Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Genom att använda webbplatsen accepterar du användandet av dessa kakor. Läs mer om kakor och hur du avaktiverar dem

Immanuel.se använder cookie för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt. Läs mer

Immanuel.se uses cookies to provide the best possible browsing experience. By using the website you approve the usage. Read more about cookies and how you de-activate them

Immanuel Church

Immanuelskyrkans blogg

Immanuelskyrkans blogg

Upplevelser, tankar och åsikter från människor i Immanuelskyrkan. Mitt i Stockholm.

  • Hem
    Hem Här hittar du alla blogginlägg på sidan.
  • Kategorier
    Kategorier Visar en lista på kategorier från denna blogg.
  • Taggar
    Taggar Visar en lista på taggar från denna blogg.
  • Bloggare
    Bloggare Sök efter din favorit bloggare på sidan.
  • Logga in
    Login Login form
Senaste inlägg

I dag, den 2 oktober, firas den internationella barndagen. Viktigare än kanelbullens dag och många andra dagar. Wikipedia vet att berätta att "den internationella barndagen hör samman med Förenta nationernas konvention om barnens rättigheter från den 20 november 1989. Redan 1953 uppmuntrade Förenta nationerna alla stater att skapa en barndag". Barnkonventionen kan sammanfattas i fyra meningar.
1. Alla barn har samma rättigheter och lika värde.
2. Man ska tänka på barnets bästa vid alla beslut som rör barn.
3. Alla barn har rätt till liv och utveckling.
4. Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad.

I barnkonventionen står det också att "Ett barn har rätt att återförenas med sin familj om familjen splittrats. Ansökningar från familjer som vill återförenas över statsgränser ska behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt". I barnkonventionen finns också en punkt som handlar om att barn inte får berövas rätten att tro på Gud. Läs gärna hela barnkonventionen här -https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten#short.

Jag tänker att den här dagen i första hand inte är en dag vi firar utan en dag då vi tar ton och tar parti för världens alla barn. Inte minst alla dom för vilka orden i barnkonventionen klingar ihåligt. Vi påminns om det då vi också är mitt uppe i insamlingskampanjen för Världens Barn. Så många barn som saknar alldeles för mycket. Och får se och vara med om sådant som inget barn skulle behöva se och vara med om.

Jag tänker också att barnen i första hand inte är vår framtid. Barnen är i hög grad vårt nu. Inget kan vara viktigare än att ständigt tänka tanken - i allt det vi gör - hur det blir bäst för barnen?

I Immanuelskyrkans verksamhetsplan för 2017 formulerar vi det i orden att det är församlingens särskilda upgift att "erbjuda barn, unga och familjer aktiviteter och mötesplatser som strategiskt tillgodoser olika åldras behov för att ge möjlghet att söka, finna, uttrycka och växa i tro". Vi har lovat att göra allt det vi kan för att barn och ungdomar ska kunna göra sig hörda i vårt sammanhang. Som att vi vuxna får tänka att vi får ta ett kliv bakåt för att ge barn och unga en plats. Att vi vuxna måste bli bättre på att lyssna. Att mer gå ner på knä för att se tillvaron ur ett barns perspektiv, för hur många av oss kommer ihåg hur det är att se världen ur en treårings perspektiv?  Att frågan om hur det blir bäst för barn och ungdomar inte alltid sammanfaller med hur vi tänker om vad som är bäst för oss vuxna. Precis så som vi borde tänka i samhället i stort.

Sveriges Kristna Råd uppmnar oss att be för barnen, och vi stämmer in i bönen:

"Vi ber för de livliga och sprudlande barnen, för de svaga och tilltufsade.
Vi ber för de barn som får allt de pekar på, och de barn som saknar allt.
Vi ber för alla de barn som har dött eller försvunnit i tystnad.
Vi ber för de barn som väntar på besked, de barn som somnar hungriga, de barn som hoppas vakna upp ur den mardröm de lever i.
Ge dem berättelser som skapar hopp, relationer som skapar lugn, vuxna som vakar och vattnar det som är sårbart och växer.
Visa oss hur vi kan bli de bönesvar som barnen behöver.
Låt din kyrka vara en barnens fristad. Där joller, skratt och gråt får finnas utan att tystas ner.
Gud, du som har ett fadershjärta och en moders blick för var och en av jordklotets alla barn, vi ber: beskydda dem under dina vingar, led dem och låt dem få lära känna dig".

Amen.

b2ap3_thumbnail_10247376_628412087207658_1436077306_n.jpg

 

Träffar: 397

På lördag marscherar nazisterna på Göteborgs gator. Också i Göteborg. En gång till. Och vi är många som bildlikt talat håller andan. Eller skriker rakt ut. Hur kunde det bli så här? Vad är det som står på spel? 

Jag tänker att det är så mycket som står på spel. Så mycket av det vi närmast tar för självklart. Som människovärdet. Det närmst heliga människovärdet. Människan som i Bibeln beskrivs som nästan ett gudaväsen. Eller "nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus". Som om detta vore ristat i sten. Som nå´t vi aldrig förhandlar om. Det är bl.a. detta som nu står på spel. Visst är det motsägelsefullt att dom som vill välta allt detta överbord nu marscherar i skydd av det dom så hett hatar. Och kräver att få göra det där som syns mest och provocerar som mest. 

Det är mycket som står på spel nu! Kan vi vara överens om det? Att nu är inte läge att stoppa huvudet i nå´n buske för att slippa se och höra. Nu är tid att höra och nu är tid att se. Nu är tid att säga att måttet är rågat. Nu är tid att säga ifrån. Vi alla av god vilja. 

När nazisterna marscherar på lördag så går bla. församlingar i centrala Göteborg och Göteborgs interreligiösa råd samman i en protest. "Vi bekänner oss till värdet av ett öppet samhälle. Vi accepterar inte att människor diskrimineras på grund av härkomst, religion, funktionsvariationer eller andra orsaker". Kyrkklockorna kommer att ringa. Människor möts i detta självklara att nu är läge att bjuda motstånd. Inte underkastelse. Inte tystnad. Vi har varit tysta alldeles för länge. Tagit saker för givna. Nu står mycket på spel. Jag tänker att på lördag kommer människor att gå ut på gator och torg för att protestera, människor som kanske aldrig burit ett plakat eller aldrig deltagit i en manifetation som denna. Tack gode Gud för alla er som släpper vad ni har för händer och tar er ut på gatorna i Göteborg på lördag! Vi är många som tackar Gud för er och er beslutsamhet och vi ber för er. 

