stolt jag är över min församling! Så mycket värme, omsorg, klokhet och engagemang! Och så stolt att få feedback från besökare om att det vi gör behövs och gör skillnad. På förmiddagen hade vi vår sedvanliga onsdagsfika med personalen. Goa kollegor gör att vi som har förmånen att få jobba här trivs! Den här gången var det Geri och Eva som fixade fikat på OS-tema. Vi kände oss som vinnare. 

Taggad i: bön Värme Vinternatt
Träffar: 1072

 

We are all familiar with the idea of stewardship - that the earth is the Lord’s and that we are to care for creation. We also know that we are not doing a very good job. Climate change and its consequences are being acknowledged by most of the world’s governments and plans to reduce carbon emissions are finally being implemented. So at the beginning of this year, as we perhaps review our life(style) and plan our vacations, I would like to list a few things to be aware of.

You may have already read about steps you can take to reduce your carbon footprint. Last summer, a team of researchers at the Lund University Centre for Sustainability Studies released a study that identified four key lifestyle choices that affect our impact on the environment most: 

- Having fewer children

- Getting by without a car

- Avoiding intercontinental flights

- Keeping a plant-based diet

These are all highly individual choices and it may not be possible for you to “tick all the boxes”, all the time. Your access to public transport may be limited and you would need a car to get to work. You may have relatives that live in another continent that you would want to visit. You may be married to someone that loves steak… But doesn’t everything start with awareness?

Airplane over Sthlm

 

We try to limit our household emissions in many ways. But one things that seems to remain part of our international family life is flying... We have booked three flights this year, two of which are intercontinental. So if you still want to make choices that have a negative impact, are there ways to mitigate the effects on the environment?

Of course. It’s big business! You will be able to find many carbon offset programs. It may even have been a step in your flight booking process. And if you want to make sure that the program is not a scam, look at some of the options listed by the organisation Green-e (endorsed by the Stockholm Environment Institute).

If you are looking for something simpler or more personal, here are my favorites:
- Install search engine Ecosia, this social company based in Germany plants trees with the income from your ad-clicks.
- Support the planting of trees in Burkina Faso, friend of Immanuel Church Stina Berge through her organization Yennenga Progress runs a forestation program.
- Place part of your savings with Better Globe, a Norwegian investment company that plants trees in Africa. Along with a return on your investment, a contribution is made against desertification and global warming as well as toward micro-finance programs and education.

 

Träffar: 489

1994 installerades Nelson Mandela som president i Sydafrika. För många är apartheidsystemets fall ett uttryck för att det visst är möjligt att tro på det Jesus talar om som att förflytta berg. Vi var många som under antiapartheidåren gick samman med en och samma dröm och ett och samma engagenang för att bidra till att störta det system där människor bedömdes utifrån sin hudfärg och sociala sammanhang.

När Neslon Mandela så höll sitt installationstal en dag i maj 1994 sa han följande:

”Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga. Det vi fruktar mest är att vi har omätliga krafter.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss, vem är jag att vara briljant, underbar, begåvad och fantastisk? Men hur skulle du kunna vara något annat?

Du är ett av Guds barn. Världen är inte behjälpt av att du låtsas vara obetydlig. Det finns inget upplyst i att krympa, så att andra människor i din närhet slipper känna sig osäkra.

Vi är skapta för att briljera, så som barn gör. Vi är födda för att förverkliga den Guds härlighet som finns inom oss. Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.

När vi har frigjorts från vår egen rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra.”

Så tänker jag att detta är ord att ta fasta på i början av ett nytt år. Vi behöver krångla oss ut ur det, som åtmindstone jag hört så ofta, att en kristen hållning är att tänka om mig själv som liten och ynklig för att Gud ska få ett så stort utrymme som möjiigt. Om jag gör mig liten så blir Gud stor. Var har vi fått detta ifrån? Eller med Nelson Mandelas ord: "Världen är inte behjälpt av att du låtsas vara obetydlig. Det finns inget upplyst i att krympa...Vi är skapta för att briljera!" 

Det finns inget fromt i att huka och kliva undan i tro att då gör vi Gud större. Det är närmast så att Gud tar oss i örat och undrar vad vi håller på med. Tror vi inte att vi är nå´t? Menar vi att det Gud skapat oss till med alla våra förmågor, vår vilja och talanger, det räcker inte långt? Som att Gud blir glad när vi förnekar vår mänsklighet. Sanningen är att "vi är födda att förverkliga den Guds härlighet som finns inom oss. Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla". 

