Jag tänker på allt som hänt sedan pappa dog. Det där som inte går att ta in i stunden. Och efteråt när man tror att man ska kunna förstå, så går det ändå inte att göra det. Chocken som först lägger sig som ett skyddande bomull runt huvudet. Man ser hela händelseförloppet som i slowmotion. Bomullsskyddet gör att man går på, timme efter timme efter beskedet. Men för varje dag som går blir lagret bomull allt tunnare tills en dag … PANG! Sorgen exploderar och träffar hela kroppen som försvarslöst försöker ta in den oåterkalleliga sanningen: att den vi älskar aldrig kommer tillbaka.
Forts… Jag såg mammas siluett när hon långsamt drog upp rullgardinen i morse. Hon tittade ut på den vita vinterhimlen som för att försäkra sig själv om att allt där ute fanns kvar. Rönnen, himlen bakom berget, landsvägen som kröker sig så mycket att man måste bromsa in en aning. Jag tänkte för mig själv när jag såg henne, tänk att hon kan stå på sina ben fast hon just förlorat sin älskade. Barndomshemmet låg inbäddat i snö med frostspritsade fönster igår när mamma och jag kom hem. Trötta och tomma irrade vi runt i huset med dubbla lager vintertröjor. I varje rum möttes vi av minne efter minne som berättade om livet som det en gång varit. Innanför ytterdörren i den röda plastlådan låg pappas nyckelknippa. Bakom det bruna skirt vävda draperiet i hallen stod hans svarta vinterskor – dom som han alltid klev i när han skulle till vedboden eller köra snöslunga. I hans arbetsrum längre in i huset var det som att någon tryckt på en pausknapp. Några pappershögar låg längst ut på skrivbordet, en liten papperslapp med hans handstil, öppnade brev och så hans mörkblå kalender med glasögonen fint hopvikta ovanpå. Men han var inte där och kommer aldrig mer att vara det. Genom den öppna sängkammardörren hör jag radions ljud på svag volym från köket. Mamma gör frukost. Jag tänker på knackningen på dörren igår eftermiddag. Ljudet som fick vår vilsenhet att stanna upp. Utanför ytterdörren stod en äldre man som bor några byar längre bort. Han betraktade för en sekund våra tomma och söndergråtna ansikten. ”Jag tog med mig en fläskbit till fåglarna, sa han försiktigt. Kan jag sätta fast det vid fågelbordet utanför köksfönstret? Det kan vara fint att titta på fåglarna.” Blickar utbytes ordlöst. Mamma nickade. Det kändes på något sätt skönt att ha honom i vår hall. Hans närvaro avbröt oss i sorgen och påminde oss om att livet pågår utanför … fast vi inte är där. Sedan bar han in två papperspåsar till den öppna spisen i vardagsrummet. ”När ni gör upp elden här inne så går det fortare om ni lägger in de här små träsnurrorna som jag täljt.” Jag tittade ner i påsarna och tänkte för mig själv att det måste ha tagit honom en evighet att tälja allt. Senare stod jag vid köksfönstret och såg honom omsorgsfullt göra iordning fågelbordet och mödosamt sanda isgatan utanför ytterdörren. När hans bil en stund senare svängde ut från gårdsplanen brast det för mamma och mig. Vi grät vid köksbordet med händerna för våra ansikten av tacksamhet över att någon knackat på vår dörr. Att någon hade modet att kliva in vårt sorgehus med sin enkla vardagskärlek.
Text: Charlott Höglund ur andaktsboken “Stjärnklart”
…………
Kan vi i sårbarhetens landskap möta varandra med barmhärtighet? Om svaret på den frågan är ja, då kan vi veta något om den kyrka vi kommer tillbaka till efter pandemin.
Charlotte Höglund, Pastor