Det är mycket nu och det är mycket som står på spel. Nu är det läge att vara klar över vad det är vi inte förhandlar om. Det vi är beredda att dö för. Hur osvenskt det än må låta. Det som djupast sett handlar om människovärdet. Det som i grunden handlar om att räkna in - inte räkna ut. Och i detta står vi tätt samman. Jag tänker att varje gång vi möts i kyrkan - till vad det än är - så säger vi att vi är beroende av varandra. Att våra olikheter är en Guds välsignelse. Här är en plats vars förutsättningar handlar om att ingen diskrimineras. När vi bekänner vår tro på Gud, så bekänner vi samtidigt vårt beroende av varandra. Utan undantag. 

b2ap3_thumbnail_WWJD.jpg

 

 

 

Träffar: 338

En dryg halvtimma med bil från Stockholm - eller 45 minuter med pendeltåget - och du är i Södertälje. De flesta av oss har åkt förbi Södertälje hur många gånger som helst. Precis som i vilken förbifart som helst blir städerna vi åker förbi som kulisser. Som något vi ser på håll, och det är inte mycket vi egentligen ser på håll. 

Så tack till Equmeniakyrkan Region Stockholm - Jenny Dobers och ni andra -  som nu såg till att jag och andra medarbetare i regionen bjöds in bakom "kulisserna". Vilken dag vi fick! Med studiebesök i några av stan´s kyrkor och ett möte med kommunstyrelsens ordförande Bodil Godner. Jag vet att det är fler än jag som kände oss omtumlade av det vi fick vara med om. Mindre än en timma bort från det som är mitt "hemma" och en ny värld öppnar sig. 

Så mötte vi engagerade församlingsledare i Sankt Ansgars katolska församling och Sankt Afrems syrisk-ortodoxa församling. Så fick vi höra om att det i "lilla" Södertälje med ca 90 000 invånare finns upp mot 30 kyrkor. Att en tredjedel av kommunens invånare regelbundet relaterar till en kyrka. Att när det nationella snittet för hur många som regelbundet går till en gudstjänst i Sverige är 0.4% så är motsvarande siffra i Södertälja 8.4%. De två stora syrisk-ortodoxa församlingarna i Södertälje är Europas allra största församlingar i den Syrisk-ortodoxa kyrkan. Vi fick höra om hur dessa församlingar kämpar med att skapa ett gott liv för alla de människor som söker sig till Södertälje från bl.a. Syrien och Irak. Om hur utmaningen egentligen är alldeles för stor i relation till de resurser som står dessa kyrkor till buds. Vi fick höra om utmaningen som ligger i att en äldre generation lever kvar i det som är hemlandets traditioner och synsätt medan yngre genrationer snabbt tar till sig av värderingar i sitt nya sammanhang. 

Så mötte vi Boel Godner, kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, som började med att tacka för att hon fick berätta om sitt "älskade Södertälje". Med den inställningen tänker jag att hon är på rätt plats. Att mitt i det som skulle kunna få en kommunpolitiker att ge upp därför att utmaningarna är så gigantiska, tänka att det här sammanhanget älskar jag. Här vill jag vara! All repsekt för detta! Godner berättde om utmaningarna i det som gott skulle kunna kallas för Europas Jerusalem. Hur det är att gå omkring på Södertäljes gator och höra "Jesusdialekten". Vi fick höra om hur centralt beslutad politik som innebär att den som kommer till Sverige får välja fritt var man vill bosätta sig får Södertälje på knä. Om hur svarta fjärdehandskontrakt säljs för stora pengar, och 15-20 personer trängs i små lägenheher. Om hur ett "bottenlöst utanförskap" skapas i de här miljöerna. Och hur man i Södertälje satsar allt på att skapa en vettig skolgång för kommunens alla barn. När man skär ner på annat så plussar man närmst på skolans resurser. 

Allt detta mindre än en timma bort från det sammanhang vi finns i som församling och kyrka mitt inne i Stockholms centrum. Jag kan, i en mening, bli generad över hur lite jag vet om med vilka förutsättningar andra kyrkor och församlingar lever - mindre än en timma bort från Stockholm. 

På vägen hem från Södertälje hör jag om hur statsministern hållit sin regeringsförklaring och talat om "ett hållbart samhälle i gemenskap". Och jag tänker att det låter sig sägas, men i Södertälje väntar man på att i en konkret mening få bli hörda om vad som behöver till för att detta hållbara samhälle ska kunna bli en verklighet. När allt är så skört och utsatt.

Det kan inte vara så att var och en "gräver där vi står". Inget riktigt hållbart skapas av att vi var och en gör så gott vi kan på den "fläck" som är vår. Nyckeln måste vara att spana och se hur det ser ut en bit bort och hur det hänger ihop med det som är mitt och vårt liv. Att hållbart kan det bara bli om vi tänker oss samman med andra. Och att en del i detta är att veta mer om en annans liv. Att bildligt talat stanna till i Södertälje. Att lyssna till vad bröder och systrar i dessa sammanahng har att berätta. Inte för att tycka synd om, utan att i någon mån förstå vad det innebär att vi är lemmar i en och samma Kristi kropp. Låt oss i alla fall börja där! Och jag är alldeles säker på att det gör nå´t viktigt med oss. 

 

b2ap3_thumbnail_St_Afrem_Byggnad_3_Om_Oss.jpg

Träffar: 801

Märker hur upptagen jag är av hur så mycket av förändrade mönster präglar oss som enskilda och samhället i stort. Och med det också kyrka och församlingsliv. Och hur fort det går. 

Nu senast skriver Sofia Walan en ledarartikel i tidningen Sändaren - Equmeniakyrkans "husorgan" - http://www.sandaren.se/debatt/nar-vi-inte-langre-orkar-vanta.

Walan skriver om det som är en vardag för så många av oss, detta att ständigt leva uppkopplad mot exempelvis sociala medier. Nå´n har räknat ut att vi - vilka nu "vi" är - kollar våra smarta telefoner i snitt var sjätte minut, dygnets alla vakna timmar. Oavsett i vilka sammanhang vi befinner oss. Fenomenet kallas för "Fear of missing" - rädslan att missa något. Som att vi blir oroliga för att inte hålla koll på allt. För att se om det dyker upp nå´t roligare.  

Så reflekterar Sofia Walan i sin ledarartikel: "hur vi lär oss hantera ny teknik kommer därför att att förändra även samhället...Frågan är kanske inte så mycket om förändringarna är bra eller dåliga, utan vad som förändras och hur"? 