Så - en god fortsättning på det nya året! Kan det bli mer spännande än att tänka att vi får utmana Gud och Gud utmanar oss att förflytta berg. Så många "berg" vi behöver flytta undan i vår tid. Det är min tro att det faktiskt är möjligt. Vi har nämligen gjort det förr. 

b2ap3_thumbnail_IMG_2883.jpg

 

 

 

 

 

Träffar: 608

 

IMG 1556

 

A cold clear Saturday in November. Hundreds of people have gathered on Sergelstorg in the heart of Stockholm to protest. We are here to protest slavery. I simply cannot fathom that this is actually happening - an anti-slavery protest in 2017. Yet, we know that there are more slaves today than in any previous point in history, with more than 40 million people being exploited around the world (Global Slavery Index 2016).

Today, we are protesting the slave trade in Libya. African lives that are being auctioned for $400 as CNN reported, it obviously reminds us of two of the worst chapters in human history, the Atlantic and Arab slave trade.

Sam Cooke’s A Change is Gonna Come is sung from stage. People chime in. Different speakers, sub-cultural profiles, take the floor. Swedish politicians are accused of not speaking up. Swedish media are accused of not reporting enough. Representation is failing and important voices go unheard. The proximity principle does not apply when you are in a position of privilege.

Meanwhile, there are Swedish citizens of African origin who get a call and learn that one of their relatives is captured in northern-Africa and that a ransom is demanded. What is the price of a human life… They pay, time and again, regardless of the increase. It is easy to see how the world is more interconnected than ever before.

One speaker reminds us that even if you cannot relate through relatives, everyone can relate as a fellow human being. As someone who believes that every life is free. We are encouraged to be the voice of change, in our homes, at our kitchen tables. Because the idea that one human life would be less valuable than another’s starts in our minds, with our perceptions, ideas and prejudices.

The protest is ending and I walk home with a heavy heart. I realize that the current migration situation in the world is vast and complicated. And that the problems of failed state Libya are many. But the auctioning of human lifes is beyond any opinion or discussion. It is simply evil. And we must do everything in our power to end its practise.

 

Träffar: 845

Postad av den i Pastorsbloggen
Stå upp mot antisemitism och hat!

Antisemitism och hat mot judar förskräcker och förfärar. De attacker som den senaste veckan drabbat flera av våra synagogor är avskyvärda. Det är med tacksamhet jag ser att olika religiösa företrädare är tydliga med sitt avståndstagande och sin solidaritet med dem som har en judisk identitet i vårt samhälle. Lokalt finns samarbete mot hat och hets i olika konstellationer. De olika interreligiösa mötesplatserna blir allt viktigare.

Träffar: 1114

Postad av den i Pastorsbloggen
#sanningenskagoraerfria

Nu delas berättelser från svenska frikyrkosammanhang, om övergrepp, om alltför närgångna beröringar och om berättelser som tystats ner i församlingens namn eller i Guds namn eller i pastorns namn.(Ja, jag vet att det händer att kvinnor begår övergrepp. Nej, frikyrkan och pastorer är inte undantagna alls.) De övergrepp som beskrivs är allt från råa maktövergrepp med hjälp av våld, raffinerade teologiska resonemang om kvinnans roll och mannens rätt, till mer tafflig närgångenhet och en hel del däremellan.

Träffar: 1066

Postad av den i Pastorsbloggen
Jag har också klivit för nära...

Det har hänt att jag har klivit för nära andra människor. Jag har ställt mig för nära. Jag har ställt en fråga som varit för närgången. Jag har vidrört när någon inte velat. Det där tänker jag på i kölvattnet av #metoo. Det handlar om gränser. Det handlar om respekt för andras gränser. Det handlar om att förstå att jag inte bestämmer över andras gränser. 

Träffar: 885

Postad av den i Pastorsbloggen
#metoo i kyrkan

Mycket har sagts. Berättelser har strömmat fram. Också i kyrkan, också i vår kyrka Immanuelskyrkan måste locket lyftas av. För berättelser om utsatthet och förtryck måste få synas och höras.

Träffar: 1311

 

It is one of the things that drive me absolutely insane. It causes me to want to yell and hit somebody. It drives me on my knees to pray for self-control, patience and gentleness.

When my children fight… I think every parent has experienced this. I watch the argument develop. I try early intervention, but to no avail. It is like they cannot help themselves. I quickly think and analyse - is someone hungry, tired, in need of a hug? Another attempt at distraction. It doesn’t work, doesn’t stop. I get more frustrated. Can’t they see what a petty fight this is?!