Jag tänker att det är just mönster som förändras och med det så många förutsättningar med vilka vi lever. I ett tidigare blogginlägg skriver jag om den nya mediasituationen och hur inte minst unga människor inte nöjer sig med att nå´n annan skapar en programtablå för mig, utan man gör sin egen tablå för när man vill lyssna till något eller se på ett TV-inslag. Som att privillegiet att bestämma när saker och ting ska ske radikalt flyttats till de vi kan kalla för konsumenter. Och jag tänker att det gäller också för oss i kyrkan. Att det t.e.x inte alls är så självklart att det är gudstjänst söndag kl. 11.00 som gäller. Varför kan inte jag få lyssna till predikan när det passar mig? Så är de traditionella kyrkbesöken utbytta mot poddar jag kan lyssna av när det passar mig. Förmodligen är det fler som lyssnar på predikningarna från Immanuelskyrkan via podden än de som faktiskt finns på plats en söndag förmiddag. Tänker att också det är ett utryck för nya mönster. Nya möjligheter som förändrar våra mönster och förutsättningar. 

Så blir jag så uppmuntrad av det jag läser om Betlehemskyrkan i Göteborg - https://www.betlehemskyrkan.se/blog/2017/06/22/nytt-familjecenter-oppnar-betlehemskyrkan/ - som i höst startar ett nytt familjecenter för bl.a. EU-medborgare.

Robert Eriksson, församlingsföreståndare i BK, sammanfattar varför man nu gör som man gör: "När samhället förändras måste församlingarna skifta fokus och våga möta nya behov... Vi är vana vid ett välordnat och kontrollerat sammanhang. Självklart kommer det att bli krockar. Byggnaden kommer att påverkas, fler människor kommer att vara i rörelse. Men vi har gjort ett ordentligt förankringsarbete och förberett oss väl och så vill vi fortsätta. Nu börjar en spännande resa och frågan är vad det kan göra med oss och församlingen".

Jag gillar det där sättet att tänka. Att när mönstren och förutsättningarna förändras så får vi lov att skifta fokus och möta nya behov. Precis så! Nya förutsättningar. Nya tag! Det var så vi tänkte när vi i Immanuelskyrkan, från en dag till en annan, helt oplanerat, öpnade upp våra lokaler för de flyktingar som strömmade till Stockholm. Det är så vi tänker när vi också i vinter öppnar upp för bl.a. EU-migranter när det blir kalla nätter. Det är så vi måste tänka om också annat i vårt församlingsarbete. Det är bara så vi skapar ett trovärdigt församlingsarbete. Saker och ting måste förändras, därför att mönstren förändras. Och det går snabbt. Men visst är det spännande! 

b2ap3_thumbnail_IMG_5779.JPG

Träffar: 481

On July 8th, a group of happy adventurers from Immanuel Church' International fellowship boarded the ferry to the small island of Ekholmen. This is the place where long-time church members Lars & Rachel Jerkeby have their summer home. Their generous invitation led to a day of wonderful fellowship.

Photographer and blogger Michelle Job posted a beautiful account of the day. Below an excerpt and a link to her full blogpost. Enjoy!

Archipelago group picture

_____________________________________________

(...)

Here is an interesting fact I came to know about the Swedish summer houses – There is NO loo or bathroom inside the house!

I always imagined the summer houses to be very extravagant and luxurious with the latest in technology. That day I discovered it is not. The Swedes like to keep it simple in their summer home. Their summer homes are meant to take them back in time and back to nature!

They ate fresh fruits and vegetables grown in their very own garden. While the houses have basic water supply and electricity, the toilet is detached from the house, perched all by itself amidst the trees. It’s a dry compost toilet in the most serene setting.

When it comes to taking a shower, all you need to do is take a dip or a dive in the ocean! This being Sweden, the waters are always in varying degrees of cold, if not frozen!

And did I tell you, there are no shops on the island? The residents must bring all the provisions for their stay from the city when they come. If a sudden need arises, they need to go to another distant island by their boat!

(...) On one side it was the beauty of the island. On the other it was the stillness and the silence that touched me. ‘Silence’ is a very important factor for any Swede. At first I used to wonder why and how can the entire neighborhood be so silent. The dogs don’t bark, vehicles don’t honk and even the most crowded trains are silent. Eventually, I found myself seeking this silence.

There is something very calming and healing about silence. It relaxes a wondering stressed out mind. It has the ability to draw our focus to issues that matter the most. Outer silence often leads to inner calm. I realized it’s much easier to find and listen to Daddy God in the stillness. In being still, I can converse with Him and know Him. In the stillness, I find Him and in Him, my answers!

__________________________________________

Read Michelle´s full account of the archipelago visit and enjoy her stunning pictures.

 

Träffar: 515

För precis tre år sedan var vi många som fyllde Medborgarplatsen i en demonstration för de kristna i Irak. Så mycket hade hänt som gjorde att vi inte kunde sitta stilla i båten. Så krävde vi: "Sluta blunda! Agera nu!"

Nu är Medborgarplatsen full av afghanska unga killar och tjejer som kämpar för att få stanna i Sverige. För bara några dagar sedan fick dom flytta från Mynttorget - granne med politikens finrum - till Medborgarplatsen, långt bortom synhåll från de som i en mening bestämmer över dessa unga människors liv och framtid. När andra länder tvekar och håller igen avvisningar till Afghanistan, och afghanska myndigheher vädjar till bl.a. Sverige att inte skicka tillbaka dom som nu finns i Sverige, så fortsätter Migrationsverket att meddela besut om avvising. I många fall är det - framför allt - unga killar som aldrig varit i Afghanistan och inte har nå´n som helst förankring i det landet. Men iväg ska dom! Migrationsverket hänvisar till politiken och politiken hänvisar till Migrationsverket. Detta är ovärdigt! Migrationsverket och politiken tvår sina händer. Och nu demonstrerar flera hundra killar och tjejer på Medborgarplatsen. Och det man ber om är detta grundläggande att få leva sitt liv i säkerhet och här skaffa sig en utbildning för att bidra till allas vårt bästa. Som om vi inte har råd med dom som vill ge ett bidrag för att göra Sverige till ett ännu bättre land. Vi ser bara utgifterna och inte en lång rad av unga ambitiösa tjejer och killar som vill göra nå´t bra för oss alla. 

Vad alla dessa och så månge andra ber om är detta enkla och grundläggande att få leva ett liv i ro. Som en av dom som under sommaren hört av sig till Immanuelskyrkan och ber: "All we want my and my brother is a normal and safe life.We are ready to offer whatever you ask, in order to save us and give us a new opportunity to live please, the future of the whole family lost".