 

FullSizeRender 2

 

When things have cooled down and I am washing dishes, it suddenly hits me. Is this how God the Father feels when he looks at us, his children? Frustrated and at times, furious at the petty fights we have, all the time?

When we honk at another car for driving too slowly. When we fight with our siblings over the inheritance at our mother’s deathbed. Or on a larger scale, when we start wars with other countries on false pretenses.

God has marvellous and surprising ways of teaching us through everyday situations. There is work to do to help our children handle conflict. And in the meantime, I pray that this verse speaks to you as it has to me. There surely is work to do on us as well!

 

Romans 12 17

Taggad i: barn respekt
Träffar: 732

Läste i helgen Alexandra Pascalidous intervjuv i DN med Martin Karlsson från Värnamo. Killen som under lång tid gjort allt för att tysta Pascalidou. Martin Karlsson var nazist, medlem i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Alexandra Pascalidou var en av dom som fanns på listan över dom som tog plats och som den här gruppen gärna skulle se död. 

Så berättar Martin Karlsson om sin "omvändelse", och hur han brutit med NMR och hur han själv nu får hot och människor som önskar livet ur honom.

Det som fick Alexandra Pascalidou att nu stämma möte med Martin Karlsson i en hotellobby i Värnamo var det mail som Karlsson skrivit där han ber om förlåtelse. "Färlåtelse för allt det hat jag riktat mot bland annat dig i många år". Läs intervjuvn här -https://www.dn.se/kultur-noje/alexandra-pascalidou-och-nazisten-som-hoppade-av/.

Det jag fäster mig vid i intervjuvn är när Martin Karlson berättar om hur det egentligen inte var nå´n som undrade vad han höll på med. Ingen i skolan gjorde nå´t åt att han bar ett hakors på bröstfickan. "Ingen - varken lärare, kuratorn, syon - sa någonting". Ingen tog tag i de rasistiska samtalen och gapandet  i korridorerna. "Ingen hade någonsin satt en gräns för mig eller försökt sätta stopp. Människor är så djävla rädda att säga att du gör fel som är nazist. Hade någon när jag var 16 år sagt att ´för helevete Martin`tror jag aldrig att jag hade radikaliserats". 

Hur blir det så här? För att vi inte bryr oss? Inte vågar? Varför väljer vi att inte säga nå´t? Har vi vant oss? Det är smärtsant att påminnas om det Martin Luther King säger att "den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad". Fundera ett tag över detta dramatiska! Hur probemet inte är brutaliteten i sig utan att det goda tiger still. Att mycket av det vi förfasar oss över skulle kunna ha varit på ett annat sätt om vi som menar att vi står för det goda hade skrikit till. Sagt nå´t! Ställt oss i vägen! Lagt oss på gatan? 

I går läste vi texter i kyrkan om hur Jesus ställer ljus och mörker mot varandra. Att bara den som väljer ljuset hittar rätt. Att den som håller sig i mörkret går fel. Det där vet vi ju. Men se´n? Min fråga i predikan var den om vad jag vill att mitt liv ska berätta? Jag upprepade säkert den frågan fem gånger på drygt tio minuter. Vad vil jag att mitt liv ska berätta? 

Så tänker jag att det bl.a handlar om att säga ifrån när jag är i sammanhang då samtalet spårar ur. Då det blir närmast rasistiskt. Då fördomarna kastas runt som vore de sanningar. Det är då vi måste säga att "Du har fel! Nu har du gått för långt!" Och så ta diskussionen om bl.a. den rasism som i en del sammanhang blivit närmast normaliserad. Då det bl.a. handlar om invandrare och invandringen som roten till allt ont. Då är läge att säga att nu är jag inte med längre. Vi kan aldrig underskatta vad det betyder att i alla dessa "små" vardagssammanhang säga ifrån,. Att säga nej! Underskatta heller inte vad det betyder att nå´n gång delta i protester och demonstrationer. Att söka oss samman med andra som vill det goda. Att förstå att min röst gör skillnad när det gäller att bjuda människors brutaliet motstånd. Vad ska vi annars med godheten till om vi aldrig ger röst åt det goda? Om vi aldrig säger nej eller hjälper en annan att säga nej? 

b2ap3_thumbnail_P1020675.JPG

Träffar: 985

Postad av den i Pastorsbloggen

 

On 24 September this year, churches around the world celebrated their Sunday worship services with the special theme of freedom. The International Fellowship of Immanuel Church joined with this initiative by International Justice Mission (IJM) to bring hope and freedom to every enslaved and abused child, woman and man.