Så läser jag idag också om en palestinsk man som för några år sedan flydde ur ett fängelse och i dagarna avvisas till Västbanken och alldels säkert kommer att fängslas på nytt. Och en ung grabb från Afghanistan som under våren och försommaren haft lite kontakt med Immanuelskyrkan som nu sitter i Migrationsverkets förvar för att avvisas till det som inte är nå´nting. Rakt ut på gatan i det som är ett av världens mest riskabla länder att vara i. En plats på jorden dit medföljande poliser inte vågar sätta sin fot. 

Detta är Sverige år 2017! Jag känner närmast panik efter att ha gått runt en stund på Medborgarplatsen. Vad är det som sker? Unga människor som ber för sina liv. Och politiker som gömmer sig, som om man inte vill se det som sker. Å ena sidan...å andra sidan. Som om politikerna är oförmögna att samla sig till ett beslut. Känner mig så frustrerad över att kunna göra så lite. Jag ber till Gud om uthållighet för alla de unga killar och tjejer som nu dag och natt håller till på Medborgarplatsen att inte ge upp förrän detta har löst sig. Tills dess att det blir ömöjligt för dom som bestämmer att hålla sig undan. Att hoppas på detta är inte bara att hoppas på ett under, då sådana beslut faktiskt fattats tidigare. Också då under stort tryck från bl.a. kyrkor och andra organisationer. 

b2ap3_thumbnail_P1020687.JPGb2ap3_thumbnail_P1020675.JPG

 

 

Träffar: 1340

Nationaldag dixiebandnationaldag field

 

National Day celebrations in Humlegården with dixieband "Humlegårdens promenadorkester"

 

The sun broke through the clouds, bringing us warmth on a windy day. A good crowd of people had now gathered on the lush field in Humlegården park. Many were standing up as the national anthem was played by the dixie band on stage. Some were singing, though only quietly. A company of young actors dressed up as royalties were posing to the side of the stage. Children were running around, chasing balloons. No flagpoles in sight. No one dressed up in blue & yellow, the colors of the Swedish flag. Behind the field, on the playground, children were making paintings and putting together vehicles in wood. Welcome to Sweden, country of lagom. Even national day is celebrated the lagom way!

 

I think back of the way in which national day (Koningsdag) is celebrated in the Netherlands, where people massively dress up in orange, gather for outdoor concerts, sing, dance and celebrate. Where the street turn into giant flea markets with children selling off their toys and trinkets. Where the king and his family walk the streets of a selected town, greeting people and admiring different performances and creations. With a history of more than 130 years, it has truly turned into a feast for the nation, embraced by all.

 

Swedish national day was previously only called “Day of the Swedish flag” with a tradition of celebrating since 1916. Renamed to national day in 1983, it only became a bank holiday in 2005. I remember those first years where colleagues were happy to have a day off, but had no idea how to observe or celebrate national day. Hardly any events were organised and my church at that time jumped in the gap by organising an outreach with activities for kids. These days however, there seem to be many events organised by local municipalities and cultural institutions, with the main event - hosting the royal family - being at open air museum Skansen of course.

 

nationaldag MJ

National Day celebration in Hagaparken, photo: Michelle Job Photography

As a Christian, one could argue that national days are nothing to celebrate. Why lift up the nation state and the monarchy when we are citizens of Heaven, serving the highest King. But I feel that it is quite beautiful to observe a national holiday that is not affiliated with the Christian religion. It allows for people from all backgrounds and beliefs to come together in celebration of the country we call home. It reminds us of the values that characterise this nation and that bind us together, such as peace, democracy, equality, solidarity, freedom of speech and religion and environmental consciousness. These are values to cherish and celebrate. In addition, in a country where 16% of the population is born in another country, we have a day to come together and build new, common traditions.

 

I pray that national day will be a time for us to lift up diversity as a strength and to embrace one another as neighbours.

 

Träffar: 493

Det är inte så ofta jag lyssnar igenom ett radioprogran en gång till eller letar upp ett TV-program för att se det en gång till. Nu har det hänt! Jag var bara tvungen. Så har jag lyssnat igenom Emmanuel Karlstens "Nationaldagsmorgon" i P1 om det nya medielandskapet. 1 1/2 timma tog det. Och jag förstår hur lite jag vet om det som sker utanför "mitt" P1 och Svt. Inte ens mitt och andras bloggande är särskilt i tiden. Jag bode ha gjort detta som ett filmat inslag på YouTube. Och låtit nå´t hugat företag betala mig en slant. 

Ta dig gärna tid att lyssna igenom det här programmet -http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/913355?programid=2702

Det som sker är på många sätt en revolution. Som skapar helt nya mönster i samhället. Helt nya förutsättningar. Så många berättar om hur man inte längre läser en tidning. Hur man istället skapar sina egna informationsflöden. Så många som dissar "gammelmedia". Varför vänta in Rapport kl.19.30 när det är nu jag vill veta vad som hänt?  Och varför ska jag behöva sitta still en hel halvtimma för att få nyheterna till mig? Inte många unga betalar längre nå´n TV-licens. Det man vill se och det man är intresserd av kommer till en på annat sätt. Just kommer till en. Utifrån det jag har valt. Eller den podd eller youtuber jag valt att följa. Dessuton mer personligare än vad någon presentatör på Rapport eller Aktuellt mäktar med. Eller får ägna sig åt. I detta nya skapas grupper av följare. Nå´n sitter i Skåne och spelar in när hen spelar spel och har 1.7 miljoner följare och har som ambiiton att dessutom ha kontakt med dessa följare. Visst är det intresant detta - "följare". Så talar dessa "influensers" om sin roll som förebilder. Nå´n som har 730 000 prenumeranter på sin YouTube-kanal. Dom flesta har följare fler än vad många dagstidningar och tidskrifter har. Och jag får lov att erkänna att jag inte vet särskilt mycket om detta som förändras så snabbt. Och jag inser att jag borde veta det. Att det förmodligen är jag som lever lite vid sidan av.

Så hör jag om hur allt detta nya bidrar till att den stora berättelse vi talar om som håller ihop vårt sammanhang och vår tid bryts sönder i mindre berättelser. Hur det som sker präglas mer av specialisering. Hur det blir så mycket mer av att vi möts kring ett intresse. Vi blir ett community. Att det blir så mycket mindre av korsvisa möten. 

Jag vill inte låta som att jag klagar, men jag inser att så mycket är annorlunda och jag lyssnar till programmet om "gammelmedias" möte med allt detta nya som också en fråga om hur vi som gammal folkrörelse och kyrka möter det som präglas av nya mönster. Det borde vi prata mycket mer om. Tänker att detta är en jättelik utmaning mot hela den demokratiska appartat vi lägger ner så mycket tid på och tänker om som så viktig. Eller att det inte längre är särskilt självklart att vi ska fira gudstjänst kl.11.00 fastän vi gjort det så länge och tror att det inte går på nå´t annat sätt. Eller att det är fler som lyssnar på en predikan via webben än vad det är som lyssnar på plats i kyrkan. Fastän jag lägger all den energi jag kan på att säga hur viktigt det är att vi möts. Nog har vi ett och annat att fundera över? Om vad som händer då gamla mönster möter helt nya mönster. Och det vi tror är nytt, redan är gammalt. Då det inte är nå´n bra strategi att hålla emot utan låta oss utmanas till just nå´t nytt. Och veta vad vi gör. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3886.JPG

Träffar: 463

Postad av den i Pastorsbloggen

Jag är överraskad över att den debattartikel som prästen Kent Wisti skrev i Dagens Nyheher i början av maj inte tycks ha gett några större avtryck i debatten. Kanske är jag dåligt påläst?

Wisti skriver om Svenska Kyrkans förestående död. Wisti spår att om hundra år finns inte Svenska Kyrkan - och det är bra. Egentligen är det inget att sörja över för kyrkan består. Dock i andra former. Så har det alltid varit. De olika kyrkoorganisationerna kommer och går. Dock kyrkan består. Vi vet att det är så, även om det inte är en kunskap som är så skön att ta in. När Equmeniakyrkans kyrkokonferens möts nästa vecka, så är en av punkterna på föredragingslistan en rapport om församlingar som lagts ner. Vi har anledning att fundera över hur det blev så. Att hantera den sorg som ligger i detta. Samtidigt så uppstår andra församlingar på annat håll. Vi har anlednng att fundera också över hur det blev möjligt. 

Wisti har nästan ett helt uppslag till sitt förfogande i kulturbilagan den här tisdagen den 9 maj. Och till det en helbild på Wisti själv på framsidan. Wisti skriver om Svenska Kyrkans självbild. Om att vara något som den i realiteten inte är. Bara så hopplöst på efterkälken. "I sin självbild lever Svenska Kyrkan ett halvsekel efter världen". 

Läs gärna hela debattartijekn här -http://www.dn.se/kultur-noje/prasten-kent-wisti-darfor-maste-svenska-kyrkan-do/ och fundera vidare. 

Wisti påminner om att "en central kristen bild är bilden av vetekornet som måste dö i jorden för att kunna växa. Vi kallar det för vetekornets lag och även som kyrklig organisation är vi underställda den. Det är ett kristusmönster som genomsyrar allt liv".

Jag kan bli både nervös och peppad av detta. Inte är det så skönt att vara i nå´t som man vet måste dö en gång. Det gäller också om oss själva och våra liv. Vi vill helst att allt bara ska "tuffa på". Utan för stora förändringar.

Jag täker att det är en del av vår kallelse att inte krama så hårt om det som är, så att vi inte kan förändra det. Hur smärtsamt det än må vara. Tänk tillbaka och se att mycket nu är nytt. Det vi nu gör var till en del helt otänkbart för inte alls så länge sedan. Vi har tänkt till och vi har tänkt om. Låtit oss påverkas av "vår" tid. Så måste det få vara. Även om det gör ont när mycket av det som är viktigt för oss förändras. Allt för att vi lever med död och liv som en del av vårt DNA. Också då det kommer till våra kyrliga organisationer i form av församlingar, verksamhetsmodeller och metoder liksom hela kyrkosamfund. Vår egen kyrka Eqummeniakyrkan kommer ur att vi vågade steget att gå från ett sätt att tänka kyrka till ett annat. Jag tänker ofta att om vi inte vågar dessa förändringssteg, hur kommer det då att bli? Om vi bra kör på? Hur blir det då? Trots att vi vet att nå´t nytt behöver till. 

Låt oss fortsatt få föra samtalet om hur vi med det som nu är kan få bidra till att nå´t nytt kommer till. Det var i hög grad därför att flera vågade tänka nytt som den nya Immanuelskyrkan kom till. Säg inte att det var ett fegt projekt! För att ställa det på sin spets: vad är det som behöver dö för att nå´t nytt ska få se dagens ljus? 

b2ap3_thumbnail_P1010612.JPG

 

Träffar: 1044

Postad av den i Pastorsbloggen
Kyrkornas hemligheter

Jag har i mina händer (det går åt två) en ny fin bok om kyrkorna i Stockholm som efter flera års möda nu blivit verklighet. Redaktör Magnusson hörde av sig och ville gärna ha med Immanuelskyrkan som en av två frikyrkor. Den andra är Filadelfiakyrkan. Uppdraget från Immanuels håll gick till Åke Hedström, tidigare församlingsföreståndare, som dessutom skrivit boken Tillsammans i tro om framför allt de församlingar som sen kom att bilda Immanuelskyrkan och de nästan tjugo första åren i nuvarande kyrkan. En guldgruva för en ny församlingsföreståndare, kan jag säga!

Träffar: 856

“Why does the wind blow away the seeds?” asked my son early one morning. He paused from his bowl of yogurt and cornflakes as he looked at me with curious round eyes and waited for an answer. We were reading Images of God by Marie-Hélène Delval, as had become our ritual at breakfast these past few months.

The question made me pause and think...all of the following in perhaps three seconds.

Reproduction of course. The plant has seeds in order to produce offspring. But why does it need the wind? Why could it not just drop the seeds right there where it lives? Well, there would not be enough sun, or water, or nutrients from the soil. The seeds need a good environment to thrive. Not too close to the mother plant...

Having just read the post-Easter texts where Jesus commissions his disciples to go out and make disciples of all the nations, I could not help to think about the similarities between the story and the image of the wind, carrying the seeds. The wind being the Holy Spirit that Jesus emphasised was a prerequisite for the mission given.

I answered my son and he was content with the answer. Quietly, he kept on eating his cornflakes.

And I continued to think about the image of us, disciples, being seeds. Carried away by the Holy Spirit, into the city, among the people that we spend our days with. Growing shoots, bearing fruit and producing new seeds and new offspring.

Even though the wind carried a flurry of snow and hail this week, there are sure signs of spring life around us. And most certainly in our hearts.

 

God is wind

Taggad i: Hopp Staden Stockholm
Träffar: 588

Det saknas nå´t! Det är så jag läser två av DN:s skribenter som "tänkt högt" i tidningen de senaste veckorna. 

David Brooks, amerikansk journalist och författare, skriver om att det är själva "ramverket" som saknas. Så skriver han: "Vi använder fortfarande ord för att beteckna dygd och synd, men utan någon övergripande metafysik. Den allmänna debatten utspelar sig inte längre inom något religiöst ramverk. De sekulära filosofier som växte fram under upplysningstiden har kollapsat. Vi har ord och instinktiva känslor för vad som är rätt och fel, men inga fasta kriterier som kan hjälpa oss att reflektera, argumentera och fatta beslut". 