A member from our congregation that completed an internship with IJM in Washington D.C. shared some heart-wrenching statistics about modern slavery, highlighted some of the work that is done by the organization and encouraged us to become involved by praying and by giving of our time and resources to a project or organization active in the field of justice.

We then heard from two women from the organization Talita, that offers both acute and long-term support to women that have been exploited in prostitution, pornography or human trafficking for sexual purposes. They shared about the ways in which people from around the world are deceived, enslaved and sexually exploited for profit here in our very own city of Stockholm. And they also shared stories of hope, of women that have been restored and liberated after a time of care and therapy. How God transformed their lives and started something new.

 

modern slavery

 

It is difficult to open our eyes and ears to this reality, to learn about the ugliness, the evil that happens around us. But as Christians, as humans, we cannot pretend that it is not there. Because God sees it. And He wants us to partner with him to bring about change.

“To be alive is to join God in caring about the oppressed, the needy, the powerless, the victims and the vulnerable. To be alive is to believe that injustice is not sustainable and to share God’s desire for a better world.” (from Brian D. McLaren’s We make the road by walking.)

When we see the tremendous suffering and need in our world, it is easy to feel overwhelmed. We tend to join Moses in saying: “Who am I, God?” We doubt our ability to do anything about it and we are hesitant to leave our comfort and to step out. But the only thing that God asks from us is to be available. To obey when He moves our hearts and to trust that He will equip us for the task.

When you look at injustices in our world, what is your heart moved by?

 

Träffar: 804

I dag, den 2 oktober, firas den internationella barndagen. Viktigare än kanelbullens dag och många andra dagar. Wikipedia vet att berätta att "den internationella barndagen hör samman med Förenta nationernas konvention om barnens rättigheter från den 20 november 1989. Redan 1953 uppmuntrade Förenta nationerna alla stater att skapa en barndag". Barnkonventionen kan sammanfattas i fyra meningar.
1. Alla barn har samma rättigheter och lika värde.
2. Man ska tänka på barnets bästa vid alla beslut som rör barn.
3. Alla barn har rätt till liv och utveckling.
4. Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad.

I barnkonventionen står det också att "Ett barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats. Ansökningar från familjer som vill återförenas över statsgränser ska behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt". I barnkonventionen finns också en punkt som handlar om att barn inte får berövas rätten att tro på Gud. Läs gärna hela barnkonventionen här -https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten#short.

Jag tänker att den här dagen i första hand inte är en dag vi firar utan en dag då vi tar ton och tar parti för världens alla barn. Inte minst alla dom för vilka orden i barnkonventionen klingar ihåligt. Vi påminns om det då vi också är mitt uppe i insamlingskampanjen för Världens Barn. Så många barn som saknar alldeles för mycket. Och får se och vara med om sådant som inget barn skulle behöva se och vara med om.

Jag tänker också att barnen i första hand inte är vår framtid. Barnen är i hög grad vårt nu. Inget kan vara viktigare än att ständigt tänka tanken - i allt det vi gör - hur det blir bäst för barnen?

I Immanuelskyrkans verksamhetsplan för 2017 formulerar vi det i orden att det är församlingens särskilda upgift att "erbjuda barn, unga och familjer aktiviteter och mötesplatser som strategiskt tillgodoser olika åldras behov för att ge möjlghet att söka, finna, uttrycka och växa i tro". Vi har lovat att göra allt det vi kan för att barn och ungdomar ska kunna göra sig hörda i vårt sammanhang. Som att vi vuxna får tänka att vi får ta ett kliv bakåt för att ge barn och unga en plats. Att vi vuxna måste bli bättre på att lyssna. Att mer gå ner på knä för att se tillvaron ur ett barns perspektiv, för hur många av oss kommer ihåg hur det är att se världen ur en treårings perspektiv?  Att frågan om hur det blir bäst för barn och ungdomar inte alltid sammanfaller med hur vi tänker om vad som är bäst för oss vuxna. Precis så som vi borde tänka i samhället i stort.