Så fortsätter han: "Och ändå har vi inte några tydliga ramverk eller någon form av ritualer som kan hjälpa oss i vår strävan efter godhet. Och, vad värre är, folk har en känsla av skuld och skam, men inte längre någon känsla av att de lever i ett kärleksfullt universum där Guds barmhärtighet och förlåtelse råder. Synden finns, men ingen väg till försoning". 

Så skrev Björn Wiman på Påskdagen. Rubriken var "Dagarna efter terrordådet blir påsken mer postsekulär än någonsin". Han skriver om hur religionen har kommit upp till ytan i det svenska samhället igen. Tro är inte längre en icke-fråga. Som om vi är bortom tiden vi talat om som sekulariserad. "I dag talar allt fler till och med om ett ”postsekulärt” samhälle, där religionen blir allt mer synlig på olika nivåer. I Sverige har vi länge inbillat oss att moderniteten har skrubbat oss rena från alla sorts trosföreställningar, men de senaste åren har vi fått inse att religionen – vare sig vi vill eller inte – är en kraft att räkna med också i det moderna samhället".

Så skriver Björn Wiman vidare:"Att erkänna och införliva religiösa tankebanor och erfarenheter blir en väg mot en bredare och mer fullständig förståelsen av världen – och en insikt om att den mänskliga kulturens rottrådar inte låter sig huggas av hur enkelt som helst...Den våg av teknologiserad modernitet som har svept fram över världen har lämnat efter sig ett slags andligt tomrum, en bokstavligen avmoraliserad värld som nu snabbt fylls av skränande demagoger och fundamentalistiska våldsprofeter".

Hur ska vi tänka om detta! Det jag tänker är att vi har så lätt att rensa ut det vi menar är gammalt "tankegods" och så oreflekterat ser hur tomrummet fylls upp med annat. Som att vi mer är upptagna av att rensa ut än att se vad som kommer till. Eller att den moderna människan inte behöver bry sig om sån´t som synd och skuld. Björn Wiman uttrycker det som att vi gjort vad vi kunnat för att "skrubba oss rena" från den typen av trosföreställningar. Så är det ändå nå´t som skaver. David Brooks talar om det som att "Synden finns, men ingen väg till förlåtelse". Hur mycket vi än "skrubbar". 

Omslaget på Magnus Mams bok om sekularisering gör det så tydligt: ett avhugget träd. Som att sekulariseringen skurit av oss från både Gud och en förmåga att tala om det som är grundläggande existensiella frågor i livet. Som skuld och förlåtelse. Det som tron ger oss ett språk för.  

Jag tänker att David Brooks och Björn Wiman är nå´t viktigt på spåren. Och jag tänker också att alla vi som talar om tron på Gud som en viktig del av våra liv har anledning att tala med en större frimodighet om hur tron knyter an till våra uppelvelser av exv. skam och skuld. Att det är läge för många av oss att repa mod och i bl.a samtal knyta an till det som är så grundläggande i livet och i kristen tro. Som att nu bereder Dagens Nyheter vägen för oss! Om nu DN kan så...

b2ap3_thumbnail_IMG_3444_20170325-105202_1.JPG

Träffar: 949

Two days ago, our city of Stockholm was struck by a terror attack killing four people and wounding others. Still fresh in our minds was the gas attack in Syria last Tuesday killing at least 50 people, including children.

Today, as we gathered for our Palm Sunday celebration, there was a bomb attack on two coptic churches in Egypt, killing at least 40 people. They too, were gathering to celebrate Palm Sunday.

How can we sing, dance, wave our palm branches and welcome our Messiah while our hearts are sad? In what way is Jesus really King when innocent people are slaughtered?

This is my encouragement for you today: We welcome our Messiah because He won against all the powers of darkness and destruction in our world and in our lives. Not by means of terror, power, violence, fear or intimidation. But with the ultimate sacrifice of his own blood. That is our reason for hope.

“The thief´s purpose is to steal and kill and destroy. My purpose is to give them a rich and satisfying life. I am the good shepherd. The good shepherd sacrifices his life for the sheep.” (John 10: 10-11)

...I hear you. The pain is real. The gut-wrenching anger at the loss of innocent lives. The continued presence of evil. Jesus himself wept for those that would not come to accept the kind of peace that He came to bring (Luke 19:41).

But the hope is real too. It allows us to see beyond terror, to believe in a good God and to see goodness in people around us. It allows us to be bold and fearless because we are part of a bigger narrative, one of which we already know the ending.

And as tens of thousands of Stockholmers gathered in a demonstration of love today, presenter Rickard Sjöberg found the perfect words to end the gathering when he quoted Martin Luther King: “Hate does not drive out hate, only love can do that.”

 

 

IMG 1552In the sea of flowers left behind in memory of the victims of the terror attack in Stockholm on 7 April, there is a note saying "goda grannar" (good neighbors) showing a church and a mosque in the skyline.

Träffar: 707
Blommor och böner för offren i Egypten

I fredags lämnade jag Stockholm för att tillbringa helgen på annan ort. Jag lyssnade på radio under bilfärden och redan några minuter efter vansinnesfärden på Drottninggatan blev det tydligt att något hänt. Det blev till att följa rapporter om död och elände men också mycket värme och medmänsklighet på avstånd. Nu vill jag sträcka ut vår värme och medmänsklighet till de sörjande och skadade människorna i Egypten. 

Träffar: 1129

Postad av den i Pastorsbloggen
Öppet 13-16 idag lördag
Med anledning av händelserna i Stockholm håller vi öppet i Immanuelskyrkan kl 13-16 idag lördag.
Välkommen att stanna till en stund i kapellet, tända ljus, be och samtala.
En diakon finns på plats och flera medarbetare finns beredda att hjälpa till.
 
 
Träffar: 701
Bön för Stockholm / Prayer for Stockholm

Så förenas vi i bön för alla som drabbats av lastbilsattacken i Stockholm. 

Let us join in prayer for Stockholm. (Article and prayer in English from World Council of Churches.)

Träffar: 922

Berörd, bitvis illa berörd, av gårdagens avsnitt av Svt-serien "När livet vänder". I programmet intervjuvade Anja Kontor Peter Hallström om sin uppväxt i en frikyrkomiljö som nästan bara skapade rädsla och ångest. Det var först som vuxen som Hallström tog sig igenom de skräckfyllda åren då han som barn ständigt fick höra om hur Jesus ska komma tillbaka och hämta hem dom som tror på honom. Och hur ska det då bli med honom? Det var med hjälp av musiken som Peter Hallström tog sig igenom all sin ångest. Du kan se avsnittet på Svt Play -https://www.svtplay.se/video/13028056/nar-livet-vander/nar-livet-vander-sasong-5-avsnitt-4?start=auto. Peter Hallström är den som skrivit låten "Håll mitt hjärta". I Anja Kontors intervjuv berättar han om hur den låten hör samman med de traumatiska upplevelsena i hans barndom.