Sveriges Kristna Råd uppmnar oss att be för barnen, och vi stämmer in i bönen:

"Vi ber för de livliga och sprudlande barnen, för de svaga och tilltufsade.
Vi ber för de barn som får allt de pekar på, och de barn som saknar allt.
Vi ber för alla de barn som har dött eller försvunnit i tystnad.
Vi ber för de barn som väntar på besked, de barn som somnar hungriga, de barn som hoppas vakna upp ur den mardröm de lever i.
Ge dem berättelser som skapar hopp, relationer som skapar lugn, vuxna som vakar och vattnar det som är sårbart och växer.
Visa oss hur vi kan bli de bönesvar som barnen behöver.
Låt din kyrka vara en barnens fristad. Där joller, skratt och gråt får finnas utan att tystas ner.
Gud, du som har ett fadershjärta och en moders blick för var och en av jordklotets alla barn, vi ber: beskydda dem under dina vingar, led dem och låt dem få lära känna dig".

Amen.

b2ap3_thumbnail_10247376_628412087207658_1436077306_n.jpg

 

Träffar: 818

På lördag marscherar nazisterna på Göteborgs gator. Också i Göteborg. En gång till. Och vi är många som bildlikt talat håller andan. Eller skriker rakt ut. Hur kunde det bli så här? Vad är det som står på spel? 

Jag tänker att det är så mycket som står på spel. Så mycket av det vi närmast tar för självklart. Som människovärdet. Det närmst heliga människovärdet. Människan som i Bibeln beskrivs som nästan ett gudaväsen. Eller "nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus". Som om detta vore ristat i sten. Som nå´t vi aldrig förhandlar om. Det är bl.a. detta som nu står på spel. Visst är det motsägelsefullt att dom som vill välta allt detta överbord nu marscherar i skydd av det dom så hett hatar. Och kräver att få göra det där som syns mest och provocerar som mest. 

Det är mycket som står på spel nu! Kan vi vara överens om det? Att nu är inte läge att stoppa huvudet i nå´n buske för att slippa se och höra. Nu är tid att höra och nu är tid att se. Nu är tid att säga att måttet är rågat. Nu är tid att säga ifrån. Vi alla av god vilja. 

När nazisterna marscherar på lördag så går bla. församlingar i centrala Göteborg och Göteborgs interreligiösa råd samman i en protest. "Vi bekänner oss till värdet av ett öppet samhälle. Vi accepterar inte att människor diskrimineras på grund av härkomst, religion, funktionsvariationer eller andra orsaker". Kyrkklockorna kommer att ringa. Människor möts i detta självklara att nu är läge att bjuda motstånd. Inte underkastelse. Inte tystnad. Vi har varit tysta alldeles för länge. Tagit saker för givna. Nu står mycket på spel. Jag tänker att på lördag kommer människor att gå ut på gator och torg för att protestera, människor som kanske aldrig burit ett plakat eller aldrig deltagit i en manifetation som denna. Tack gode Gud för alla er som släpper vad ni har för händer och tar er ut på gatorna i Göteborg på lördag! Vi är många som tackar Gud för er och er beslutsamhet och vi ber för er. 

Det är mycket nu och det är mycket som står på spel. Nu är det läge att vara klar över vad det är vi inte förhandlar om. Det vi är beredda att dö för. Hur osvenskt det än må låta. Det som djupast sett handlar om människovärdet. Det som i grunden handlar om att räkna in - inte räkna ut. Och i detta står vi tätt samman. Jag tänker att varje gång vi möts i kyrkan - till vad det än är - så säger vi att vi är beroende av varandra. Att våra olikheter är en Guds välsignelse. Här är en plats vars förutsättningar handlar om att ingen diskrimineras. När vi bekänner vår tro på Gud, så bekänner vi samtidigt vårt beroende av varandra. Utan undantag. 

b2ap3_thumbnail_WWJD.jpg

 

 

 

Träffar: 852

En dryg halvtimma med bil från Stockholm - eller 45 minuter med pendeltåget - och du är i Södertälje. De flesta av oss har åkt förbi Södertälje hur många gånger som helst. Precis som i vilken förbifart som helst blir städerna vi åker förbi som kulisser. Som något vi ser på håll, och det är inte mycket vi egentligen ser på håll. 

Så tack till Equmeniakyrkan Region Stockholm - Jenny Dobers och ni andra -  som nu såg till att jag och andra medarbetare i regionen bjöds in bakom "kulisserna". Vilken dag vi fick! Med studiebesök i några av stan´s kyrkor och ett möte med kommunstyrelsens ordförande Bodil Godner. Jag vet att det är fler än jag som kände oss omtumlade av det vi fick vara med om. Mindre än en timma bort från det som är mitt "hemma" och en ny värld öppnar sig. 

Så mötte vi engagerade församlingsledare i Sankt Ansgars katolska församling och Sankt Afrems syrisk-ortodoxa församling. Så fick vi höra om att det i "lilla" Södertälje med ca 90 000 invånare finns upp mot 30 kyrkor. Att en tredjedel av kommunens invånare regelbundet relaterar till en kyrka. Att när det nationella snittet för hur många som regelbundet går till en gudstjänst i Sverige är 0.4% så är motsvarande siffra i Södertälja 8.4%. De två stora syrisk-ortodoxa församlingarna i Södertälje är Europas allra största församlingar i den Syrisk-ortodoxa kyrkan. Vi fick höra om hur dessa församlingar kämpar med att skapa ett gott liv för alla de människor som söker sig till Södertälje från bl.a. Syrien och Irak. Om hur utmaningen egentligen är alldeles för stor i relation till de resurser som står dessa kyrkor till buds. Vi fick höra om utmaningen som ligger i att en äldre generation lever kvar i det som är hemlandets traditioner och synsätt medan yngre genrationer snabbt tar till sig av värderingar i sitt nya sammanhang. 

Så mötte vi Boel Godner, kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, som började med att tacka för att hon fick berätta om sitt "älskade Södertälje". Med den inställningen tänker jag att hon är på rätt plats. Att mitt i det som skulle kunna få en kommunpolitiker att ge upp därför att utmaningarna är så gigantiska, tänka att det här sammanhanget älskar jag. Här vill jag vara! All repsekt för detta! Godner berättde om utmaningarna i det som gott skulle kunna kallas för Europas Jerusalem. Hur det är att gå omkring på Södertäljes gator och höra "Jesusdialekten". Vi fick höra om hur centralt beslutad politik som innebär att den som kommer till Sverige får välja fritt var man vill bosätta sig får Södertälje på knä. Om hur svarta fjärdehandskontrakt säljs för stora pengar, och 15-20 personer trängs i små lägenheher. Om hur ett "bottenlöst utanförskap" skapas i de här miljöerna. Och hur man i Södertälje satsar allt på att skapa en vettig skolgång för kommunens alla barn. När man skär ner på annat så plussar man närmst på skolans resurser. 

Allt detta mindre än en timma bort från det sammanhang vi finns i som församling och kyrka mitt inne i Stockholms centrum. Jag kan, i en mening, bli generad över hur lite jag vet om med vilka förutsättningar andra kyrkor och församlingar lever - mindre än en timma bort från Stockholm. 

På vägen hem från Södertälje hör jag om hur statsministern hållit sin regeringsförklaring och talat om "ett hållbart samhälle i gemenskap". Och jag tänker att det låter sig sägas, men i Södertälje väntar man på att i en konkret mening få bli hörda om vad som behöver till för att detta hållbara samhälle ska kunna bli en verklighet. När allt är så skört och utsatt.

Det kan inte vara så att var och en "gräver där vi står". Inget riktigt hållbart skapas av att vi var och en gör så gott vi kan på den "fläck" som är vår. Nyckeln måste vara att spana och se hur det ser ut en bit bort och hur det hänger ihop med det som är mitt och vårt liv. Att hållbart kan det bara bli om vi tänker oss samman med andra. Och att en del i detta är att veta mer om en annans liv. Att bildligt talat stanna till i Södertälje. Att lyssna till vad bröder och systrar i dessa sammanahng har att berätta. Inte för att tycka synd om, utan att i någon mån förstå vad det innebär att vi är lemmar i en och samma Kristi kropp. Låt oss i alla fall börja där! Och jag är alldeles säker på att det gör nå´t viktigt med oss. 

 

b2ap3_thumbnail_St_Afrem_Byggnad_3_Om_Oss.jpg

Träffar: 1582

Bloggare

Born and raised in the Netherlands. Great interest...
Pastor i Immanuelskyrkan med ansvar för den svensk...
Pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan

Anmälan till musikskolan

Instrument(*)

Ange ett instrument

Elevens namn(*)
Invalid Input

Postadress(*)
Invalid Input

Postnummer(*)
Ogiltigt postnummer

Stad/Ort(*)
Invalid Input

Telefon(*)
Ogiltigt telefonnummer

Mobiltelefon
Ogiltigt mobiltelefonnnummer

E-post(*)
Ogiltig E-post adress

Födelsedatum(*)
Invalid Input

Ange ååååmmdd-xxxx

Målsman 1
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-post adress

Målsman 2
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-postadress

E-post för faktura(*)
Ogiltig E-postadress

Invalid Input

immanuelpasvenska

immanuelengelska

korean