Peter Hallström berättar hur det inte gick en natt utan att han grät och låg vaken i spänd väntan på vad som skulle hända om nu Jesus kom tillbaka. Han smög in till sina föräldrar och låg där nära dom för att se när dom svävade iväg upp genom rummet för att möta Jesus. Föräldrarna som han uppfattade som att först kom Jesus, sen församlingen och på tredje plats han och hans syskon. Där fanns aldrig den den där riktigt villkorslösa kärleken som han så hett längtde efter.

Det är en plågsam berättelse att lyssna till. Om hur det som predikades i kyrkan satte skräck i en liten pojke och hur det tagit ett halvt liv att bli kvitt det. Och kanske fullt ut aldrig riktigt släpper sitt tag. Hur rädslan och ångesten satte som krokbern för så mycket av relationer i livet. 

Jag vet att Peter Hallström inte är den ende med berättelser som denna. Det är så långt från det jag själv växte upp med och jag kan inte säga att jag förstår, men det väcker ändå frågor hos mig hur vi i kyrkan talar om tro och Jesus. Det som är viktigt för oss. Vad är det barnen hör när vi vuxna talar med varandra? Detta gäller inte bara när det kommer till trons frågor. Vad är det vi säger till barnen när vi talar om Bibelns berättelser? Och hur är vi föräldrar när också annat i livet är viktigt för oss? Åter igen - det är inte bara en fråga för det fromma livet - men också det. 

Det är en självklarhet att ett barn ska få känna att det är villkorslöst älskat. Som att detta är lika viktigt som att få mat och ett hem att växa upp i. Kanske är det så att den villkorslösa kärleken är viktigare än t.o.m maten och tak över huvudet. Och så får vi tala om Gud också i termer av att vara villkorslöst älskad. 

Frågan som lever kvar i mig är hur vi talar om Gud. Såväl med barn som med vuxna. Vad är det vi vill säga? Jag tänker ofta på det då vi sitter för att välja sånger till en gudstjänst. Vad är det jag vill att vi ska sjunga om? Vad förmedlar sångerna för bilder av vem Gud är. Inte sällan pratar vi om hur blinda vi blir för det vi sjunger för att vi "berusas" av en härlig melodi. Så är det många av sångerna i psalmboken jag aldrig skulle komma på att föreslå. Och om jag kan, så avstår jag från att sjunga "Vad han tar och vad han giver, samme Fader han förbliver". Det är inte så jag tänker om Gud. Som att då föräldrar tackar Gud för sitt barn, så ska dom veta att i nästa ögonblick kan Gud ta denna gåva från dom. Som om Gud spelar ett nyckfullt spel med oss.

Det är inte oviktigt hur vi talar om Gud. Med våra barn och oss vuxna emellan. Ibland behöver vi göra det med en större medvetenhet. 

 

b2ap3_thumbnail_IMG_4731.JPG

 

Träffar: 2234

I torsdags kväll var jag på ett årsmöte. Hur upphetsande låter det? Men det var en av den gångna veckans höjdpunkter. Vi var där - knappt trettio personer - som representerade drygt tio församlingar i Stockholm. Vi kunde gott ha varit flera. Sammanhanget var Stockholms Frikyrkoråd. Hur många vet om att detta lilla sammanhang finns? Grejen med hela kvällen, i en av föreläsningssalarna på Södersjukhuset, var att det handlade om Sjukhuskyrkans arbete. Stockholms Frikyrkoråd är huvudman för det frikyrkliga arbetet på de fyra stora sjukhusen i Stockholm. Och arbetsgivare för fyra sjukhuspastorer. Det är en ytterst angelägen uppgift. 

I torsdags kväll ägnade vi det mesta av tiden åt att berätta om vad som sker i Sjukhuskyrkan via bl.a våra fyra sjukhuspastorer. När vi lyssnat till allt detta så var det lätt att tänka att det är med tacksamhet vi genom Sjkhuskyrkans arbete är representerde i det som på många sätt är en avgörande miljö. En av sjukhuspastorerna sammanfattade det hela med att säga att Sjukhuskyrkan rör sig i såväl fastan som påsken - på en och samma gång. Så mycket väntan, så mycket lidande och död men också så mycket liv och glädje. Gillar det sättet att sammanfatta vad som sker inom ramen för Sjukhuskyrkan. 

I torsdags kväll fattade vi ett beslut om en budget och det med stor frimodighet. Hur många gånger får man vara med att utöka tjäster? Under året har vi fått besked om att den nu nedlagda S:t Paulskyrkan vid Mariatorget sålts och att 10 miljoner från den försäljningen skänkts till Sjukhuskyrkans arbete. På samma sätt har Kungsholms Baptistförsamling beslutat ge Sjukhuskyrkan 200 000 kr i samband med att församlingen läggs ner. Och från en stiftelse nära knuten till S:t Peters kyrka i Vasastan har vi fått ta emot stora summor. Så härligt att sitta i en styrelse när så många tänker så gott om Sjukhuskyrkans arbete och realiserar detta i stora gåvor. Med dessa gåvor i "ryggen" har vi resolut kunnat utöka tjänsterna för de fyra sjukhuspastorerna. Och på det sättet kunnat möta de stora behoven på dessa sjukhus. Behov som närmast är utan gräns. Behov som bl.a. handlar om stöd till all den personal som lever på marginalen av vad man orkar. Ett stöd till patienter som inte sällan håller på att gå sönder av all oro. Också ett stöd till anhöriga i svåra situationer.

Så mycket viktigt som blev sagt den här kvällen. I ett årsmöte. En kväll mitt i veckan. Tacksam för att vi som församlingar får vara med om detta. 

b2ap3_thumbnail_IMG_3444_20170325-105202_1.JPG

Träffar: 581

Postad av den i Pastorsbloggen

Den 26 mars kl.18.00 möts vi för att fira gudstjänst i en nyskriven mässa. Den som skrivit texterna är Liselott Björk, som under våren vikarierar som diakon i Immanuelskyrkan. Mässan är resultatet av en uppgift i Liselotts diakonutbildning på Bromma folkhögskola. Så här beskriver Liselottt hur hon tänkt!

Guds rike är ett bord - en bild för hur mötet med Gud, det gudomliga, det heliga kan vara. Ett bord dukat för måltid dit alla är välkomna, oavsett vem en är, hur ens "då" har varit eller hur ens "nu" är.

En måltid där mötet och gemenskapen är det viktigaste och där vi tillsammans upptäcker nya smaker. Där vi får insikter om hur Guds rike fungerar; i delande och tjänande som är mänsklighetens näring för växt och blomstring.

 

Bordet är också en passande bild för gudstjänsten. Gudstjänsten och samlingen i vår kyrka handlar om människor som söker meningsfullhet och gemenskap. Mötet med Gud och med varandra.

Under en lång tid har jag funderat kring detta med gudstjänsten, sakramenten och vad kyrkan har för betydelse.

Sakrament (=mysterium, hemlighet) kallas även i en del kyrkliga traditioner för "nådemedel", d v s en mänsklig handling genom vilken Gud förmedlar nåd. Ordet nåd är mångfacetterat och tolkas på olika sätt, men utifrån alla tänkta betydelser framträder ändå en positiv slutsats som innebär kärlek, godhet och inre frid för oss människor.
Jag förundras över att historiska gudstjänstordningar och sakramentala handlingar fungerar än idag och kan vara ögonöppnare för hur det himmelska och jordiska hör ihop.

 

Domprost Hans Ulfvebrand hörde jag en gång säga ungefär så här; ”Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, vi samlas kring sakramenten”.

En "sakramental världsbild" innebär bl a att se hur Gud kommer till oss genom det skapade – i naturen, genom andra människor, kärlekshandlingar, konst osv.

Vi blir till i varandra, genom att se varandra och genom kärleken till varandra. Gemenskapen, ett heligt ”vi”.

Marcus J Borg, författare, talar om "tunna platser" där våra hjärtan öppnas. Det kan vara fysiska platser; ett högt berg, skogen, gläntan, ett pilgrimsmål, ett musikstycke eller konstverk, men även i gemenskaper och relationer. Kyrkan och gudstjänsten kan vara en sådan plats.

 

Kanske innebär gudstjänsten, gemenskapen och sakramenten att vi får syn på hur Gud kommer till oss och möter oss - i det ”naturliga”? Bröd som någon bakat. Vin från druvor som någon plockat. Sånger som någon ”plinkat” fram - på ett piano som någon annan byggt. Texter, tänkta och skrivna av någon i ett pågående flöde som innefattar både tusenåriga traditioner, studier, bön och en sinnrikt komponerad hjärna som lyckas koppla ihop alla dessa komponenter. Undren finns överallt. Vi behöver få syn på dem. Förundras och fyllas av tacksamhet.

Guds rike är ett bord är namnet på den enkla sångmässa jag skrivit. Jag hoppas att några vill vara med, lära sig sångerna och fundera vidare tillsammans med mig. Vi träffas tre måndagar – med start 6/3 - en lördag och en söndag – 26/3 kl 18.00 - då mässan framförs. Välkommen med!

b2ap3_thumbnail_Sangmassa.jpg

Träffar: 996

Vid ett par tillfällen den sista tiden har vi i Immanuelskyrkan uppmärksammat Dag Hammarsköld. Senast nu i veckan i en kväll tillsammans med S:ta Katharinastiftelsen. Bl.a. tillsammans med Henrik Berggren och Mats Svegfors som båda skrivt böcker om Hammarsköld och hans liv. Det utspann sig ett intressant samtal i onsdags kväll. Ett försök att förstå Hammarsköld och hans val i livet. Om relationen till hans stränge far. Om hans egna ambitioner. Hans ensamhet. Och hans karriär. För dom flesta är han kanske bara känd som den svenske ämbetsmannen som - lite otippat - blev generalsekreterare i FN. Och den som många hänvisar till som satt starkast avtryck i FN.

För åter många är Dag Hammarsköld förknippad med boken "VÄGMÄRKEN". Denna så märkliga bok. Som när den gavs ut efter hans död kom som en överraskning för alla. Hammarsköld beskriver själv sin bok "som en sorts 'vitbok' rörande mina fölrhandlingar med mig själv - och Gud". En bok som kommit till då Hammarsköld suttit själv på sin kammare. Boken gavs ut 1963 - ett par år efrer hans död. Vi är många som kan säga att den boken tillhör den lilla hög av böcker vi ofta återvänder till. 

Så skriver Dag Hammarsköld bl.a. detta:

"Pröva icke vart varje ditt steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt".

"Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Och blott den som hör kan tala".

"Nuet är meningsfullt genom sitt innehåll, ej såsom bryggan till en framtid".

"Hur död kan inte en man vara bakom en fasad av stor duglighet, plikttrohet - och ambition! Prisa oron som tecknet på att där ännu finns liv". 

Dag Hammarskölds liv präglades av just pliktrrohet och stor ambition. Han var inte minst sträng mot sig själv. Upptagen av att det var här och nu som gällde. Så skriver han en dag i oktober 1957: "Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgågna eller tillfredställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning - ditt öde - är här och nu".

På Pingstdagen 1961 - året då Hammarsköld omkom i en flygolycka - så skrev han: "Jag vet ej vem - eller vad - som ställde frågan. Jag vet en när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarde jag ja till någon - eller något".

I kväll sitter jag i Uppsala Domkyrka i inedningen till Teologifestivalen. I den kyrka där begravningsgudstjänsten för Dag Hammarsköld hölls 1961. Skänker Dag Hammarsköld en tacksamhetens tanke. För erfarenheher han bl.a. sammanfattat i sin bok. Som en typ av vägmärken för mig och för många andra i det som är vår tid.

b2ap3_thumbnail_IMG_5495.JPG

 

Träffar: 742

Bloggare

Born and raised in the Netherlands. Great interest...
Pastor i Immanuelskyrkan med ansvar för den svensk...
Pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan

Anmälan till musikskolan

Instrument(*)

Ange ett instrument

Elevens namn(*)
Invalid Input

Postadress(*)
Invalid Input

Postnummer(*)
Ogiltigt postnummer

Stad/Ort(*)
Invalid Input

Telefon(*)
Ogiltigt telefonnummer

Mobiltelefon
Ogiltigt mobiltelefonnnummer

E-post(*)
Ogiltig E-post adress

Födelsedatum(*)
Invalid Input

Ange ååååmmdd-xxxx

Målsman 1
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-post adress

Målsman 2
Invalid Input

Telefon (Fast eller mobil)
Invalid Input

E-post
Ogiltig E-postadress

E-post för faktura(*)
Ogiltig E-postadress

Invalid Input

immanuelpasvenska

immanuelengelska

korean